SIBIRIEN

Efter att ha väntat i över ett år på resan till Tuva, så blev den äntligen av och det var med stor förväntan jag gav mig iväg. Först till Moskva och därifrån samma dag till Ulan Ude, långt borta i Sibiren.
I Ulan Ude möttes vi av värme och strålande sol och direkt efter inkvartering på hotellet gav vi oss iväg till klostret Ivolginski Datsan. Klostret är inte gammalt, men det utgör ett centrum för rysk buddhism. Vi visades runt och stora bilder av Dalai Lama påminde om att han har besökt klostret ett flertal gånger. I centrum av staden finns en stor staty av Stalins huvud, som dominerar stadskärnan.
Dagen efter besökte vi Khamba-Lama, som berättade för oss om sitt livsverk och som verkligen gav sig tid att besvara alla frågor från gruppen. Jag besökte också det etnografiska muséumet, där vi tillbringade några timmar i den vackra parken. Det var med stort intresse vi gick runt och tittade på alla de fina, gamla huset som fanns där.
Jag åkte nattåget till Irkutsk, vilket jag tyckte var litet tråkigt, eftersom detta lär vara en av de vackraste sträckorna med järnväg inom området. Den tragiska flygolyckan, som hade inträffat i Irkutsk hade satt sin prägel på staden och detta gjorde att vi fick inkvarteras i privata lägenheter en bit utanför staden. Det var trevligt att få uppleva hur ryska familjer har i sina lägenheter. Irkutsk 
var en trevlig stad, där det fanns massor att se och upptäcka. Många fina gamla trähus med färggranna fönsterluckor finns kvar i staden, så det var en ren fröjd att gå omkring här. Även marknaden var sevärd och mycket välordnad. Vi besökte Don Volkonskys hus och bjöds på en guidad tur med vacker musik. Tyvärr hade landssorg utlysts, varför konserten blev mycket förkortad, men det hade vi naturligtvis full förståelse för.
Bajkalsjön var en av de punkter på resan vi sett fram emot med förväntan. Jag fick inte se mycket av sjön, men jag fick vara med om rysk bastu hos Igor i hans hem och middagen på kvällen var superb och vodkan var inte heller dum. Här skulle jag nog alla velat stanna flera dagar hos den gästvänliga familjen. Jag skulle naturligtvis gärna ha sett mycket mera av Bajkal. Vädret var inte det bästa under vår dag här, men jag kom heller aldrig ut så att jag kunde se själva sjön, utan jag fick nöja oss med att bara se en liten vik. Jag drack en hel del av det goda vattnet, som togs direkt ut sjön.
Resan gick vidare - nu till Kyzyl med besök hos schamaner och en liten konsert med throutsingers. 
Sedan bar det iväg till Sizim, en gammaltroendeby, där jag inkvarterades hos en ung familj. Där serverades verkligt  god, typisk rysk mat. Flera olika soppor och nybakat bröd varje måltid. Min värdfamilj var inte så talföra, men de var vänliga och gjorde allt för att jag skulle ha det bra på alla sätt. 
Min  värd tog mig med på en lång vandring ner till floden, så att jag  fick tillfälle att fiska. Naturen runt byn var mycket speciell med de kritvita björkstammarna och de gröna ängarna. Ett uppskattat inslag i familjevistelsen var när jag tog fram och visade kort från Sverige. Hela gruppen fick tillfälle 
att besöka byns åldersman och han hade mycket att berätta om livet i byn. Han och hans hustru var verkligen gammaltroende och inte ens mitt erbjudande om myggolja togs emot, eftesom myggoljan hade en doft av parfym.
Tillbaka till Kyzyl. Så kom då dagen för vandringen. Vi fick vänta på hästarna en dag vid Shivillig Springs, som var en intressant plats. Hit kom mängder av ryssar för att duscha i det iskalla källvattnet och för att hämta dricksvatten i stora dunkar. Ivona, som är rysktalande, fick god kontakt med flera av campingens besökare, som var nyfikna på oss och ville veta varifrån vi kom och varför.
Vi stannade hos en nomadfamilj och bad att få köpa ett lamm, som vi skulle ha till mat under vår vandring. Två av barnen i familjen tittade nyfiket fram bakom yurtan och det tredje kröp ihop bakom staketet till djurfållan och höll hunden tätt intill sig. De undrade vad det var för konstiga gäster som kommit på besök. Nomadfamiljen ville gärna sälja ett lamm och det var inte svårt att komma överens om priset, så vår guide valde ut ett fint lamm och betalade det. Vår hästförare lade upp det levande lammet framför sig i sadeln och red sedan iväg. Det hjärtskärande bräkandet från lammet hördes genom skogen, så det var lätt att följa efter hästarna och hitta vägen. Stigen gick genom ett lärkskogsparti, där det var ljust och vackert med perfekt underlag för vandring.
