Medelklassen marscherar

 fascismen i teori och praktik

 

Det finns många som tjänar feta löner på att skriva långa analyserande reportage och avhandlingar om fascismen. Men de flesta utgår från att samhället är rätt bra som det är och att fascismen är ett fruktansvärt undantag från hur det brukar vara. Den här artikeln utgår från att hela vårt samhälle bygger på våld och utsugning ­ fascismen är bara en långtdragen konsekvens av de maktstrukturer som redan finns, överallt.

Hitler sköt sig och Mussolini lynchades. Men det fascistiska liket lever, och det omges av krönikörer. För många har fascismens återkomst blivit en födkrok. Spekulativa reportage i kvällspressen, grävande journalister och avhandlingar på universitetet. Alla utger sig för att enbart ta reda på hur det ser ut, men samtidigt är alla beroende av att kunna sälja sitt reportage eller sitt forskningsprojekt. Det gäller att kunna marknadsföra sitt ämne så att det tilltalar uppdragsgivarna.

Egentligen är det ingen konst. Är man bara lite lyhörd lär man sig snabbt att lalla med. Pröva det här till exempel. Babbla oavbrutet om "det moderna samhällets risker", "en utmaning för demokratin", "etniska motsättningar", "frånvarande fäder" och "identitetslöshet". Det går också bra att använda andra floskler, som "bristen på information" och "den ökande våldsbrottsligheten". Avsluta med lite brobyggarsnack och försök att se djupsinnig ut. Ett säkert stalltips. Nu kan du förklara fascismen i alla tänkbara sammanhang.

Det är ungefär som med all annan skit som produceras i det här landet: tusen böcker och ett och samma grundrecept. Hårt uttryckt, givetvis. Vad jag vill ifrågasätta är hur mycket kunskap som egentligen finns om fascismen, trots allt som sagts och skrivits de senaste åren.

Onekligen finns det en ingående detaljkännedom om fascistiska rörelser inom den akademiska forskningen. Problemet är att man inte analyserar sammanhanget, det omgivande samhället. Den oftast outtalade utgångspunkten för forskningen är att det inte alls är något fel på samhället i sig och att det av den anledningen inte kan ge upphov till något så avskyvärt som fascismen. Det vill säga, om något inte går snett, allvarligt snett. Auschwitz ses som ett olycksfall. Lasermannen var en ensam galning.

Jag kallar detta brist-perspektivet. Fascistiska rörelser kan förklaras genom det som de saknar i förhållande till det övriga samhället. Det rör sig om något väsentligt annorlunda. Samhället är demokratiskt och humanistiskt, vilket fascismen inte är. Det är den skillnaden som måste förklaras. Och eftersom fascismen inte har någon koppling till samhällets uppbyggnad måste förklaringen sökas på individnivå. Frågeställningen blir i stil med: hur kan det komma sig att vissa personer blir fascister? Det vanliga svaret är att vissa människor blir fascister därför att de saknar arbete, saknar framtid, saknar kärlek, saknar identitet, saknar spärrar; kort sagt, lider brist på något som normala människor har, eller antas ha.

När man inser att allting som finns hos fascismen också finns överallt i samhället blir frågan annorlunda. Kopplingen mellan fascismen och normaliteten blir ett problem. Våld och förnedring är ingen fascistisk specialitet. Jag menar att i ett kapitalistiskt samhälle tillhör det vardagen att företag går över lik för att tjäna pengar (barnarbete, slavarbete, porrindustri, djurindustri, vapenhandel). Det handlar inte om fascism utan om att göra en ordentlig vinst och att inte bli utkonkurrerad. I ett sexistiskt samhälle tillhör det vardagen att män använder våld mot kvinnor. Det behövs ingen ideologisk motivering, alla vet att det handlar om att behålla kontrollen. I ett rasistiskt samhälle tillhör det vardagen att invandrare misshandlas och diskrimineras. Även det är normaliserat. Det finns också ett utbrett våld och förakt mot homosexuella. Och hur är det med de sexuella övergreppen mot barn? Fängelserna? Vårt samhälle är byggt på våld och utsugning. Jag tror att förutsättningen för att förstå fascismen är att den sätts in i det sammanhanget.

 

vad är fascismen?

Det finns en mängd sätt att se på fascismen. Personligen föredrar jag att analysera fascismen som en politisk rörelse. Det är inget självklart val. Vissa menar att fascismen är en ideologi, andra menar att det är all reaktionär skit som händer.

