| PROGRAM TIO - 23 FEBRUARI
1997 (Peter Dolving & Bjarne
Olsson)
Day in day out why am I
not like you
Mary Beats Jane vann en grammis som
"bästa hårdrocksband" för sin självtitlade debutskiva. Tre år har
förflutit och först nu har deras andra alster Locust släppts, en mörk och
dyster platta där grabbarna tonat ner något på sin brutalt tunga musik.
Ambitionerna när Mary Beats Jane
bildades var att spela så hårt och tungt som det bara var fysiskt möjligt. På
debutskivan och den efterföljande turnén visade bandet att de gjorde just det, spelade
på smärtgränsen till det fysiskt möjliga. Tiderna ändras dock och med dem
ambitionerna.
- Nya plattan är mera flum, säger
Peter Dolving (sång) med sin göteborska dialekt, och allt är Kyuss fel så skyll allt
på dom.
Låtarna började skrivas på redan
under förra turnén och det var ett mycket spretigt låtmaterial som killarna
producerade. Efter den ganska komplexa första skivan kändes det naturligare att skriva
enklare låtar som var mer rakt på och roligare att lyssna på.
- Vi hamnade i replokalen med allt från
pop till den brutalaste death metal musiken, förklarar Peter, och vi undrade bara:
"Vad är det som händer?"
Till slut hittade killarna vad de letade
efter och började repa stenhårt åtta timmar varje dag. När de började känna sig redo
för att traska in i en skivstudio hade de över tusen minuter med musik som de sedermera
komprimerade ner till arton låtar varav elva hamnade på skivan. Resten lovar Bjarne
Olsson (bas) att de ska släppa på singlar och samlingsskivor.
Första singeln från skivan heter Day
In Day Out och handlar om att växa upp utan att förstå sig på något ett dugg och
bara gå sönder inuti hela tiden bara för att man inte vill annat än att passa in.
Liksom de andra låtarna på skivan är texten skriven av Peter och är självupplevd.
- Men det känns inte som att jag
blottar min själ, menar Peter. Jag lägger mig inte med ett operationsverktyg i arslet
och säger kolla, här är min själ.
Att texterna är väldigt viktiga är
dock säkert och Peter hoppas att hans texter ska egga fantasin lite och få igång
hjärnverksamheten på folk som läser dem. Dessutom är det perfekt terapi för Peter som
själv erkänner att han är en mycket lugnare och stabilare människa idag än han var
innan han började i Mary Beats Jane.
Mary Beats Jane är ett av de mer
provokativa och fräcka bandnamnen som finns idag. Folk antingen skrattar eller blir
uppretade på det när de kommer i kontakt med namnet för första gången, men viktigast
är förstås att det fastnar. Peter och Bjarne berättar i mun på varandra hur namnet
kom till.
- Vi satt jättefulla i en liten vit
Amazon utanför replokalen och bollade idéer. Eftersom vi spelade brutal musik ville vi
ha ett brutalt namn men allt lät så patetiskt då vi absolut inte är coola och hårda
på riktigt. Så då tänkte vi ha nåt kvinnoförnedrande men det struntade vi rätt
snabbt i och så tänkte vi mansförnedrande istället och då blev det Mary Beats Robin,
men det lät inte riktigt bra så till slut satt vi där med Mary Beats Jane och har velat
byta ända sen dess... |