(Roddy Lane)

If the Devil wore Adidas would you wear ‘em too

Roddy Lane, sångare och textskrivare i Mindset, tar emot vid baren på NextStop Records med en öl i ena handen och lite nachos i den andra. Det är lite senare på kvällen och Lane ser lite trött men ändå glad ut. Vi skakar hand och jag frågar hur många intervjuer han har hunnit avverka.

- Du blir nog den sjunde tror jag, säger han med ett leende. Men det är okej, jag är lycklig att överhuvudtaget bara vara här i Sverige och bli intervjuad. Jag menar, hur många band blir det?

Det är Lanes första besök utanför Amerikas gränser och han ser ut att trivas. Han berättar att Stockholm verkar vara en mysigare och framförallt renare stad än Paris, av det lilla han har hunnit se av de bägge städerna.

- Men när jag gick igenom tullen här i Sverige blev jag givetvis haffad. De rotade i mina väskor men hittade naturligtvis inget. Vilket välkomnande.

Mindset har spelat ihop i snart fyra år och Lane och de andra grabbarna i bandet trodde aldrig riktigt att de skulle få ett skivkontrakt. Som för många andra fanns drömmen där och Lane erkänner att det har hunnit bli en hel del skitjobb genom åren för att kunna hålla på med musiken. Nu när skivan är ute i handeln och Mindset får chans att resa runt på promotion, och förhoppningsvis en turné senare i år, säger Lane sig bara vilja njuta av allt medan han kan.

- Jag tror att det var Scott Weiland i Stone Temple Pilots som sa att man aldrig ska ta sin succé för given utan att man ska försöka njuta så mycket som möjligt varje dag medan det går, säger Roddy. Imorgon kan allt vara borta.

Han är medveten om att folk som hör Mindset för första gången automatiskt kommer att koppla ihop dem med band som Korn, men hoppas att folk ska lyssna igenom plattan mer än en gång och höra vilka stora skillnader det ändå finns banden emellan. Jämförelser är svåra att komma ifrån men Lane tror ändå att publiken kommer att uppskatta Mindset för vad Mindset är, vilket inte är en Korn kopia.

Texterna handlar nästan uteslutande om förhållanden mellan kvinnor och män, ofta baserade på konflikterna som kan uppstå. Det är starka texter med en hel del ärliga och självutlämnande rader samtidigt som det går en röd tråd av humor genom hela skivan.

- En del av texterna är skrivna med glimten i ögat och får inte tas på för stort allvar, förklarar Roddy Lane. Samtidigt finns det andra låtar som handlar om sanna och ibland riktigt läskiga händelser.

En av dessa sånger är Monster in the Closet som handlar om en man som borrar hål i en garderob för att kunna spana på sina barn i smyg när de duschar.

- Jag var gift en gång i tiden och den mannen i den sången är min förra frus pappa, säger Lane och skakar på huvudet. Hela familjen var faktiskt lite knäpp och konstig.

När jag berättar att jag verkligen gillade omslaget blir Roddy lite röd i ansiktet och börjar mumla fram en historia om hur han och gitarristen Don Campbell hade två dagar på sig att lämna in ett omslag till bolaget.

- Vi hade lämnat in en hel bunt med förslag tidigare men allt hade blivit ratat och nu brann det verkligen i knutarna.

Grabbarna gav sig ut på Internet för att se om de kunde hitta något av intresse. Efter många fruktlösa timmar hamnade de så på en konstskolas hemsida där de hittade en bild föreställande Cupid liggandes på mage med tre pilar stickande upp ur ryggen.

- Bilden var perfekt, säger Lane. Precis vad som stämde in på skivans texter och musik. Lane och Campbell laddade ner bilden och försökte ta reda på vem artisten var så att de kunde fråga om lov. - Vi försökte verkligen, säger Lane tyst. Men det var omöjligt att få tag på artisten så vi snodde bilden. Jag skäms verkligen men vi gjorde allt i vår makt att kontakta personen i fråga. Det bara gick inte.