(Marco Aro + Jensen)

The Haunteds debut skiva sprängde alla ljudvallar och vann utan någon somhelst tvekan Årets Gruvhjälm 1998. Nu är grabbarna tillbaka med en lite annorlunda sättning, men med samma explosiva kraft. Gruvan träffade gitarristen Jensen och nye sångaren Marco Aro.

För att gå tillbaka i tiden lite, varför slutade Peter Dolving och hur kom ni i kontakt med Marco?

-Vill du höra den riktiga historien, säger Jensen med ett skratt. Vi hade gjort en tiodagars Englandsturné med Napalm Death och kommer hem. Japan turnén blir avblåst. Inget händer med Earache och till slut orkar inte Peter så han slutar i bandet. Han är så superkreativ och satt som på nålar när inget hände, så vi förstod honom när han slutade. Vi började leta sångare och testade kanske åtta stycken ända till Adrian föreslog Marco. At The Gates hade gjort en turné med Face Down 1996 och Adrian berättade då att Face Down sångaren räknade in en låt genom att smälla mikrofonen i huvudet så att det blödde. Ta hit honom tyckte vi. Så Marco kom ner, och han gillade The Haunted sedan tidigare och kunde redan låtarna. Han hade till med en egen liten pärm med sig. Han får jobbet. (Skratt). Du fick väl jobbet på plats?

-Nej, säger Marco. Du ringde ett par dagar senare och var dum i huvudet.

-Just det, skrattar Jensen. Det var ju skitkul.

-Jag hade kommit hem till Stockholm och tyckte väl inte att det hade gått sådär skitbra, fortsätter Marco. Jag var på jobbet och så ringer Jensen. "Vi har bestämt oss för att ta en annan kille". Då började jag genast försvara mig och säga att det förmodligen inte funkat ändå, och dra åt helvete typ.

-Jag bara avbröt honom så fort som möjligt, säger Jensen. Så att han inte skulle hinna säga för mycket. Lägger på och ringer tillbaka direkt.

-Så sa han: ska du vara med och leka eller, säger Marco. Kul. Sedan tog det väl inte mer än ett par veckor innan första spelningen. Första stora spelningen var på Dynamo. Då var man inte så jäkla stöddig alltså. Det var typ åttatusen personer i publiken. Då var man fan inte kaxig. Jag gick hela morgonen från det att jag vaknade och nynnade alla låtar. Livrädd var jag. Men det gick bra. När jag fick jobbet var det lite jobbigt. Jag menar, Dolving hade ju sjungit där. Han är ju så jävla bra. Men jag åkte ner med åtanke att jag hade ganska stora skor att fylla. Men jag fick ett så jävla bra välkomnande att det nu känns som om jag varit med från början.

När kände du att du verkligen var med i bandet?

-Inte förrän plattan spelades in, säger Marco. Innan man visste vad de ville ha sångmässigt var det lite knepigt. De hade ju bara hört mig live så att säga. När man kom in i studion var man lite nervös. Man har ju bara sjungit sedan –94, så man är inte hundra procent säker på vad man pysslar med. Det är som min morsa säger att jag aldrig gjort något på riktigt. Jag bara bluffar mig genom hela livet. (Skratt.) Det var då i studion som de orden började väga lite. Vad fan är jag här och bluffar nu igen? Vad är det frågan om? (Skratt.) Nädå, det gick bra. Men det var skönt att ha en coach i studion som hjälpte till.

-Vi spelade in i Malmö, säger Jensen. Vare sig jag eller Anders ville spela in i Fredman igen. Dels är det så många band som spelar in där så att det blir ett visst sound, och dels var inspelningsproceduren lite kaotisk när vi spelade in förra Hauntedplattan. Fredrik ställer in alla ljud och sådär, och sedan lär han upp någon i bandet på play/rec och försvinner och spelar dataspel. Mot slutet blev det skitbråttom, och han fick gå ifrån sin familj på julafton för att mixa plattan.

När började ni skriva på nya låtar?

-Vi hade fem, sex låtar när Dolving stack, säger Jensen. Men när Marco kom med så började vi om. Vi behöll de bästa riffen och kanske tre låtar när Adrian lämnade bandet lite senare. (Adrian spelar nu i Cradle Of Filth, red. anm.) Mellan september och december skrev vi mestadelen av skivan.

Det är allmänt känt att ni inte är nöjda med ert skivbolag Earache. Två medlemmar har redan slutat (Dolving och Adrian) på grund av missnöje med Earache. Varför är ni så missnöjda?

-Det är så mycket grejer, säger Jensen. Ta det här med Dynamogiget som Marco nämnde. Vi kommer dit och är det enda bandet som sover i tält. Vi får sova på en jävla åker när man ska upp och lira. Var är pengarna frågar man? De har Earache hyrt en monstertruck för. Fan vad bra.

-Den kan ni ju sitta på när ni åker fram till scen, härmar Marco skivbolagsfolket. Stick åt helvete! Aldrig i livet!

-Vi har inga pengar till folk som kan hjälpa oss på scen, fortsätter Jensen. Tack och lov har vi en kille som sköter ljudet utåt, så att där ska det ha låtit bra, men på scen var det kaos. Min förstärkare brinner upp halvvägs och jag har ingen som kan hjälpa mig fixa den. Det slutar med att jag får fram något piss att spela på. Det var inte kul. Det är så många smågrejer hela tiden. Främst att vi aldrig kommer iväg på turnéer.

Dynamo och Hultsfred var Marcos första stora gig och de kom tätt inpå varandra. Vilken kändes viktigare?

-Hultsfred, säger Marco utan att tveka. Jag hade ganska mycket att bevisa från Face Down. Dessutom hade jag tagit över en människa som är så populär i Sverige som Peter Dolving. Dynamo var viktigare på det sättet att vi nådde ut till en riktigt stor publik, men för mig personligen var Hultsfred viktigare. Där var jag tvungen att visa att jag kunde ta över.

Läs även:
Intervju från 6 september 1998.

Du vet väl att The Haunted är nominerade till Årets Gruvhjälm 2000?!