(Satyr)

Satyricon tillhör den onda, elaka norska blackmetalskolan. På senaste skivan Rebel Extravaganza går det ruggigt fort undan, trummorna smattrar som kulsprutor och riffen låter som plågade själar i det värsta inferno. Satyr, mannen bakom Satyricon och skivbolaget Moonfog, är dock en lättpratad och glad norrman som tankfullt svarar långt på korta frågor. Ett perfekt intervjuoffer med andra ord.

Skivbolaget Moonfog går bara bättre och bättre. Med namn som Darkthrone, Gehenna och naturligtvis Satyricon är det en del skivor som säljs. Men med framgång kommer även hårt jobb.

-Jag ville ge ut skivor som jag gillade. Vid den tidpunkten då jag bildade Moonfog fanns det många bra black metalband i Norge, det fanns många fanzines som uppmärksammade banden, men det fanns inga skivbolag. Det fanns definitivt plats och behov för Moonfog. Att jobba med skivbolaget är väldigt kul, om man nu kan uttrycka sig så. Det är kul på det sättet att man ge band chansen att göra något nytt och annorlunda. Att få igång samarbetet mellan Thorns och Emperor och att ge ut den skivan var mycket givande. Att jaga Gehenna och till slut få dem att signa till Moonfog var också ett rent nöje. Nackdelen är all skit man måste stå ut med.

Nyligen släppte Moonfog en samlingsskiva med spår från bland andra Darkthrone, Satyricon och Eibon. När man läser lite närmare i texthäftet ser man snart att Eibon består av Killjoy, Satyr, Fenris och ingen mindre än Phil Anselmo från inte helt okända Pantera.

-Det var Killjoy och Maniac som startade bandet, berättar Satyr. Maniac är dock inte med längre. Phil är kompis med Killjoy och blev värvad på det sättet. Hans önskan var att spela med Fenris då Darkthrone tydligen är ett av Phil favoritband. De behövde en medlem till och jag tror att Fenris då föreslog mig. Killjoy och Phil vill lira traditionell norsk blackmetal, men jag vägrade. Jag har redan Satyricon, och behöver inte ännu ett band där jag lirar samma typ av musik. Fenris var inte heller särskilt sugen på den idén. Vi var inne på att spela mer rockbaserad black metal med influenser av allt från Black Sabbath, Venom och Motörhead. Killjoy och Phil var lite skeptiska till detta i början, men jag och Fenris skrev ett par låtar och de gillade det. Det var en process i början där vi alla behövde förstå varandra, men nu fungerar allting jättesmidigt.

Hittills har Eibon bara släppt en låt, Mirror Soul Jesus som alltså finns på Moonfogs samlingsskiva. Nu vill fans till både Satyricon och Pantera höra mer. Men kommer det finnas tid i Eibonmedlemmarnas liv att sätta sig i studion och skriva låtar och spela in en hel fullängdare?

-Ja. På den här Panteraturnén har vi nio lediga dagar. Det är tänkt att vi ska träffas och skriva låtar då. Det är lättare att skriva Eibonmaterial än Satyriconlåtar. Satyricon har mycket med rätt sinnesstämning och koncentration att göra. Det är en rätt komplicerad process att skriva låtar. I Eibon handlar det mer om att träffas med resten av gänget, röka ett par cigg, ta ett par öl och köra lite riff på gitarren. Efter ett tag trycker man ner inspelningsknappen på portabandaren och spelar in. När man har hållt på så ett tag, tar jag med mig inspelningarna till Fenris och vi två börjar pussla ihop bitarna till låtar. Det är därför jag gillar Eibon. Jag har inte lika mycket ansvar som jag har i Satyricon. Dessutom är det en utmaning och en chans att träffa andra musiker. Alla i bandet är naturligtvis extremt upptagna, så vi får spela in lite här och där när vi får tid. Jag hoppas att plattan kan komma ut om nio månader.

Medan nyblivna Eibonfans får vänta minst ett år på en debutskiva, kan nyfikna redan nu ta del av Satyricons senaste skiva Rebel Extravaganza. Det är en kompromisslös resa som sällan saktar ner med en snittid på ungefär sju minuter per låt.

-Jag brukar börja jobba med ett tema, ett gitarriff eller en melodi. Jag använder det som ett fundament att bygga på. Jag skriver fler och fler riff och känner efter vilka som fungerar ihop och vilka som inte gör det. När jag tycker att jag har ett grovt arrangemang på låten börjar jag och Frost (trummor, red. anm.) repa. Vi pusslar ofta om låtarna, hittar på nya arrangemang och idéer som kanske inte fanns där från början. I studion märker man ibland att vissa partier som lät bra i replokalen inte fungerar, och då får man tänka om och göra något nytt. Det är sällan vi gör en demo, men ibland kanske ett riff inte fungerar med trummorna och då måste man spela in för att hitta andra lösningar innan vi kliver in i studion.

Satyr och Frost må vara Satyricon på skiva, men när det är dags att äntra en scen är det svårt att bara vara två.

-Livebandet vi har nu är bandet vi fick ihop efter skivan. Att det bara var jag och Frost på skivan handlar om att det är svårt att hitta rätt folk. Det är en viss uppoffring att vara med i ett band. Vi jobbar hårt i Satyricon, och motivationen för en medlem i bandet måste vara att göra bra, hård musik. Handlar det istället om pengar eller nöje kan man inte vara med. Det är inte roligt alla gånger. Det är en hel del uppoffringar både personligt och ekonomiskt. Det är svårt att hitta människor som är villiga att ge upp allt för bandet. De flesta vill vara med och ha kul och hoppa över det tråkiga. Men nu känns det som om vi har hittat rätt. Det känns som ett riktigt band, inte som att jag och Frost har med oss inhyrda musiker. När det blir dags för nästa skiva blir det dock bara jag och Frost som spelar in. Vi kommer att bjuda in lite gästmusiker, men inga fasta medlemmar.