är en av våra längsta låglandsleder i södra Sverige. Den går runt i Småland från Mariannelund till Nässjö, Sävsjö, Asa, Lindshammar och vidare upp till Ingatorp. Den har dessutom en anslutningsled, som går till Hestra.
Jag har gått leden i olika etapper och det har tagit nästan ett år, eftersom vandringarna i huvudsak har skett under helgerna.
För mig var Småland bara ett begrepp när vandringen inleddes, men nu, efter avslutad vandring, är det ett av mina favoritlandskap med många fina minnen från många underbara vandringar utefter leden.
Vandringen började i Mariannelund en härlig vårdag. Vi kom så småningom fram till den 278 m höga Valbacken och härifrån hade vi en strålande utsikt över Ingatorps vackra kyrka, som ligger invid Ingatorpssjön. En av de stora sevärdheterna efter leden var Skurugata, som är något av det vildaste leden har att erbjuda. Skurugata är ett naturfenomen, en 800 m lång spricka med upp emot 60 m lodräta bergväggar. Troligen är det en förkastningsspricka, men det är osäkert hur den har bildats. En sägen berättar att Tjuva-Jösse bodde i en grotta i Skurugata. Han lär ha varit något av en svensk Robin Hood. Utefter leden finns flera möjligheter till bad. Det är bara att tänka på hur skönt det är att kunna kasta sig i någon sjö när vandringen känns tung och varm.
Så småningom kom vi till Eksjö och här övernattade vi på det vackert belägna vandrarhemmet. I Eksjö bör man ta sig tid att vandra runt i staden på kullerstensgatorna bland de små husen. Åtskilliga av byggnaderna är från 1600 och 1700-talet. Nästa dag passerade vi snart över Ränneslätt, som var Smålands Husarers övningsplats i början av 1900-talet. På en sådan här vandring hinner man många gånger känna historiens vingslag, samtidigt som man möter det moderna samhället i både tillrättalagd och orörd natur. Flera gamla gårdar, som t ex Äskhults säteri och gästgiverier passerades utefter leden på vår väg mot Lövhult, som innebar att den första etappen av Höglandsleden hade avverkats. Nu bestämde vi oss för att vi skulle fortsätta vår vandring på leden. Nästa etapp var Lövhult - Vikskvarn.
Torsa stenar var en sevärdhet som vi passerade på vår vandring på Höglandsleden. Den sägenomspunna fornlämningen består av tre väldiga domarringar, bautastenar och gravrösen, varav det treduddiga väldiga gravröset är det mest imponerande. Detta kallas för Drakaröret. Gravfältet dateras till äldre järnåldern. Vi passerade Huluberget, Smålands näst högsta punkt och vi såg fram emot utsikten härifrån, men den här gången var det ingen utsikt alls, utan bara dis och dimma. Det var en vacker sommarkväll, men efter ett regnväder tidigare på dagen, så hade diset kommit fram emot kvällen. Vikskvarns strövområde i säregen natur fick litet extra tid. Länets grövsta träd finner man vid Södergården i Hjälmseryd. Trädet är som en urtidsvarelse och mäter 8 meter i omkrets.
Karstorps gravfält är både inbjudande, vackert och kusligt på samma gång. Här spökar det och här går de döda igen enligt sägen. Gravfältet är ett av Smålands vackraste. Det har använts i mer än tusen år och här finns cirka 150 gravar. Vandringsleden går på en gammal väg rakt igenom gravfältet.
På en ö ute i Eksjöhovsgårdssjön ligger en gammal slottsruin. Det är en verklig sevärdhet i naturskön miljö. Byggnaden är uppförd i mitten av 1600-talet, men det blev aldrig färdigbyggt utan det fick förfalla. Sedan rustades det upp under 1700-talet, men fick ännu en gång förfalla. Under 1800-talet tog man bort taket från byggnaden, eftersom kopparn ansågs så värdefull. Byggnaden har sedan restaurerats på 1900-talet. I sjön finns badmöjligheter.
Den gamla kyrkogården i Hultsjö var i bruk från början av 1200-talet till den nya kyrkan byggdes 1860. På kyrkogården finns mellan 26000-28000 begravda. Kyrkogården var nu övervuxen, men trumpetare Rasks grav var speciellt utmärkt. Han hade deltagit i det ryska kriget i början av 1700-talet. Sedan 1700-talet och ända fram till 1942 hade prästsläktet Pontén tjänstgjort i Hultsjö kyrka. Efter att ha vandrat mellan sjöar i underbar natur, kom vi så småningom fram till Asa. Det lilla välskötta vandrarhemmet var personligt och mysigt. Här passade vi på att steka all den svamp vi hade plockat utefter vandringsleden och i köket var det svampsnack som rådde. Tydligen var trakterna väldigt svamprika, för vissa gäster hade åkt till Asa enbart för att plocka svamp. Nu stod vi vid en vändpunkt på Höglandsleden, för nu vände leden uppåt mot Ingatorp igen. Det var dock 14 mil kvar att vandra till vi skulle vara där uppe. Vi åkte tillbaka till Göteborg och arbetade och det tog några veckor innan vi hade möjlighet att åka till Småland igen för att fortsätta vår vandring. Från Asa gick leden genom skog, men vi passerade flera sjöar innan vi kom fram till Ramkvilla, som är en ganska stor by med värdhus och affärer. Leden fortsätter i skog och den lilla byn Tröskilatorp passeras, liksom torpet Gisslamåla, innan den kommer fram till Lindshammars glasbruk. Det finns möjligheter att besöka glasbrukets utställning.
