(Patrik Wirén)

Det är få band som lyckas ändra sig från skiva till skiva, men ändå låta som samma band. Misery Loves Co har utvecklats från ett brutalt industrihårdrocksband, till ett melodiösare industrihårdrocksband. Utan att förlora tyngd eller identitet.

-Vi kör på tills vi gör den i vårt tycke perfekta plattan, säger Patrik Wirén (sång).

Förra skivan Not Like Them innebar en Grammis för Uppsalagrabbarna. De tillhör nu samma skara som The Hellacopters, Backyard Babies och senast LOK.

-Det hände inte så mycket för oss i samband med Grammisen, berättar Patrik. Det som hände är väl att lite fler människor känner till oss, och att en del tycker att det är imponerande att man har vunnit en Grammis. Men vi hade hoppats på att vi skulle sälja lite mer plattor och göra lite fler gig i Sverige. Så blev det inte. Det blev helt enkelt inte, vad ska man säga, ett kommersiellt genombrott för oss. Jag undrar om det överhuvudtaget någonsin har funnits ett band som fått en Grammis och sålt så lite. (Skratt.)

Efter första självbetitlade skivan dröjde det ett tag mellan plattorna. Orsak den gången var det alltmer klassiska skivbolagsbytet som fler och fler band tvingas ägna sig åt mellan skivsläppen. Då gick MNW Zone i graven och Misery Loves Co hamnade på MNW-ägda MVG istället. Men Grammis till trots skedde det ett byte mellan skivbolag igen, och nya skivan Your Vision Was Never Mine To Share släpps nu på Earache.

-Det skedde en jävla massa förändringar på MNW, säger Patrik. Det började med att Kviman försvann som hade hand om MVG där vi låg, och som var vår kontakt på skivbolaget. Sedan försvann även bossen för MNW Jonas Sjöström. Men innan Jonas slutade, hade vi ett litet prat som i princip gick ut på att vi fick göra som vi ville. Antingen en platta till på MNW eller en platta direkt hos Earache. Det var väl lite ekonomiska fördelar med det. Vi säljer faktiskt en hel del fler plattor utomlands än här i Sverige.

Your Vision Was Never Mine To Share är mer tillbakalutad än tidigare Misery Loves Co skivor. En viss tendens till koncentrationen på sångmelodier märktes redan på Not Like Them, men nu har grabbarna tagit steget fullt ut. Flera av låtarna skrevs efter ackord istället för feta riff, och disten på sången är även den lagd på hyllan.

-Jag tycker att den låter mer organiskt än de två tidigare, menar Patrik. Nu har vi en trummis och basist i bandet, och skivan låter mer som vi låter live än de tidigare. Det är fortfarande jag och Örjan som skrivit låtarna i huvudsak, så det var mest under inspelningen som det skilde. Ibland satt vi med akustisk gitarr och knåpade ihop låtarna. Det är ganska nytt för oss. Kanske är det dags för en unplugged för oss. (Skratt.) För första gången har jag vågat ta bort distarna och effekterna på sången. Det känns äkta och nära den grundidén vi hade med den här skivan. Det är klart att det var en större utmaning än att skrika från början till slut.

Misery Loves Co har länge rockat på med sin industriella hårdrock och vunnit publik både här i Sverige och utomlands. På senare tid har andra band börjat leka med detta sound (Paradise Lost), dykt upp igen efter en längre tids frånvaro (Nine Inch Nails) eller helt enkelt äcklat sig till framgång (Marilyn Manson). Hur upplever Patrik att Misery Loves Co skiljer sig från övriga band inom samma genre?

-Det är mycket. (Skratt.) Nine Inch Nails är ett band vi verkligen gillar och som har inspirerat oss. Men tar jag en Nine Inch Nailsplatta och jämför den med en av våra kan jag se stora skillnader. Framförallt i hur vi är mer låtfokuserade. Reznor saboterar, på ett kul vis, sina låtar med långa instrumentala partier. Allt raseras och byggs upp igen. Vi är inte fullt så komplicerade.

-Marilyn Manson och vi har lite samma rötter. Hela den här så kallade gothscenen eller vad vi ska kalla den för, kommer mycket från The Cure, Joy Division, Sisters of Mercy och till viss mån David Bowie. Det har vi alltid lyssnat på, så till viss del har vi samma influenser. Men det räcker att se en bild på Manson och på oss för att förstå att det finns stora skillnader.

-Paradise Lost har vi aldrig lyssnat på, och är inga fans av det bandet. Vi har ju turnerat med dem, så vi vet vad de lyssnar på och det är till stor del samma grejer. Men jag tycker faktiskt att de är rätt tråkiga.