En berättelse om och av Missan, Måns och deras ungar
Jag heter Missan och är vackert gråmelerad. Snobbar kallar
det för blåsköldpadd men det är ju bara trams. Jag är född i Uppsala. Den där
stan där litterära katter lever sina liv. Det var också där jag första gången
träffade husse. Han var märkbart förtjust när han hälsade på mig och alla de
andra katterna. Redan då tänkte jag att den där skulle jag ställa mig in hos.
Jag visste att jag inte skulle få bo kvar så länge till. Det
hade mamma talat om för mig. Hon vet vad hon talar om för hon har haft ungar
flera gånger. Hoppas att jag får bo ihop med honom!
Jag blev besviken när han åkte därifrån. För mig var det
kärlek vid första ögonkastet. Jag visste inte då att min kärlek var besvarad.
En vecka senare är vi på utställning. Själv är jag bara med
som sällskap. Är väl inte gammal nog kan jag tro. Usch vad trist! Sitta i en
bur hela tiden och inte ha något att leka med.
Men vad händer nu? Matte kommer fram till buren och med
henne är Han!
Nu ska jag berätta hur jag bor. Mitt hem ligger på nedersta
våningen mot en lummig gård. Jag har fått gå ut på den några gånger men husse
envisas med att jag ska ha koppel. Hur ska jag då kunna utforska allting? Fy
för koppel!
När man kommer in i mitt hem kommer man först till en hall.
Dörren ut därifrån är alltid låst. Jag har försökt greja med nyckeln som husse
gör men av någon anledning fungerar det inte. Intill hallen har jag min toalett
med en jättefin sandlåda. Husse har också en sorts sandlåda men med vatten. Den
är alltid stängd sedan jag hoppade ner i den. I samma rum brukar husse slicka
sig, fast på ett konstigt sätt.
Innanför hallen är mitt vardagsrum. Där har husse byggt ett
jättefint klätterträd som går ända upp i taket. Det är visst meningen att jag
ska klösa på det men jag föredrar andra saker. Soffan till exempel. Det gillar
inte husse men det gör jag ändå när han inte ser.
I början klättrade jag i
gardinerna. Det gillade inte husse heller, speciellt inte den gången både gardiner
och gardinstång ramlade ner. Husse var jättearg så nu låter jag bli dem.
Husse är föresten konstig. När jag gör något jag inte får så
skriker han jättehögt flera gånger och låter verkligen arg för att i nästa
ögonblick vara hur snäll som helst. Hur ska han ha det egentligen?
Längs inre väggen står en vit bokhylla som går att klättra i
när jag tröttnar på trädet. I början var det inte så lätt men nu välter jag
nästan aldrig ner något.
Husse har verkligen sinne för heminredning. Det finns tre
stora, genomskinliga lådor med fisk i! Ovanpå varje finns det en lång platt
lampa att ligga på. Vad mysigt det är att ligga där i värmen och titta på
fiskarna. Synd att det inte går att komma åt dem.
På golvet står två lådor som det kommer ljud ur. Det går att
klösa på dem också. Jag brukar klättra upp på en av dem när jag vill upp på den
största fisklådan. Det är nog inte så bra för sedan jag gjort det låter det
inget vidare.
I början fanns det en massa roliga saker överallt i
vardagsrummet men en del saker har gått sönder. Varför skaffar inte husse nya?
Dessutom har han plockat bort en hel del. Glädjedödare! Fast det är klart - jag
har ju några bollar och annat att leka med på golvet.
På kvällarna brukar husse sitta och titta på en ljuslåda. TV
kallar han den visst. Där äter han och då brukar jag kunna tigga till mig en
ostbit.
I sovrummet står husses käraste ägodel - en säng. Där
tillbringar han det mesta av sin tid när han är hemma. Av någon konstig
anledning låter han mig klösa på den. Men jag tror han har ångrat sig. På
natten delar jag hans säng.
Där finns också en liten TV med en platta med en massa
knappar. Gissa om husse ser konstig ut när jag springer över den! Till TV:n
finns också en liten grej som han kallar för mus. Pyttsan! Jag vet nog hur en
sån ska se ut.
På andra sidan vardagsrummet ligger mitt kök. Jag får fin
service av min egen kökschef som ser till att det alltid finns smaskig mat och
färskt vatten där. Om jag gör mig till riktigt ordentligt kan jag dessutom få
en godbit eller två. Men det fungerar inte alltid.