I den akademiska världen betraktas fascismen som en ideologi bland andra. Den ses som ett antal idéer vilka kan formuleras på papper. Allt kretsar kring tidningar och teorier, det som finns runt om är inte lika intressant. Den praktiska verksamheten, den sociala basen och kopplingen till maktstrukturer ingår inte i definitionen av fascismen. Det är också det stora problemet med det här synsättet, nämligen att praktiken och strategin ges en underordnad roll och att maktrelationer inte omnämns. Ett annat stort problem är att det blir svårt att prata om fascismen som ett allmänt begrepp. För om man betraktar fascismen som en ideologi så kommer man snabbt fram till att det inte finns någon enhetlig fascistisk ideologi. Det finns en stor spännvidd av åsikter bland högerextrema grupper världen över. Bara i Sverige finns det stora meningsskiljaktigheter vad gäller synen på kristendomen, staten, homosexuella, förintelsen och andra frågor. Och fascismforskarna debatterar med varandra om vilka idéer som är mest specifikt fascistiska. Fascismen hackas sönder i små bitar, och sedan kan de inte pussla ihop bitarna igen.

Om ingenting till slut är fascism, med det här synsättet, så finns det å andra sidan en tendens inom vänstern att betrakta allting som fascism. Så fort en brutal militärdiktatur kommer till makten så är det fascism. Eller om de rasistiska våldsbrotten ökar så måste det handla om fascister. Varje reaktionär utveckling tolkas som fascism, eller i varje fall ett steg på vägen mot fascism. Till slut finns det inga gränser för vad begreppet fascism kan innebära. Det blir bara ett förstärkningsord, ett sätt att säga att det verkligen blir värre.

Alternativet är att se fascismen som en politisk rörelse. Då kan man säga att fascismen har en ideologi och ingår i en reaktionär mobilisering, istället för att säga att den är det ena eller andra.

Som politisk rörelse skiljer sig fascismen från andra politiska rörelser. Den utmärker sig genom valet av strategi, den ideologiska inriktningen, den sociala basen och förhållandet till de etablerade maktstrukturerna. Det är nödvändigt att väga in alla delarna. Man kan inte definiera fascismen genom att bryta loss en speciell aspekt, som till exempel våldet mot invandrare, föraktet för svaghet, den småborgerliga karaktären eller funktionen för kapitalet. För det finns inget enskilt element i fascismen som inte också finns i resten av samhället eller i andra politiska rörelser. Det som är unikt för fascismen är istället kombinationen av element. Det vill säga, kombinationen av demonstrationer på gatan, teorier om varför det är rätt att förakta svaghet, en manlig subkultur och funktionen att legitimera regeringens skärpta flyktingpolitik. Kombinationen av direkta aktioner, teorier om kvinnans plats i samhället, medelklassdominansen bland sympatisörerna och tendensen att gå i spetsen för en totalitär stat. Beroende på den politiska situationen och vilket motstånd fascismen möter kan denna kombination ändras med tiden; nya element kan tillkomma, andra kan falla bort eller omvänt, bli mer framträdande. Vad som kvarstår är att fascismen bara kan definieras genom kombinationen av ideologi och praktik, organisation och social förankring.

Vilka blir konsekvenserna om man resonerar på det här sättet? Hur ska vi fortsätta för att närmare bestämma vad fascismen är? Om fascismen är en politisk rörelse måste den också studeras som sådan. Som alla politiska rörelser formulerar fascismen missnöje och maktintressen bland bestämda befolkningsskikt, i en bestämd historisk situation. Enligt min mening måste en analys av fascismen klargöra varje led i det påståendet. Då blir de centrala frågorna: A. Vilken historisk situation? B. Vilka befolkningsskikt? Vilket missnöje? Vilka maktintressen? C. Hur formuleras missnöjet och maktambitionerna? Hur förhåller sig rörelsen till de existerande institutionerna i samhället? D. Hur skiljer sig fascismen från andra politiska rörelser som försvarar liknande maktintressen?

 

vilken historisk situation?