Efter flera timmars vandring kom vi fram till vår rastplats, som låg vid foten av berget Mongulech, men det gick inte att sätta upp några tält här för det var total avsaknad av vatten. Floden hade sinat och det var bara att sätta igång och gå igen  och nu var det långt och drygt. Det började bli sen kväll, hungern gjorde sig påmind och det kändes aningen tungt. Konstantin överraskade med en chockladbit som mellanmål och visst smakade en Snickers alldeles speciellt gott den här kvällen. Vi fick gå uppför en lång sluttning och när vi kom upp på bergskammen såg vi att det fanns vatten mycket långt nedanför oss. Nu började klättringen nedför och den var inte lätt. Det var lösa stenar på stigen och bitvis var det mycket brant. Sent på kvällen kom vi fram till vår lägerplats och det var inte utan att jag tänkte, skulle det bli så här varje dag, så var det inte någon lätt vandring jag gett mig in på.
Min uppfattning, att Sibirien skulle vara kyligt och kanske aningen ogästvänlig, kom på skam. Det var sköna nätter och dagarna var som svenska sommardagar. Blomsterprakten var enorm och det var fält med orangefärgade smörbollar, gul fjällvallmo och blå violer, så stora att de liknade våra penséer. Detta var en av de saker som förvånade mig allra mest. Att Sibirien hade den blomsterprakten visste jag inte. Det var som att gå i en botanisk trädgård bitvis. Att jag inte hade haft någon riktig uppfattning om Sibirien visade sig varje dag. Många hade frågat mig innan resan varför jag reste från den svenska sommaren till det kyliga och ogästvänlig Sibirien. Att Sibirien inte var kallt på sommaren visste jag, så jag tänkte, att det var värt ett försök att resa dit, för jag ville så gärna prova på ett nytt vandrings-område. Vi befann oss nu i Sayanbergen i republiken Tuva och prövade vandringsmöjligheterna.
En dag slaktades lammet, som vi hade köpt tidigare på vandringen och för oss verkade det vara en grym slakt. Vår hästförare, som var något av allt i allo under vandringen, tog en kniv och skar ett snitt i buken på lammet och stack sedan in handen och drog ut hjärtat. Allt togs tillvara och vi fick smaka blodkorv, hjärta och lever till middag. Jag kan lova att det smakade gott. Allt på lammet, utom huvudet och skinnet, togs tillvara och köttet stoppades i sadelfickorna och sparades till vår middag nästa dag. Vi hade en ung flicka från Kyzyl, som var med som kokerska och hon kunde verkligen göra god mat med en liten gryta över öppen eld. Vandringen fortsatte i 8 dagar och den var omväxlande. Det var skog, berg, sandstäpper och vilda forsande floder. En dag hördes hovslag i marken och vi förstod att det var en grupp ryttare som närmade sig. Plötsligt var vi omringade av en stor grupp ryttare. När alla dessa stormade fram ur skogen, så kändes det litet pirrigt, men det visade sig att de var nyfikna på vilka det var som vandrade fram i deras land och pojkarna och männen visade sig var mycket vänliga och nyfikna. De unga pojkarna kunde inte slita sig från Rainer, då han satt och skrev sina noteringar, utan de ville absolut se hur vi skrev våra bokstäver och naturligtvis var de också nyfikna på vad han skrev. Rainer har förmågan att alltid få en grupp barn omkring sig och så även den här gången. Han har tålamod att försöka göra sig förstådd och han försöker kommunicera med barn av alla de slag. Det här mötet med ryttarna slutade med att vi fick ytterligare en häst och en ryttare med på vandringen, som kunde hjälpa till med vår packning. Det visade sig nämligen att en av dessa pojkar, som funnit oss i bergen, var kusin med vår vägvisare Andrej.
