(Peter Tägtgren)

Peter Tägtgren har gjort sig ett namn inom svensk hårdrock dels som drivande kraft bakom blytunga Hypocrisy, dels som ägare till Abyss Studio där han jobbar som producent. När Peter står listad som producent på en skiva brukar det borga för fett, ösigt ljud som inte gör någon besviken. Nu har han dessutom sparkat igång ett nytt band - Pain. Gruvan träffade mannen bakom alla dessa projekt på Monsters of Boat 2000. - När dök Pain upp som en idé för första gången? - I början av 1996. Jag skaffade en dator till studion och började pilla lite med den. Sedan växte det fram en massa olika grejer, men första skivan är ett ganska svagt försök till vad jag egentligen ville göra. På grund av teknologi och kunskap så fixade jag det inte som jag ville ha det. Första skivan ville jag få som Rebirth låter idag. Den första skivan slängdes ihop mer eller mindre, allting var bara kaos. Med Rebirth tog jag tid på mig. Jag skickade runt kanske 100-150 demos runt innan Stockholm Records hörde av sig. Då hörde plötsligt alla av sig.

- Varför blev det Stockholm Records?

- För mig känns det som om det är dom som verkligen kan pusha för grejer i Sverige idag. I tidningar och teveprogram är det alltid Stockholm Recordsband man ser. Det dom gjorde för LOK övertygade mig ganska mycket om att dom kunde fixa Pain också.

- Du vill alltså nå högre höjder, sälja fler skivor med Pain än vad du har lyckats göra med Hypocrisy?

- Nej inte riktigt. Det mesta jag är ute efter är att få experimentera i studion. Nya Hypocrisy skivan ska vi börja spela in april, och den blir mer brutal än vad det har varit på de tre senaste skivorna.

- Varför har du valt att spela in i princip allting själv på Painskivan?

- Efter att jag har jobbat på kvällen har jag satt mig och experimenterat och fortsatt att bygga på låtar. Det har alltid varit jag själv, och det känns bättre så. Jag har mer kontroll, och jag vet precis vad jag vill åstadkomma med dom grejerna jag gör. Då känns det bäst att fortsätta själv när det ska spelas in. Live har jag med mig ett band.

- Hur är det då? Hur känns det att ha ett band som backar upp helt plötsligt när du har gjort allt själv tidigare?

- Det är egentligen samma fenomen som med Hypocrisy tio år tidigare. Då skrev jag alla låtar själv och spelade in demos. Musikerna kom sedan. Det är ungefär samma pryl. Det funkar bra på det viset. Nu får jag greja bäst fan som jag vill. Sedan är det bara kolla med grabbarna att det är okej och så kör man.

- Kan det inte bli en nackdel att inte ha någon att bolla med?

- Jag har både min bror och min fru som jag kan bolla med. Dom är ganska hårda kritiker. Funkar det med dom brukar det funka. Det är lugnt.

- Hur skulle du vilja beskriva Pain?

- Jag vet inte riktigt. Om du tar bort gitarrerna och trummorna och sången har du faktiskt egentligen euro-techno. Men eftersom att jag kör på ett visst sätt och har ett visst gitarrljud blir det en mer industriell känsla över det hela. I grund och botten är det AC/DC på trummor, bara raka takter som går, sedan har du en känsla av dansbeats som ligger med, och ganska enkla och feta gitarriff som jag lägger på över. Det var själva tanken, att hålla det enkelt men ändå tungt.

- Hur skriver du låtarna? Hittar du ett sound på datorn eller är det gitarriffet som kommer först?

- Det viktigaste är nog att hitta ett bra ljud på synthen. Det brukar bli så att jag skriver en ny låt varje gång jag köper en ny synth. Då hittar jag alltid nya ljud. Sedan programmerar jag alla syntharna på datorn och lägger på trummor. Sedan sitter jag och funderar en vecka eller två innan jag strippar låten och bygger om den igen tills jag är nöjd. Jag lyssnade ganska mycket på Dehumanizer med Fear Factory och Rammstein. Sedan har jag inte lyssnat på så mycket annat i genren. Det är ju ett dansbeat som ligger i grund och botten. Ett schysst dansbeat som jag kontrar med feta gitarrer.

- Förutom ditt arbete med Hypocrisy och Pain har du blivit känd som producent. Hur hinner du med allting?

- Glöm inte familjen. (Skratt). Det är väldigt jobbigt. Ena stunden ska man vara i Stockholm och göra en sak, i nästa stund ska jag vara hemma med ungarna. Man får ta allting som det kommer. Det är ingen idé att planera, man får ta det veckovis. Förutom studion då (Abyss Studio, red. anm.) den är fullbokad hela tiden. Men jag har anställt Hypocrisy trummisen som studiotekniker.

- Vad är roligare då? Att sitta och producera eller att vara ute på turné?

- Det är lite både delarna. Jag kan inte leva utan den ena så att säga. Man måste komma ut och spela lite då och då, precis som att man måste sitta i studion och skapa musik. Det är fifty-fifty.

- Vad har du för styrkor som producent?

- Jag försöker få det bästa ur musikerna efter deras kapacitet. Jag ser ganska fort vad en trummis klarar, sedan försöker jag bara få honom att göra det så bra som möjligt. Sedan är det naturligtvis viktigt att fixa så bra ljud som möjligt. Det har jag alltid kört på. Jag blandar mig inte in i låtarna och arrangerar om eller så.

- Vilken skiva är du mest nöjd rent producentmässigt?

- Just nu är det nya Old Man’s Child. Den blev jävligt bra. Det ljudet ville jag ha på förra Dimmu Borgirskivan, men på grund av olika konflikter inom bandet vad gällde nivåer och mixning så blev det inte så. Nya Destruction och nya Immortal blev jävligt bra. Sedan finns det ett nytt band som kör lite Maidenstuk som heter Wolf som jag också är mycket nöjd med. Det finns ju en massa kalkoninspelningar också, men det är inte alltid mitt fel. Ibland vill ett band ha ett visst ljud och då kan man tjafsa ett tag, men har dom bestämt sig så har dom. Men dom här sista grejerna jag gjort det senaste halvåret är jag riktigt nöjd med.