Risken att tonåringar skulle bli förförda till ockultism eller satanism därför att de spelar rollspel i en sagovärld där det finns ett panteon av påhittade gudar, är enligt min mening mycket liten. Uppfattningen vittnar mest om en oförmåga att skilja mellan verklighet och fantasi - något som de spelande ungdomarna ofta verkar klara bättre än sina föräldrar. Det finns utan tvekan ockulta strömningar i dagens ungdomskultur. Tonåringar är nyfikna på andlighet men känner sig sällan lockade av den "snälla" och föga spännande verksamhet som bedrivs av de traditionella kyrkorna. TV-serier som Arkiv X eller Paranormalt drar till sig uppmärksamhet. Att skylla allt sådant på rollspelen är en kraftig förenkling.

Det enda svenska spel där denna religiösa kritik kan ha visst fog för sig är Kult, främst därför att detta spel inte skiljer tillräckligt tydligt mellan vår verklighet och spelets fantasivärld. Detta lär också vara konstruktörernas avsikt: genom att ge spelet en nära anknytning till modern vardagsverklighet kommer skräckupplevelserna närmare läsaren.

Annan religiös kritik tar fasta på att spelen handlar om onda varelser, bl.a. "demoner". Man identifierar spelens oknytt med de onda varelser som beskrivs i den kristna traditionen, och menar att rollspel kan leda till påverkan från onda andar. Här är det uppenbart att kritikerna inte har tittat på de spelande personerna utan utgår från sina egna missuppfattningar av spelmaterial, som man inte förstått. Hade man gjort det, skulle man ha insett t.ex. att spelens "demoner" knappast har någonting annat än namnet gemensamt med bibelns demoner. I spelen är demoner bara en sorts elaka varelser ungefär som troll eller drakar.

Mot detta har någon invänt att det ändå är samma sak, eftersom demonerna i båda fallen representerar ondskan, dvs Satan. Alltså: spelar man rollspel och det dyker upp en ond varelse i äventyret, så är det onda makter som på riktigt angriper spelarnas själar. Problemet med detta synsätt är att samma sak då rimligen måste gälla om t.ex. litteratur och film. Om själva förekomsten av en ond sagovarelse i en berättelse är farlig, kan vi varken läsa Astrid Lindgren eller titta på Disneys sagofilmer.