En kväll när vi satt vid brasans sken och väntade på vår mat, så dök en ryttare i skinnväst upp. Över axeln hade han ett gevär. Vi bad Konstantin att höra efter vad mannen ville. Han berättade att han var på väg för att jaga björn i närheten av vårt läger. Det visade sig att han hade ytterligare tre män med sig, men de var litet blyga och ville inte komma fram. Efter en stunds övertalning red ryttaren tillbaka och kom med de övriga jägarna, som säkerligen blev mycket lyckliga över att få litet kött att äta. De campade några hundra meter från vårt läger och morgonen därpå, när vi vaknade, var de borta. Vi såg dem senare på mycket långt håll när vi vandrat uppför en höjd. Om de hade någon lycka med sig i jakten på björn fick vi dock aldrig veta.
Dagarna under vandringen präglades av olika äventyrliga inslag. Vi vadade över mycket strida floder, ibland 3 - 4 gånger över samma flod under en dag bara för att kunna ta oss fram. Med en ordentlig vandringsstav i handen, kängorna hopbunda på ryggsäcken och sandaler på fötterna gick det bra att vada över de strida floderna om man följde i Andrejs bakvatten, även om det var mycket kallt på vissa ställen och vattnet gick upp över låren. En av dagarna vandrade vi bara uppför under 5 timmar. Det var brant och ibland var det nästan så att det kändes litet hisnande på den mycket smala stigen. När vi väl kommit uppför branten, så började stigen nedför och det var 
nästan svårare att ta sig ner, eftersom stigen gick på sned med branta stup utefter sidorna. Stigen var för brant för att våra hästar skulle kunna gå där, så de fick ta en lång omväg för att komma fram till den plats där vi skulle inta vår lunch, som bestod av bröd, strimlad vitkål, morötter och sardiner. Luncherna var enkla och snabba, medan kvällsmaten bestod av ris, kött, bröd och varm chocklad. Det gick absolut ingen nöd på oss under den här vandringen. Vi hade gott om vatten i floderna, så det gick bra att ta sig ett dopp på kvällarna i samband med tvättningen. Under hela vandringen drack vi vatten direkt ur floderna. Det var som att vandra i våra svenska fjäll när det gällde den saken. Vi frågade flera gånger om vi verkligen vågade dricka vattnet utan att koka det och Konstantin förklarade att det var helt ofarligt. Det var heller ingen i den 10 man stora gruppen som blev sjuk.
Vi besökte en nomadfamilj i en yurta och fick veta en del om livet ute på steppen. De försörjde sig på fårskötsel och drev sina hjordar uppe bland bergen, där det fanns gott om bete. På kvällarna fördes hjordarna hem till yurtan, där man byggt upp inhägnader. När betet tog slut, flyttade familjen vidare. Vi fick veta att barnen gick i skola under vintermånaderna och att de då flyttade in till Kyzyl. Var det mycket att göra ute på steppen, så var det litet si och så med skolgången. Familjerna 
har insett att utbildning aldrig är fel och det är väl osäkert om nomadlivet kommer att fortsätta så länge till. Mannen i familjen berättade, att det var gott om varg här ute, men han tyckte inte att dessa besvärade dem, även om något lamm fick sätta livet till ibland. Familjen hade flera hundar, som vaktade platsen, men det var vänliga hundar, som bara markerade att det kom gäster. De gick inte alls till angrepp. Vi blev bjudna på kornmjöl, ost och snaps. Yurtan, som var byggd som en slags spaljé med hud över, kunde plockas ned på kort stund och packas ned och det krävdes bara en häst för att förflytta den. Vid en av våra lägerplatser såg vi barn en kväll och Rainer 
gick iväg för att tala med dem eller åtminstone försöka göra sig förstådd och det var på så sätt vi fick kontakt och blev bjudna till deras yurta. Barnen var ute och plockade blåbär, som fanns rikligt i skogen.
Vandringen i Sayanbergen blev en verklig upplevelse. Jag har vandrat på olika ställen i världen och det går inte att jämföra de olika vandringarna med varandra, men atmosfären, människorna och naturen gjorde den här vandringen verkligt minnesrik. Här fanns inte de riktigt höga bergen, men området var mycket vackert och att vandra många timmar dag efter dag är ganska tufft. Den här vandringen var så omväxlande och rolig, så det kändes tomt när den var över. Jag åker gärna 
tillbaka till Sibirien och vandrar igen om jag får möjlighet.
Slutet på resan blev ett kort besök i Moskva, där vi i stort sett endast hann med att åka tunnelbana och besöka Röda Torget. Att besöket i Moskva blev så kort, berodde på att flyget från Abakan till Moskva var kraftigt försenat. På Röda Torget var det mängder av människor samlade i en vackra sommarkvällen. Det var ett imponerande slut på en härlig resa.