Vi har det riktigt bra här, husse och jag.
Hej, jag är en Cornish Rex, har stamtavla och ett tjusigt
namn, fint va. Jag bor med min mamma och syskon hos matte. Mina syskon ja - de
har försvunnit en efter en. Nu är vi bara två kvar. Jag känner på mig att det
snart är min tur. Matte har fått en ny resbox idag och har börjat kela extra
mycket med mig.
Nu kör hon fram bilen. Är det dags? Det verkar så. Hon
öppnar boxen och jag måste förstås undersöka den. Dörren stängs och matte bär
mig till bilen.
Undrar om det bär iväg till veterinären igen eller om även
jag försvinner spårlöst. Det är både spännande och skrämmande. Får jag se mamma
igen?
Vi åker inte till veterinären utan till några byggnader
intill ett stort fält med konstiga jättefåglar. De ser inte riktiga ut.
Matte lämnar mig hos en annan människa, säger något gulligt
och försvinner. Människan bär ut mig till en av fåglarna, som definitivt inte
är riktig utan ser ut som en människopryl. Han ställer in buren i ett rum med
en massa lådor. Dörren stängs. Det blir mörkt och tyst.
Jag kan lika gärna sova en stund. Här är ju i alla fall
varmt.
Klarvaken! Vad händer? Det brummar och låtsasfågeln börjar
röra sig. Nu låter det alldeles förskräckligt och det vaggar och skakar. Om inte
detta skulle vara nog så börjar allt luta också. Hur ska det här sluta? Fast nu
upphör visst lutningen och det börjar lugna ner sig. Ha, det här behöver väl
inte en modig katt bli rädd för.
Lugnet varade visst inte så länge. Nu börjar det luta åt
andra hållet men det är inte så bullrigt. Nu skakar det till. Vi verkar stanna.
Luckan till rummet öppnas och det blir ljust. Kallt är det
också. En ny människa lyfter ut buren och ställer den på en väg som rör sig av
sig själv. Kul!
Någon ställer min bur på golvet. Sen händer ingenting. Det
måste åtgärdas. Här ska jamas!
Det verkar ha gjort susen. Jag hör någon prata ivrigt och
sen kommer ännu en människa, jag visste inte att det fanns så många, och hämtar
mig. Det kan inte vara den som lät ivrig. Så lämnar han över mig till den
ivrige.
Jag tror att det är en husse. Ja det måste det nog vara. Det
är inte så lätt att avgöra men han har en mörkare röst än matte. Att det är min
nya husse förstår jag eftersom han kröker på munnen och visar tänderna och
pratar på samma sätt som matte gjorde. Men mörkare som sagt.
Han bär iväg med mig med lyftad arm så att han kan se mig
hela tiden och pladdrar på på det där trevliga sättet hela tiden. Hoppas han
inte snavar eller går på något. Han verkar inte särskilt smart. Men snäll.
Matte har nog glömt att tala om vad jag heter för husse
säger hela tiden Måns på det där speciella namnsättet. Nå det får väl duga, jag
vet ju ändå vad jag egentligen heter.
Nu verkar vi vara hemma där husse bor. Av bilresan såg jag
inte så mycket men det finns många fler hus än jag trodde var möjligt. Husse
går genom en port, över en gård, öppnar dörren, går in och ställer ner buren.
Jag har fått mitt eget hem.
Husse har gjort en massa konstiga saker på sistone. Han
håller den där manicken, den med den krulliga sladden som är så god att tugga
på, till örat och pratar en massa. Jag förstår inte vad han menar. Så här
brukar han inte prata med mig. Det är inte alls den vanliga, trevliga men
definitivt larviga tonen.
I förrgår tog han fram min resbox. En utflykt! Vad kul! Så
ger han sig av utan mig! Nå ja, det är ju riktigt skönt att ligga här på
fisklådan i lugn och ro.
Han kom tillbaka utan box. Har han slarvat bort den? Så idag
gav han sig iväg igen. Han verkade på något sätt förväntansfull.
Nu hör jag honom. Det går aldrig att ta fel på att det är
han. Dörren öppnas så jag får väl gå och hälsa på honom. Boxen har han med sig.
Men något är fel. Han går in i vardagsrummet, ställer ner boxen och säger något
till mig. Nu är det den där larviga rösten igen. Nå, det var ju skönt i alla
fall.
