Vem ska man tro på när det gäller uppgifter om vad som försiggår i en sluten rörelse? Redan från första tid har frimureriet beskyllts för allehanda fel. Frimurarna förklarar sig kristliga och oskyldiga, deras vedersakare kommer ideligen med gamla och nya anklagelser om allt från djävulsdyrkan till korrumption. Eftersom frimurarna inte publicerar sina ritualer eller släpper in utomstående i sina loger, blir det mest en fråga om trovärdighet.
Ett sätt att tackla detta kan vara att se på de personer som är inblandade och försöka avgöra vilka som är mest trovärdiga.
Frimureriets historia är väl dokumenterad, och bland dess förgrundsfigurer finns ett stort antal män som givit viktiga bidrag till samhället — sådana som George Washington, Harry Truman och Winston Churchill inom politiken, Goethe, Schiller och Conan Doyle i literaturen, Burl Ives, Ernest Borgnine och Gene Autry inom showbiz, Mozart, Haydn och Irving Berlin i musiken, och så vidare.
På svensk botten har vi kända teologer (Hugo Odeberg), poeter (Bo Setterlind), ävensom en lång rad kungar. Frimurare grundade Royal Society i England, de spelade en viktig roll i civiliserandet av den Nya Världen, befriandet av Sydamerika (t.ex. var Simon Bolivar frimurare), osv. Frimurare har etablerat ett stort antal välgörande inrättningar, mest inom hälsovården, som t.ex. Shriners barnsjukhus (behandlar brännskador och ortopediska problem), den Skotska Ritens talpedagogiska kliniker, de frimureriska cancerklinikerna, Tall Cedars arbete för personer med muskeldystrofi och många andra. För att inte nämna ålderdomshem och studentbostäder. I Sverige stöder frimurarnas stiftelser socialt arbete bland barn och ungdomar, och de enskilda logerna samlar hela tiden in pengar till olika välgörande projekt, främst sådana som sker i närområdet.
Bland frimureriets fiender kan vi räkna en enda amerikansk president, John Quincy Adams (tretton presidenter har varit frimurare), två literära personer, Edgar Allan Poe och Charles Dickens — och i Dickens fall är det förmodligen så att han mest tyckte att frimurarna inte levde upp till sina egna normer och därför var hycklare. Knappast någon annan känd historisk person eller någon som gjort några betydelsefulla bidrag till mänskligheten. Bland frimureriets förföljare finns en hel rad otrevliga figurer med Hitler och Stalin i spetsen.
Främst i USA finns en rad "ministries" som driver kampanjer mot frimureriet. De etablerar inga välgörande verksamheter, utan samlar bara in pengar åt sig själva. De säljer böcker i vinstsyfte, uppträder i TV och ber om gåvor för att driva sin förkunnelse vidare, och ger ingenting till samhället i dess helhet.
Allt detta är allmänt kända och dokumenterade fakta, som inte beror på vår förmåga att avgöra vem som talar sanning. Historien lär oss vad vi kan vänta oss av grupper som organiserar sig som anti- någonting, vare sig de är anti-semiter, anti-katoliker eller anti-frimurare. Erfarenheten visar att de som väljer ut en grupp människor — särskilt en som är annorlunda än majoriteten i samhället — för att anklaga och misstänkliggöra dem, i allmänhet INTE talar sanning om den gruppen, utan är ute efter att dra fördelar för egen räkning genom att hetsa upp allmänheten.
Med andra ord, om vi inte visste någonting om frimurare eller anti-frimurare skulle det vara svårt att veta vem man bör tro på. Men vi är inte så okunniga. Det finns gott om epistemologiska skäl att välja att tro att frimurarna talar sanning om sig själva, och inte tro på deras vedersakare. Till exempel har vi den princip som kallas Occams rakkniv — den säger att vi bör acceptera den enklaste hypotesen som förklarar kända fakta.
Anti-frimurarna ägnar sig också åt cirkelresonemang. De hävdar att det finns en omfattande frimurerisk konspiration för att styra världen. När det inte finns några bevis för detta, påstår de att själva avsaknaden av bevis är ett bevis för att konspirationen är otroligt mäktig. Nåväl, frimurarna har haft snart 300 år på sig att ta över världen, inget tyder på att de har lyckats. Ty om så vore skulle vi hitta frimurare på alla maktpositioner och det gör vi inte.
Med andra ord finns det många goda skäl att tro att det är frimurarna, snarare än deras fiender, som säger sanningen om frimureriet. Vi kan basera det på historiska fakta, kännedom om vilka som varit frimurare, och epistemologins principer.