Svårt att avgöra
på vilket band du ska lägga dina surt förvärvade slantar?
Här kommer du att hitta recensioner av (aktuella) plattor som vi i Gruvan väljer ut
av en aldrig sinande ström av inkomna skivor hos oss. Vi kommer att uppdatera
oregelbundet, och långt ifrån alla plattor kommer att finnas på dessa sidor. Målet är
inte att skapa en fullkomlig recensionssida, det sköter de flesta andra tidningar ändå.
Vi vill istället plocka fram ett antal mer eller mindre intressanta skivsläpp i olika
genrer.
PENNYWISE
Live @ the Key Club
(Epitaph) |
För ett par år sedan dog Pennywises basist
Jason Thirsk, och att han är djupt saknad av resten av grabbarna är påtagligt på denna
liveplatta från gladpunkarna. Varje gång Pennywise spelar en låt som Thirsk
har skrivit, säger de det till publiken som jublar extra mycket. Sista spåret är
förstås deras stora hyllning till minnet av Thirsk, den numera klassiska Bro Hymn.
Kanske deras bästa låt, och en stark punkdänga som kan konkurrera med det mesta av det
bästa som gjorts. Tyvärr är det inte riktigt samma lyft i Bro Hymn live som på
studioinspelningen, men det är fortfarande en stark låt. Allt som allt är det helt okej
ljud, kul låtar och ett jävla ös.
(3)
|
PITCHIFTER
Deviant
(MCA/Universal) |
Ett av få band som verkligen kan konsten att
blanda elektroniska ljud med tung hårdrock. Pitchshifter är kända för att spela in
radiobrus och allt annat möjligt och omöjligt för att skapa rätt sound på sina
låtar. Deviant är inget undantag, även om det för mig känns som om de sparat lite på
samplingar och elektroniskt oljud mot tidigare.
(3)
|
AT THE DRIVE_IN
Relationschip of Command
(Grand Royal/Virginl) |
Vid en första, snabb genomlyssning misstar jag
At The Drive-In för ännu ett hardcoreband. Men de är definitivt mer än så. Ljudbilden
ändras hela tiden, man slänger in lite piano och stråkar i bakgrunden för att skapa en
stämning i en låt, i nästa är det skrik och gnisslande gitarrer som skapar ett
organiserat oljud. At The Drive-In är något så annorlunda som ett eget band. De låter
just inte som någon annan grupp. Precis när man tycker att man kan sätta fingret på
något ändrar de sig litegrann och man får leta efter nya referenser. Ross Robinson
(Sepultura, Slipknot) har producerat, och det verkar som om han hittar de flesta nya
riktigt spännande banden.
(-4)
|
MARILYN MANSON
Holy Wood
(In the Valley of the Shadow of Death)
(Nothing/Universal) |
Man får tycka vad man vill om Marilyn Mansons
image. Jag tycker själv att den är rätt fånig och överspelad, men varje årtionde
behöver någon artist att reta upp de moralistiska krafterna i samhället. Manson spelar
på precis rätt strängar, även om han visade att allt handlar om pengar när han
ställde in sina sista spelningar på turnén efter skottlossningarna i Columbine för ett
par år sedan. Hade han verkligen varit den rebell han påstår sig vara hade spelningarna
genomförts, trots påtryckningarna som uppstod. Nya skivan Holy Wood låter precis som
man kan förvänta sig att Manson ska låta. Det är absolut inget nytt under solen och
låtarna är oerhört lika varandra. Min gissning är att de fungerar bra som singlar, men
som fullängdare blir det bara tråkigt. Låtarna en och en är inte dåliga, men efter 19
spår är det bara för mycket.
(2+)
|
MY RUIN
A Prayer Under Pressure Of Violent Anguish
(Snapper Music) |
Tairrie B är tillbaka. Om Spice Girls sägs ha
myntat begreppet "Girl Power", kan väl Tairrie B sägas äta en Spice Girl om
dagen till frukost. Tre olika konstellationer på fyra skivor har det hunnit bli, och
andra My Ruin fullängdaren är klart det bästa Tairrie B & co presterat sedan Tura
Satana. Hardcore möter rap möter en ångvält.
(4)
|
THE HAUNTED
The Haunted Made Me Do It
(Earache) |
The Haunted släppte vad som kanske är Sveriges
bästa hårdrocksdebut någonsin. Ett par medlemsbyten senare är det dags för nummer
två. Och ja – den sparkar stjärt. Jag var kanske lite skeptisk vid första
genomlyssningen, men andra gången gav mersmak, tredje gången kunde jag inte vänta på
att spela den igen, fjärde gången var jag fast. The Haunted måste bli Sveriges nästa
stora musikexport på hårdrocksfronten.
(4)
|
MONSTER MAGNET
God Says No
(Geffen/Universal) |
Tunga riff, gungiga riff och svängiga riff.
Lägg till suveräna melodier och feta refränger (vem kommer inte att headbanga till Heads
Explode?) och du har Monster Magnets senaste verk i en liten ask. Det handlar om
samma grej de gjorde på förra plattan och plattan innan, men utan att kliva i samma
fotspår. Hitlåtar finns det gott om (Queen of You, Heads Explode, Melt,
Down In The Jungle m fl) och jag har svårt att tro att någon som köper God
Says No kommer att bli besviken.
(4)
|
THE HELLACOPTERS
High Visibility
(Universal) |
Ett nytt skivbolag i ryggen när det är dags
för fjärde, och bästa, fullängdaren. Tidigare Hellacoptersplattor har haft en mängd
bra låtar, och en lika stor mängd mindre bra låtar. Ojämnt så det förslår alltså.
The Hellacopters är lugnare än tidigare, men visar upp starkare låtmaterial. High
Visibility är tretton klockrena träffar i sjuttiotalets glada anda. Att det hörs en del
Kissinfluenser är inte konstigt, men att No Song Unheard påminner om
Springsteen anno 1970 är kanske mer förvånande.
(4) |
|