Men vad har han gjort!? MIN box är inte tom!
Ut tittar en inkräktare. Fräs!!!
Husse pladdrar på och låter glad. Varför?
Inkräktaren är i alla fall ganska liten. Honom ska jag nog
köra ut. Alldeles röd och nästan skallig är kräket dessutom. En lätt match. Jag
stirrar helt enkelt på honom, kröker rygg, fräser och väser en hel del. Nu ska
han väl bli skräckslagen.
Dum är han också, verkar inte fatta vad jag anser om honom.
Hur kunde husse göra så här mot mig!? Husse verkar lite
fundersam men också lite road. Människor - suck.
Nu syns det att husse fått en idé. Han lossar på burgrinden.
Ska han släppa ut kräket? Så tar han upp mig i ett fast grep. Sjutton också -
där var jag inte med riktigt. Nu öppnar han dörren och det lilla monstret
hoppar ut och börjar se sig omkring. Det ska jag allt sätta stopp för.
Men vad gör husse nu!? Försöker stoppa in mig i buren! Så
dumt. Det borde han fatta att han inte kan klara av. Ut med alla fyra benen åt
var sitt håll, alla vässade klorna utspärrade och så skriker jag så högt det
går. (Om du inte visste det så vet du nu. Katter kan skrika.) Som pricken över
i vrider jag mig våldsamt och husse tappar taget.
Ha! Nu ska jag visa dem.
Men vad gör det dumma krypet? Han struttar rakt fram mot
mig. Fattar han inte att jag är både rasande och farlig? Bäst att fräsa igen.
Innan han är riktigt framme måttar jag en våldsam högerkrok med utspärrade klor
mot hans nos.
Nu är det ju så att även när vi katter är djupt sårade och
rasande av svartsjuka så är vi sofistikerade. Självklart utdelar jag inte ett
dödande slag på riktigt. Det ska bara verka så. Därför missar jag. Jag fick i
alla fall stopp på honom.
Husse verkar bekymrad och försöker ställa sig in. Honom kan
jag i alla fall ge en rispa på handen. Ha, där fick den falske typen. Det
värsta är att han verkar försöka skydda inkräktaren. Fattar han inte att detta
är mitt revir? Jag litade ju på honom! Ibland är det svårt att vara katt.
Nu har det gått några timmar och vi har skuggboxats, fräst
åt varandra och bevakat ställningarna. Om jag ska vara riktigt ärlig är det nog
mest jag som bråkat. Måns, ja har ni hört på maken - husse kallar honom så,
rätt åt honom. Alltså - Måns har mest varit nyfiken.
Husse har hållit sig undan och tittat på oss. Nu verkar han
mer neutral men jag hatar honom för vad han ställt till med. Ett par gånger har
han kommit fram till mig på fisklådan, dit jag nu dragit mig tillbaka, men jag
har effektivt drivit bort honom med en fräsning eller två. Han verkar sårad -
bra.
Nu har det lugnat ner sig till ett ställningskrig där ingen
litar på någon.
Äntligen kväll. Husse gör i ordning och lägger sig. Ska bli
skönt att krypa ner under täcket hos honom och för en stund glömma det
förfärliga som hänt. Jag kanske förlåter honom i morgon. Men vad gör Måns!? Han
tar min favoritplats och husse låter honom göra det! Aldrig att jag delar säng
med Måns och inte husse heller efter detta.
Vart ska stackars jag ta vägen nu? Jag har aldrig
tillbringat natten någon annan stans sen husse och jag blev sambo. Nå, det är
ju varmt och gott på fisklådan. Det får väl duga. Husse ska allt se att jag
inte accepterar ett sådant svek.
Hoppsan, lådan slocknar. Nu börjar det bli ganska kallt. Och
ensamt är det också. Jag kanske ska titta in i sovrummet ändå och se om husse
kanske ändrat sig och kört bort Måns. Fast, vem försöker jag lura?
Husse ligger på sidan med Måns intill sin mage. Jag kanske
kan sova bakom husses rygg? Nä, då kan det verka som om jag börjar förlåta
honom. Jag lägger mig så lång bort från honom som möjligt. I ena hörnet av
fotändan blir bra. Då kanske jag kan smita därifrån innan husse vaknar och
märker det.