Utefter leden finns många vackra naturområden och många sjöar. När vi kom upp till Skiröbygden så var det en ny naturtyp som mötte oss. Här var det böljande fält och stora öppna marker. Vallby säteri, som var Sveriges sista fideikomiss, låg imponerande och vackert intill Skirösjön, omgiven av en 200-årig ekpark. Vi traskade på och hamnade vid Ädelfors och här pågick guldvaskning för fullt. Det verkade vara ett populärt nöje.
Djupaskuran, är en djup förkastningsspricka, som leden går rakt igenom. Lillån gjorde inte skäl för namnet när vi passerade den, för det var ett riktigt vad vi fick göra för att komma över.
Fågelhults by är absolut värd att nämna. De flesta byggnaderna är byggda före och under 1800-talet och byn är fortfarande oskiftad. Här känns det verkligen som att gå in i Sverige, som jag kan föreställa mig att det såg ut på 1800-talet. De gamla husen ligger sida vid sida, omgivna av gammalt kulturlandskap.
Leden gick sedan upp till Ingatorp och vi hade gått runt den, men vi var inte riktigt färdiga ändå. Till Höglandsleden hör också den som går från Vikskvarn till Bäckalyckan och dessutom finns anslutningsled till Hestra och en upp till Anebyleden i norr. Eftersom vi hade bestämt oss för att gå hela leden, så fick vi lägga till de här lederna också, vilket vi även gjorde. 
Bland speciella platser här kan nämnas Falla Mosse, som är belägen 152 m ö h. Här råder ett rikt fågelliv. Det speciella med mossen är att den har en stark lutning åt söder, vilket också kan ses med blotta ögat.
Vi tog oss med möda uppför backen till Högenacka utsiktspunkt, men fann att utsikten var obefintlig. Buskar och träd hade vuxit upp och skymde utsikten totalt. Vi passade ändå på att drick kaffe och äta en smörgås här uppe. Hooks Herrgård med en vackert belägna golfbanan passerade vi i strålande solsken. Herrgården har anor från 1400-talet, men huvudbyggnaden uppfördes på 1700-talet.
Att ha vandrat hela Höglandsleden känns skönt och den har starkt bidragit till att Småland och dess leder har blivit något av ett favorittillhåll. Det har varit en fin upplevelse och du som har tankar på att vandra den eller kanske delar av den är välkommen att kontakta mig på min e-mailadress, för att få ytterligare upplysningar.

När vi hade avverkat Holavedsleden så var det en naturlig följd att börja gå Anebyleden. Den går helt och hållet inom Aneby kommun och är 79 km lång. Här bjuds stora skogar, öppna fält, sjöar och mossar. Det finns möjligheter att övernatta i vindskydd för den som så önskar.
En av de första naturupplevelserna efter leden är Björkenäs naturreservat, som utgörs av ett ekrikt odlingslandskap med hagmarker och åkrar, som sluttar ned mot sjön Ören. Under den här vandringen har jag upplevt en av de allra vackraste solnedgångar jag sett och det var just solnedgång över sjön Ören. Här kan man också höra storlommen. Leden går sedan genom vacker odlingsbygd och kommer så småningom fram till Korpaklint, varifrån man har utsikt över den mycket karga naturen vid Öasjön.
Leden är full av berg med vackra utsiktsplatser, där det gäller att ta rast och njuta. Tyvärr var leden på några ställen dåligt markerad, men detta har vi påpekat och jag hoppas att leden idag ät väl uppmärkt på dessa ställen. Ett lämpligt övernattningsställe är Ralingsås, som ligger ungefär i mitten av leden på en mycket vacker plats utmed sjön Ralången. Inte långt härifrån kommer man fram till Stalpets vattenfall, där vattnet kastar sig 19 m ned i en kittelliknande urgröpning.
Sjön Hyllingen är ett fågelskyddsområde, som inte får beträdas under våren, men leden går fram i närheten av sjön. Herrestads gamla kvarn är från slutet av 1700-talet, men en ombyggnad gjordes i början av 1900-talet. Kvarnen brukades fram till 1940 och användes som bykvarn för traktens bönder.
Detta är en led med en hel del intressanta platser och det kan vara lämpligt att ta god tid på sig, så att man hinner med att besöka sevärdheterna i lugn och ro.