Första gången fascismen framträdde var efter första världskriget. I ryssland hade en socialistisk revolution genomförts 1917. I flera europeiska länder föll arbetarupproren på mållinjen. Men den organiserade arbetarklassen var stark nog att utmana fabriksdespotin och drev igenom höjda löner. Kvinnorörelsen vann viktiga framgångar i fråga om utbildning och medborgerliga rättigheter för kvinnor. Som en motreaktion radikaliserades borgerligheten över hela Europa. Men de traditionella konservativa politikerna stod handfallna. Det räckte inte med att kräva en återgång till lag-och-ordning, och det var inte längre klart vad den parollen innebar. Hela det borgerliga samhället såg ut att vara hotat. För att citera Hitler, som i Mein Kampf formulerade stämningsläget inom vissa delar av borgarklassen, var det dags att byta ut "det kraftlösa och fega försvarets paroller mot det modiga och brutala angreppets fältrop".

I vida kretsar spreds insikten att det krävdes drastiska åtgärder för att rädda det gamla förtryckarsamhället. Ryska revolutionen, arbetarupproren och kvinnorörelsen framkallade en bred reaktionär mobilisering. Företagsledare, jordägare, statstjänstemän, familjefäder, militärer och intellektuella samlades för försvara sina privilegier, som de på mer eller mindre goda grunder upplevde var hotade. Organisatoriskt och ideologiskt fanns det många olika förslag hur det skulle ske. Fascismen var ett av dem.

I den etablerade historieskrivningen lanseras den här perioden som kampen mellan Fascismen och Demokratin. Vi fick alla lära oss i skolan att det var Fascismen som stod för våldet och förtrycket, men som tur var slutade det lyckligt då Demokratin segrade 1945. Vad som aldrig sägs är att det långtifrån enbart var fascismen som stod för den reaktionära mobiliseringen, utan så gott som alla borgerliga krafter deltog, inte minst de som i efterhand har framställt sig själva som Demokratins förkämpar. I själva verket gick utvecklingen i samma riktning i alla de rika kapitalistiska länderna, vare sig fascistiska rörelser utövade ett inflytande eller inte. Under 20-talet upphävdes många av eftergifterna till underordnade grupper: de demokratiska rättigheterna inskränktes successivt, arbetsprocessen rationaliserades, antisemitismen och rasismen tilltog, kvinnorörelsen trängdes tillbaka av en patriarkal reaktion, staten ökade sitt engagemang i befolkningspolitik, intoleransen mot handikappade förvärrades, förtrycket mot homosexuella skärptes och kärnfamiljen framställdes som enda samlevnadsform.

 

hur ser det ut i radhusidyllen?

-Vilka befolkningsskikt? Vilket missnöje? Vilka maktintressen?

Många av dem som får uttala sig offentligt om vilka som är fascister gör inget försök att dölja sina egna klassfördomar. Givetvis framställs fascismen som oförenlig med den påstådda humanismen och hänsynfullheten inom de bildade klasserna. Därför kopplas frågan om fascismen vanligen ihop med föreställningen om den ociviliserade underklassen: unga grabbar som dricker för mycket och inte fått lära sig vad människovärde är för något. Men hur är det med deras egna präktiga söner? Hur ser det ut i radhusidyllen? Och vad tyckte pappa egentligen om tyskarna under kriget?

Mussolini, den italienske fascistledaren, visste bättre när han beskrev sin rörelse som ett uttryck för "de kränkta och hotade högre skiktens våldsamhet". Det handlar om ett våld som kommer uppifrån och, just därför, inte känner några gränser. I en träffande formulering menade Mussolini att "de kränkta och hotade högre skiktens våldsamhet" var "cynisk, systematisk, avskärmad, utan något mänskligt förhållande till det egna folket".

De empiriska undersökningar som gjorts visar att fascistiska rörelser framför allt attraherar vuxna vita män ur medelklassen. De är, som man säger, överrepresenterade. Det gäller både idag och under mellankrigstiden. Den riktiga överklassen har av tradition varit mer svårflirtad. I näringslivskretsar anses fascismen oberäknelig och populismen har väl inte varit särskilt tilltalande bland dem som ser ner på vanligt folk. Sedan är det en annan sak att de ser till att hålla sig framme vid ett eventuellt maktövertagande. I både tyskland och italien innebar övergången till fascism att den traditionella makteliten la beslag på topposterna medan de flesta ursprungliga fascister snabbt rensades ut.

Fascismen är alltså främst en sak för män som befinner sig någonstans i mitten av de samhälleliga hierarkierna i några av världens rikaste länder. Men inte enbart. Det finns människor ur alla sociala grupper, däribland en hel del kvinnor och arbetare, som är organiserade fascister eller på annat sätt sympatiserar. Men att människor ur underordnade grupper ansluter sig till fascistiska rörelser är undantag, som måste förklaras särskilt. Det är inte direkt deras missnöje och maktintressen som fascismen kanaliserar.

