Jobb.....smaka på det ordet. Det finns en hel drös med människor där ute som har arbete. Dem är jag avundsjuk på, så in i helvete avundsjuk. Jag vill också arbeta och tjäna mitt levebröd. Jag vill tjäna pengar, resa, handla kläder och gud vet vad. Har man  ett arbete finns det oändliga möjligheter och min kreativa hjärnhalva skulle ständigt gå på högvarv. Om jag hade ett jobb och lite pengar vill säga. Men jag ska inte klaga jag har ju knappt börjat söka ännu. Hoppet finns där fortfarande och det vore väl katten om man inte kunde få ett arbete någonstans. Jag har fortfarande mina drömmar kvar och jag tror och hoppas att någon arbetsgivare ska inse behovet av den oändliga resurs som jag är i egenskap av personalvetare. För ett tag sedan ringde jag till en presumtiv arbetsgivare här i trakten och presenterade mig som en blivande personalvetare. Vet ni vad han svarade, Ja det är många som vet mycket om personal. Det visades sig dock att han var mycket trevlig ändå.

De som inte vet vad en personalvetare kan utträtta kanske inte heller vet vad den utbildningen innebär. Valet av utbildning för mig var att jag är intresserad av människor och att jag är intresserad av arbetsrätt. Arbetsrätten kom jag i kontakt med när jag läste vid Uppsala universitet som jag gjorde det första året efter mina gymnasiestudier. I Uppsala fick jag möjlighet att läsa 20 poäng inom juridiken men brottsbalkens gråa vardag gjorde att jag snabbt insåg att jag inte enbart ville ägna mitt kommande yrkesliv till juridik. Kombinationen intresset av människor och arbetsrätt fick mig att falla för Programmet för personal och arbetslivsfrågor. Jag sökte till Lund i första hand eftersom de där hade en  speciell inriktning på arbetsrätt. Min stjärna ville annat och förde mig till Umeå. Vilket jag är oerhört glad för idag. Umeås personalutbildning liknar ingen annan i landet eftersom de kräver ett års arbetslivserfarenhet som antagningskrav. Detta kombinerat med att universitetet måste ha en högklassig utbildning för att kunna stå sig i konkurrensen med andra universitetsorter mer södeut gjorde att jag idag är nöjd med att jag inte kom in i Lund. Dessutom träffade jag återigen på Kenneth i Umeå och och det slutade lyckligt.

Första sidan