Story:
Taku Morisaki är en ung student på college som just flyger tillbaka till sin lilla hemstad för en klassträff. Genom en mängd tillbakablickar får vi lära känna hans bästa vän Matsuno, som introducerade honom för Muto, en ny elev från Tokyo.
  Trots att hon är bra i både sport och studier är hon en social enstöring, delvis på grund av att hon är nyinflyttad men också för att hon hatar den lantliga stad hon nu lever i och därmed vägrar att umgås med sina klasskamrater.
  Under deras sista år i skolan åker klassen på en resa till Hawaii. När Muto's pengar blir stulna, i alla fall är det vad hon påstår, ber hon Morisaki om hjälp. Matsuno, som älskar Muto, får reda på det och efter det bildas det en mur mellan de båda vännerna. För det tycks som om Muto föredrar Morisaki.
  Det är kring detta möjliga förhållande som filmen sedan kretsar kring.

Recensentens tankar:
I Can Hear the Sea (kallas även för "Ocean Waves") baseras på en roman med samma namn skriven av Saeko Himuro.
  Detta är ingen vanlig film av Studio Ghibli då den faktiskt är producerad för japansk TV. Men jag tycker ändå att den är sevärd.
  Denna form av relationsdrama ser man inte så ofta inom Anime även om det existerar. Troligtvis beror det på fördomar gentemot konsumenterna i väst. Man får känslan av att företagen tror att det enda som går hem här är: übervåld, komedi, fantasy, mecha och Sci-Fi.
  Därför känns det här mer intressant än det mesta jag sett tidigare.
  Något man kanske märker av är att musiken inte känns så välproducerad och vacker som de flesta andra Ghibliproduktioner. Men man kan väl inte vänta sig för mycket av en film producerad direkt för TV.

I Can Hear the Sea är en intressant och gripande film. Även om den kanske är en aning för kort. 72 min.	4/5