Det missnöje och de ambitioner som ges en organiserad form i fascistiska rörelser är inte besvikelse i största allmänhet. Om det är så att vita medelklassmän utgör stommen i fascismen, måste vi utgå från att det är deras missnöje och maktintressen som formuleras. Det vill säga, att rörelsen har något att erbjuda män såsom överordnade kvinnor, vita såsom profitörer på koloniserade eller militärt erövrade länder, småborgare i deras position högre upp på samhällsstegen än arbetarklassen, fäder såsom familjens överhuvud och allihopa i ett motsatsförhållande till dem som inte har någon riktig plats i samhällshierarkin: funktionshindrade, zigenare, judar, homosexuella, kriminella. Fascismen knyter an till och förstärker de flesta maktstrukturer i det här samhället.

Fascistiska rörelser är en reaktion på att dessa maktpositioner upplevs vara hotade. Oavsett varifrån hotet kommer, erbjuder de möjligheten att förstärka maktpositionen på underordnade gruppers bekostnad. Det spelar ingen roll om exempelvis en småföretagare hotas av storföretagens konkurrens eller en stark arbetarrörelse eller både och, eller av något helt annat som miljörörelsen: lösningen är alltid att vältra över kostnaderna på förtryckta grupper.

 

makt och missnöje

Hur formuleras missnöjet och maktambitionen? Hur förhåller sig rörelsen till de existerande institutionerna i samhället?

Fascismen gör allt för att mobilisera potentiella anhängare till försvaret av sina materiella intressen, givetvis uppblandat med en god portion idealism. Även cyniska fascistledare försöker att få det att framstå som om det kämpar för något som låter bättre än att de själva ska kunna fortsätta att dra nytta av slavarbete, kvinnomisshandel och annat förtryck. Istället heter det att de slåss för nationen, för familjen, för traditionen, för etik och moral, för eviga värden, för rasen och så vidare.

Det är den ljusa sidan. Den mörka sidan handlar om alla överhängande faror som det är nödvändigt att försvara sig mot. Hotbilderna gör att fascismen lever och frodas och då är ingenting för långsökt. Även små förändringar kan få enorma proportioner när de uppfattas genom den fascistiska ideologi. Höjda löner sägs leda raka vägen till marxismens fångläger, positiv könskvotering fövandlas till en feministisk konspiration och några tusen flyktingar blir till dödsstöten för den svenska rasen.

Vad gäller fascismen och de existerande politiska institutionerna så rör det sig om ett kluvet förhållande. Å ena sidan bygger fascistiska rörelser på samma maktstrukturer - kapitalism, patriarkat, rasism och så vidare - som andra borgerliga partier och statliga myndigheter. Å andra sidan växer fascistiska rörelser oftast fram vid sidan av de etablerade institutionerna och intar en oppositionell inställning i förhållande till dessa.

Denna hållning är inte bara ett spel för gallerierna. Fascismen startar från den djupa övertygelsen att de gamla institutionerna inte orkar med kraftfulla åtgärder för att försvara de maktrelationer som bär upp samhället. Därför anses en ny ordning nödvändig.

Den nya ordningen har två sidor, en organisatorisk och en ideologisk. Hur de utformas beror mycket på den aktuella reaktionära mobilisering som fascismen är en del av. Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns någon specifikt fascistisk organisationsform eller ideologi. Både ideologi och organisation förändras. Det behöver inte handla om ett politiskt parti. Det finns fascistiska kyrkor, diskussionscirklar, nätverk, lobbygrupper, punkband, miliser, terrorgrupper och tidningsreaktioner. Medlemmarna måste inte heller inordnas i en strikt hierarki, även om det förstås ligger närmast till hands. Det finns exempel på vängruppsliknande fascistisk organisering utan formella hierarkier. Ideologiskt finns det inte heller några heliga kor. Den italienska fascismen klarade sig bra utan att antisemitismen någonsin spelade en större roll. Ett annat exempel är öppningen mot nyliberalismen och den minskade tron på statlig styrning av ekonomin inom flera fascistpartier på senare tid, däribland franska Front National.

 

fascismens skiljelinjer

Hur skiljer sig fascismen från andra politiska rörelser som också ingår i den reaktionära mobiliseringen?

