Ben Gillies

We are the Youth

De var sexton när debutplattan Frogstomp släpptes i hemlandet Australien. På bara några månader blev Silverchair ett begrepp runt hela världen och plattan sålde i miljoner. En del anklagade dem för att sno allt från Seattle och grungevågen, men Silverchair visade snart med andra skivan Freak Show att de hade egna idéer och med tredje skivan, aktuella Neon Ballroom, har Silverchair utvecklats igen bort från Frogstomps enkla och tunga sånger. Inte illa pinkat när man är tjugo bast.

Gruvan träffade trummisen Ben Gillies backstage vid Sjöhistoriska när Silverchair agerade förband åt Red Hot Chili Peppers. Ben är lättsam och pratglad (sångaren Daniel Johns gör sällan radio- eller teveintervjuer just för att han är mindre pratsam) och vi slår oss ner i deras trivsamma turnébuss samtidigt som första förbandet äntrar scen.

- The Chili Peppers var bland de första banden som erbjöd oss en förbandsturné, säger Ben. Frogstomp hade precis slagit i USA och vi fick hänga med på deras USA-turné. Det var häftigt att få chansen och lite skumt. Jag kommer ihåg ett par år innan dess att jag satt hemma och lyssnade på "Suck My Kiss" och sedan var man plötsligt på turné med gänget. Det var rätt surrealistiskt. Vi har blivit ganska bra vänner med The Chili Peppers, speciellt trummisen Chad har vi bra kontakt med.

Att vara sexton och få åka runt med sina hjältar kan ha både sina fördelar och nackdelar. Men Ben skulle inte ändra sitt liv om han kunde.

- När jag tittar tillbaka på det som varit och det jag upplevt med Silverchair känns allt perfekt, säger Ben. Allt går upp och ner i livet, men som debutplatta var Frogstomp perfekt. Den var enkel, hade bra låtar och gav oss utrymme att växa som band. Dessutom nu när vi är tjugo har vi samma erfarenhet som ett band där medlemmarna är trettio. Jag tror vi har ett stort försprång över många andra band.

När man är sexton och slängs in i karusellen med en skiva som säljer enormt bra är man naturligtvis tvungen att växa upp snabbt. Det gäller att vara seriös, jobba på låtarna, repa hårt och samtidigt se till att skivbolaget är bra och att man inte blir lurad på pengar.

- När vi började var det många andra som hackade ner på oss, berättar Ben. De sa att vi var skit etc. Det bästa när man är ett ungt och nytt band är att strunta i alla andras åsikter. Man ska göra det man känner för. Hade vi lyssnat på alla som var negativa hade vi kanske inte varit här idag. Nu kan man ge dem långfingret. (Skratt).

Live är Silverchair bra. De har hunnit med tre världsturnéer och det syns att den erfarenheten finns där när killarna äntrar scen. Det är fullt ös från början och trion har med sig en fjärde medlem som spelar keyboard. Detta p g a senaste plattan Neon Ballroom som innehåller en del samplingar, skumma ljud och stråkorkestrar. Materialet blir dock mycket hårdare live än vad det är på skiva.

- Vi har inte med oss en orkester, skrattar Ben. Den nya killen Sam Holloway fixar alla pianobitar och liknande. Det är alltid kul att resa runt, man kan hitta på en massa saker mellan gigen. Idag var vi ute och åkte båt här i Stockholm eftersom en pappa till en av killarna som jobbar med oss bor här i stan. Det beror på var man är men det finns alltid nåt att hitta på. Men man skulle definitivt inte turnera om man inte fick spela på kvällen.