Det har gått fem dagar nu. Jag förstår inte vad allt bråket
egentligen handlade om. Jag har inte låtit husse kela eller leka med mig på
hela tiden. Det har varit dödtrist. När allt kommer omkring är ju Måns riktigt
rolig. Husse är faktiskt klokare än jag trodde och riktigt omtänksam. Nu
behöver jag inte vara ensam längre när han är ute och jagar hela dagarna.
Husse har plockat fram hink och slang till en av
fisklådorna. Det är den som jag tycker bäst om att ligga på. Vad tänker han
göra? Om han ändrar något blir jag både ledsen och arg. I så fall får jag väl
hitta på något utstuderat sätt att visa det på.
Konstigt - nu är hans händer nere i vattnet hos fiskarna.
Varför kan inte jag göra lika dan´t? Orättvist! Det är bäst att jag hoppar upp
och ser efter vad han gör.
Blubb. Jag kunde visst jag med. Fiskarna får panik vilket är
förståeligt.
En hand kommer ner och lyfter upp mig. Husse bär mig snabbt
till badrummet. Där gnuggar han in vattnet i pälsen på mig med tyg. Det var väl
inte nödvändigt. Alla vet ju att det är bäst om en katt får slicka sig torr
själv.
Det konstigaste är husse min. Det verkar som om han håller
på att spricka av någon mystisk orsak.
Idag verkar det bli en
utflykt för resboxen är framplockad tillsammans med en massa andra saker. Husse
öppnar gallret och jag måste naturligtvis kolla om det är som vanligt därinne.
Snabbt som ögat kommer också Måns in och gallret stängs.
Bilresan verkar bli ganska kort. Det vet jag för vi får inte
komma ut från buren.
Så är vi framme och byter till ett mindre fordon på två hjul
som husse drar efter sig ut till vattnet. Jösses så mycket vatten!
I det flyter en massa små hus, de flesta vita. Husse stannar
vid ett av dem och lyfter in oss i det enda rummet genom en lucka.
Nu plockar han fram ett par rödorange och mycket tjocka
tygbitar med band på och grabbar tag i mig. Vad är nu på gång? Han spänner fast
en av tygbitarna på min rygg! Trots att jag jamar så ynkligt och hjärtknipande
jag kan slutar han inte. Usch! Det här är ju värre än kopplet. Man kan ju
knappt röra sig. Och balansen sen. Måns får samma behandling. Nå, det är ju i
alla fall rättvist.
Huset, som husse kallar båt, har en motor och kan röra sig.
Inte bara framåt. Det gungar också. Då är huset därhemma bättre.
Vi har kommit fram och ligger i en lagun i närheten av en
annan båt. Vattnet är mörkt och alldeles stilla. Husse tar bort tortyrredskapen
från våra ryggar. Skönt!
Det är ett jättespännande ställe. Det tycker Måns också. Han
står på relingen och tittar ned på vattenytan. Han verkar undra vad det är. Det
ska bli intressant att se vad han gör. Jaha. Den dumbommen tar ett ordentligt
skutt rakt ut! Plums. Trodde han att det gick att gå på vattnet? Husse flyger
upp och verkar alldeles till sig. Så märkvärdigt är det väl inte. Han böjer sig
ner över relingen och försöker nå Måns. Det går inte. Måns är på väg mot land.
Jag har ju tidigare berättat att katter kan skrika. Det kan
Måns med. Han skriker hela tiden. Det är nog kallt.
Husse skyndar sig fram på båten och klättrar ner för stegen.
Han får klättra upp igen för Måns fortsätter att simma runt båten. Den dummern!
När han simmat ett helt varv får husse precis tag i hans nackskinn och drar upp
honom. Tala om dränkt katt!
Det har gått en vecka nu och vi är åter i lagunen. Husse
ligger i solen och läser. Vattnet är lika blankt som förra gången. Jag har
funderat på det som hände då. Det ser ju faktiskt ut som om man kan gå på
vattnet. Kanske om man tar det riktigt försiktigt?
Jag får ta till det där kattknepet att sträcka ner båda
framtassarn nedför sidan på båten så att man är nästan nere innan man släpper
taget.
Nähä. Det gick inte. Vått och kallt är det. Får inte visa att
jag är lika dum som Måns. Det är bäst att vara tyst och simma iland utan att
det märks.
Jag är visst lite förvirrad. Och vatten i ögonen har jag
också. Åt vilket håll är land? Någon tar tag i mig. Sjutton också! Husse märkte
det.
Nu har han den där konstiga minen i ansiktet igen.
Förargligt!