Fascismen förändras ständigt, liksom samhället i övrigt. Därför är ett historisk perspektiv förutsättningen för att förstå fascismen idag. I några korta punkter ska jag försöka sammanfatta vad som utmärkte fascismen inom ramen för den reaktionära mobiliseringen under mellankrigstiden.

1. Fascismen införde flera nyheter i förhållande till sekelskiftets borgerliga salongspolitik. Rörelsen profilerade sig genom en mer aggressiv ideologisk inriktning, genom en mer folklig framtoning och genom att prioritera gatan som politisk arena. Överallt propagerade och demonstrerade fascister, de knackade dörr och värvade röster, attackerade motståndare och organiserade upp ett parti enligt militärt mönster.

2. På det ideologiska planet gick de fascistiska rörelserna längre än de traditionella borgerliga partierna vad gäller kravet på ett radikalt uppbrott från status quo. Målsättningarna var inte kvalitativt annorlunda men mer långtgående. Det var krafttag och tydliga signaler. Fascismen lovade en grundlig nationell förnyelse, en andlig pånyttfödelse och slutgiltiga lösningar.

3. Den stora frågan på den tiden var hur man i de styrande skikten skulle hantera arbetarrörelsens utmaning. Det fanns två huvudalternativ: integration eller krossande av arbetarrörelsen. Fascismen valde en systematisk konfrontation med arbetarklassen, medan de traditionella borgerliga partierna istället förhandlade fram kompromisser med socialdemokratin. Konfrontationslinjen innebar, om den var framgångsrik, att den borgerliga demokratin avskaffades, att fackföreningar upplöstes liksom all form av självständig folklig organisering.

4. I motsats till andra borgerliga partierna, vilka låtsades som om klasskonflikten inte fanns, utgick fascismen från att den var ett problem. Det sågs som en central angelägenhet att överbrygga motsättningarna mellan klasserna, så att den underliggande folkgemenskapen skulle framträda. Efter att arbetarklassens egna institutioner hade krossats med lag och våld, byggdes helt nya institutioner upp som skulle manifestera denna folkgemenskap. I de fascistiska massorganisationerna - öppna för alla ungdomar, eller speciellt för kvinnor, eller för fritidsaktiviter, eller för alla i samma företag - skulle människor från alla samhällsklasser mötas och samarbeta för ett gemensamt mål.

5. De nya fascistiska organisationerna hade inget reellt inflytande, men de visar på en annan viktig skillnad jämfört med traditionell borgerlig politik. Målet var inte medborgarnas passiva underkastelse. Fascismen bygger på en kontinuerlig reaktionär mobilisering, istället för passivisering, av stora delar av befolkningen. Folkets stöd för regimen mobiliserades i väldiga parader, genom stora insamlingar av pengar till fascistiska projekt, genom deltagande i massorganisationerna och i krigsförberedelserna.

6. Fascismen stod för en kraftig ökning av statens ingrepp, både i den ekonomiska och den privata sfären. Detta var i och för sig en allmän trend i alla utvecklade kapitalistiska länder. Men de fascistiska rörelserna gick längre när det gällde att utvidga statens makt, bland annat på grund av att de inte hämmades av den liberala tilltron till att marknaden, familjen och företaget sköter sig själva.

7. De fascistiska rörelserna underströk betydelsen av de sociala och ideologiska konstruktionerna "ras" och "kön" som samhälleliga ordningsprinciper. Hela samhället skulle delas upp i manligt och kvinnligt. Det var ett uttalat apartheidsystem i vilket männen skulle ta hand om de offentliga angelägenheterna medan kvinnorna skulle sköta den privata sfären. På ett liknande sätt delades människor in i olika raser/folkgrupper, som sedan fick bestämda uppgifter i samhället. Chefspositioner och kvalificerade yrken reserverades för "riktiga arier", medan skitjobben och tvångsarbetet utfördes av "mindervärdiga" människor.

Nu var den rasistiska hierarkin och en strikt uppdelning i manligt och kvinnligt inte på något sätt unik för de fascistiska samhällena. Fascismen kom så att säga till dukat bord. Det speciella var istället att uppdelningarna efter "ras" och "kön" gjordes till en mer uttalad målsättning, och att målsättningarna förverkligades i högre grad.

8. Till följd av den reaktionära mobiliseringen skärptes trycket överallt mot dem som inte passade in i samhällets normer: judar, zigenare, homosexuella, luffare, funktionshindrade, socialister, feminister och så vidare. Men även i detta avseende gick fascismen ett steg längre, när repressionen övergick i systematisk förintelse.

