FÖRÄLDRAKURS I VOLLEYBOLL
ETT KOMPENDIUM FÖR 7 TRÄFFAR

FJÄRDE TRÄFFEN - LITEN REGELKURS I VOLLEYBOLL


Varje planhalva är 9 x 9 meter. 3 meter från mittlinjen finns en linje som avgränsar anfallsområdet (mellan nätet och 3-m-linjen). Nätet är 243 cm högt för herrar och 224 cm för damer. I ungdomsserier spelar man på lägre höjder beroende på ålder.
Som du ser på figuren, så har varje position ett nummer - inte att förväxla med tröjnumren. Att kunna positionernas nummer underlättar då man pratar taktik. (”Vad gör pos III om motståndarna anfaller si eller så...”)
Som volleybollspelare står man på alla dessa positioner under en match, eftersom man ”roterar” medurs varje gång man vinner serven från motståndarna. På så vis kommer alla att spela i framlinjen likaväl som i baklinjen.
Om du ibland tycker att spelarna står underligt uppställda då serven slås, beror det på att det i reglerna står hur spelarna inbördes får lov att stå i det ögonblick serven slås.

Puh ! Det verkar inte bara svårt att hålla reda på utan också rätt fånigt, eller hur ?
Reglerna för uppställningen i serveögonblicket är till för att man inte hur lätt som helst ska kunna ”gömma” dåliga servemottagare, ställa sin spelfördelare på ”rätt” ställe jämt, låta en bra avslutare alltid stå i en fördelaktig position osv. Det är precis som med t ex offsideregler i andra spel eller hur ishockeyspelarna måste stå vid en tekning.
Hur servemottagande lag står ska för övrigt 2:e domaren hålla reda på. Till sin hjälp har han en ”rotationslapp” - en för varje lag - som resp. tränare ska lämna in före varje set. Denna rotation skrivs in i protokollet och spelarna måste sedan stå så som denna uppställning anger. Här ligger alltså grunden till lagets taktik och hur denna lapp ser ut är hemligt för motståndarna ända till dess att lagen ställer upp. Före setets början vet man alltså inte var motståndarens passare står, var deras bäste/sämste servemottagare eller blockerare börjar. Här gäller det att gissa och chansa lite.

Som ni säkert vet så får laget slå bollen tre gånger innan den måste över nätet.

Det är bara de tre framlinjespelarna som får slå på en boll (som befinner sig helt över nätkanten) framför 3-meterslinjen. Ska någon i baklinjen anfalla på detta sätt, så måste den spelaren göra en s k backspike och hoppa upp bakom denna anfallslinje.
Redan här kan ni ana att man har en fördel om passaren finns i baklinjen (och om servemottagningen blir bra); då har man ju tre spelare vid nät som kan avgöra. Man kan också lura motståndarna med någon fiffig kombination. Kanske alla tre framlinjespelarna springer och hoppar för att dra på sig motståndare som blockerar. Bara anfallande lag vet (förhoppningsvis) vem som får bollen.

Appropå blockering, så är det bara framlinjespelarna som får blockera bollen. Här gäller det att se upp så att man inte överblockerar, d v s tar bollen på anfallarnas sida ovanför nätet. Man får bara överblockera om bollen är på väg över nät, anfallarna har spelar färdigt bollen och man utför slaget som en blockering. Efter en blockering har laget tre slag - blockering räknas inte som ett slag. När man slår bollen får man inte ”fösa” bollen (eller hålla, bära, trycka eller kasta) och inte slå den två gånger i följd. Är det lagets första slag, får det numera vara flera beröringar (omedvetna). Bollen får dock aldrig vila i t ex handen.
Serven får slås från hela baslinjen och man har åtta sekunder på sig sedan domaren blåst till serve. Från och med denna säsong (99/00) får serven beröra nätet. 
Ja, då var det då detta med nätet! En spelare får aldrig vidröra nätet. Det finns undantag från detta. Om en spelare som avslutat sin spelhandling, landat med full balans och sedan lätt berör nätet kan detta ”frias”. Då det gäller mittlinjen och övertramp av denna brukar diskussionerna ibland gå höga. Regeln är dock solklar. Man får inte beröra motståndarens planhalva - undantaget är fötterna/händerna. Så länge som någon del av foten/handen (som gör övertrampet) snuddar vid mittlinjen är det inte övertramp.
I volleyboll har man två domare (samt ev. linjedomare) och sekreterare. 1:e domaren är den som leder matchen och som får blåsa av för alla fel som begås. 2:e domaren har huvudansvar för övertramp, nätberöring, spelarbyten och uppställningar av servemottagande lag. Sekreteraren ska under matchens gång fylla i protokollet när det gäller poäng, spelarbyten, time outs, eventuella tillrättavisningar och varningar samt hålla reda på att rätt spelare servar.
I varje set  får laget göra maximalt sex spelarbyten. Bytena är personliga på så vis att om Kalle blivit utbytt mot Olle, så är det bara Kalle som kan bytas mot Olle - ingen annan - och Kalle får heller inte byta mot någon annan som inte blivit utbytt. Man kan alltså bara byta ut-och- in en spelare vid ett tillfälle i varje set. Varje lag har även rätt att ta två time outs á 30 sekunder i varje set .
En s k libero är en spelare som endast får spela i baklinjen (pos 5,6,1), som inte får anfalla och som får bytas ut mot andra spelare hur många gånger som helst. Här gäller alltså inte personliga byten.

Varje match avgörs i bäst av fem set, så man måste vinna tre set för att stå som segrare. Det lag som först kommer till 25 vunna poäng vinner setet, och poäng får man i egen serve. I ett eventuellt 5:e set går man till 15 poäng. Blir det 25-25 vinner det lag som först har två poängs överläge (27-25, 30-28 etc). Från och med denna säsong (99/00) får man poäng på varje boll - alltså inte bara då man servar.

UPPGIFTER TILL REGELINTRODUKTIONEN:

  1. Vill du fördjupa dig i några regler kan ni titta i SVBF:s utbildningsregelbok eller regelboken.
  2. Diskutera några av de regler du funderar över med någon spelare eller domare.
  3. Se en match tillsammans med någon som kan kommentera domsluten. Se efter hur domarna arbetar/samarbetar.
  4. Titta på ett protokoll och se hur man fyller i ett sådant. Ta även en titt på rotationslapparna.
  5. I en av bilagorna till denna kurs kan du se de officiella domartecknen. Ha gärna med denna bilaga på en match ni ser - eller ännu hellre - lär dig tecknen.

    © Bengt Arvidsson 1999. Reviderad 2000.

    Träff nummer 5