KAMBODJA

Ett land som är fattigt och fortfarande märkt av röda khmerernas framfart.
Visserligen börjar Phnom Penh bli en storstad med moderna byggnader och stora, trafikerade gator. Du behöver dock inte gå mera än något kvarter  och du hamnar på någon liten bakgata utan asfalt med ren landsortsprägel. Med buss tog jag mig ut till Killing Fields och det var ett tragiskt möte med massgravar, minnesbyggnad och skelett. Inte alls något upplyftande, men det är kanske viktigt att sådana här minnesplatser finns, dels för de efterlevande och dels för att världen inte ska glömma vad som har förekommit på många ställen på jorden.
Det som Kambodja har och som kanske lockar flest människor är Angkor Wat, det gamla mytomspunna templet med sin alldeles speciella atmosfär. Det går inte att beskriva, det måste ses och upplevas på plats.
Jag kom in till Kambodja med båt från Laos. Efter båtfärden satte vi oss i taxi och åkte till Kratie, där vi stannade för att åka ut och titta om vi kunde se några delfiner. Den sällsynta irrawadhidelfinen finns här. Vi såg delfiner, men de var ganska skygga så vi kunde med nöd och näppe få ett par foton av dem. Vägarna i Kambodja är i mycket dåligt skick, så resorna tog väldigt lång tid. Vi åkte sedan vidare till Phnom Penh, som var som vilken storstad som helst. Staden bär dock på hemska minnen och jag besökte fängelset mitt i staden och dessutom Killing Fields strax utanför staden. Det finns också en kåkstad på vatten och där var nöden stor och stanken hemsk. Hela sjön var en toalett och sophög och här bor 4.000 familjer. De flesta barnen går inte i skola, så här finns helt klart ett jättestort problem för staden. 
Sista tiden i Kambodja tillbringade jag i Siam Reap och här i närheten låg alla de gamla templen med Angkor Wat i spetsen som det största och mest kända. Angkor Wat var mycket vackert. Att första gången se Angkor Wat gav ungefär samma känsla som det var att se Taj Mahal i Indien första gången. Man tror inte att det är sant det man ser. Jag hade sett Angkor Wat på bild, men en bild kan inte ge en föreställning om känslan som man får när man har bilden i verkligheten. I Siam Reap besökte jag även en blind massör, som verkligen var skicklig. Det kändes bra även på så sätt att man kan göra en
insats för en handikappad, som kanske inte har alltför många möjligheter att klara sitt uppehälle. I den här staden fanns det ett par ställen, där blinda massörer arbetade.
Siam Reap håller på att förändras genom att turister söker sig hit. I utkanterna av staden växer det ena lyxhotellet upp efter det andra, så om några år kommer staden säkert att se helt annorlunda ut, kanske inte bara till det bättre!