 

fascismen idag

Under nästan hela 1900-talet har det existerat fascistiska rörelser i alla länder i den rika delen av världen. Oftast har det rört sig om mycket små grupper, men det också funnits tillfällen då fascismen utgjort en verklig politisk kraft. Gemensamt för sådana tillfällen har varit att det etablerade samhället befunnit sig i kris. Det gäller också fascismens comeback på den politiska arenan sedan 80-talet.

Jag ska inte inveckla mig i några långa utläggningar om hur och varför samhället är i kris. Det räcker med att konstatera att det inte är något som går över av sig självt och att det som förs fram i media för att skapa ett passande krismedvetande - hög arbetslöshet, hög brottslighet och så vidare - på sin höjd är yttringar av krisen men inget mer. Men en viktig aspekt av krisen som jag vill ta upp är att överordnade gruppers maktpositoner hotas. Om samhällets institutioner brakar ihop får de börja om från början igen (för att inte tala om risken för uppror). Hotet mot maktpositioner är också en central punkt i fascismen. Det skulle vara svårt att mobilisera de potentiella anhängarna till bestialiska våldsdåd om det inte var så att de egna privilegierna var i fara, eller i varje fall upplevdes vara i fara.

Jag ska avsluta med att argumentera för att underordnade gruppers mobilisering för sina rättigheter är en nyckel till förståelsen av både fascismens framgång och förändring. Det upplevda hotet mot överordnade positioner är en viktig anledning till att det återigen finns en marknad för fascistiska rörelser. Det är inte hela förklaringen men väl en del av den. Dessutom: eftersom fascismen rymmer en mängd olika maktintressen kan fokus hela tiden förskjutas. Jag tror att en orsak till fascismens förändring sedan 30-talet är att den upplevda hotbilden har förändrats. Hotet underifrån har ändrat karaktär vilket bidragit till att fascismen varit tvungen att förnya sig.

Under mellankrigstiden riktades fascismens angrepp framför allt mot en stark arbetarrörelse. Dagens arbetarrörelse är förhållandevis väldisciplinerad - få strejker, inga fabriksockupationer, inga väpnade uppror. Följaktligen spelar inte arbetarrörelsen någon större roll i propaganda och praktik för nutida fascistiska rörelser. Men kvinnorörelsen är oförändrat viktig. Det finns inget som tyder på att dagens fascism i mindre utsträckning än tidigare skulle vara en följd av att män provoceras av feminismen. Snarare tvärtom. Samtidigt har tre nya hotbilder tillkommit sedan 30-talet: invandringen (framför allt den utomeuropeiska), rörelser för homosexuellas rättigheter och radikala aktionsgrupper.

1. Före andra världskriget var invandringen till Västeuropa från andra länder obefintlig. Därmed fanns det heller inga invandrare att hetsa mot. Det som fanns var judar, zigenare och andra minoriteter, som fick ta all skit. De framställdes som parasiter som förgiftade samhället inifrån. Idag utnyttjar fasciströrelser hellre en annan hotbild, nämligen att det kommer horder av människor utifrån och lägger beslag på vårt välstånd. Men fortfarande spelar antisemitismen och rasideologin en central roll bland ortodoxa nazistgrupper.

2. Homosexuella hade en självklar plats i förintelselägren. Fascismen har alltid varit kraftigt homofobisk. Men frågan är om inte homosexuella numera är ett viktigare angreppsmål för fascistiska rörelser än under mellankrigstiden. De ökade attackerna beror i så fall inte på en ideologisk omsvängning utan på framgångarna för dem som slagits för homosexuellas rättigheter. För skillnaden jämfört med mellankrigstiden är att det idag finns en stark homorörelse.

3. Radikala aktionsgrupper, som både fysiskt angriper fascismen och utmanar de maktpositioner som den försvarar, är i och för sig inget nytt. Men dagens antifascistiska grupper är inte längre inbundna i en arbetarrörelse, som de var under mellankrigstiden, utan istället en del av de sociala rörelser som vuxit fram i Västeuropa efter -68. Det är något som dagens fascister har anpassat sig efter. Förutom den specifikt antirasistiska/antifascistiska rörelsen angrips även husockupanter, vänsterbokhandlar, miljögrupper och fredsaktivister. Varje form av social rörelse underifrån betraktas som ett hot.

 

Hickory

(Tidigare publicerad i Brand nr.5 - 1997)