(Michael Amott & Per Wiberg)

Michael Amott är en produktiv man. I Arch Enemy levererar han landets fetaste riff tillsammans med sin bror, och i Spiritual Beggars låter han lyssnaren svepas med av ett enormt skönt tunggung i bästa Black Sabbathstil. Spiritual Beggars har gått från klarhet till klarhet. Nu skivan Ad Astra (=Till Stjärnorna), är tyngre, fetare och mer svängig än föregående plattor. Per Wibergs härligt surrande Hammondorgel kunde höras redan på förra skivan Mantra III, men det är först nu som Per räknas som fast medlem.

Gruvan träffade herrarna när de befann sig i Stockholm för ett par veckor sedan. Ett ämne slängdes upp, mikrofonen sattes på och Mike och Per diskuterade för fullt.

Om Ad Astra

-Det har gått två år mellan plattorna, säger Mike. Vi har väl utvecklats åt nåt håll, alla har olika uppfattningar om vad som har hänt på den här plattan, men jag vet inte. Vi har väl inte tänkt på det så mycket själva. Vi bara kör på. Det är inget uträknat.

-De flesta som vi har pratat med tycker att den här skivan är lite mer direkt, säger Per.

-Det kan inte vara så svårt att sätta sig in i den här skivan, fortsätter Mike. Vi var väl lite mer arga, inte så mycket hippies den här gången. Arga hippies med svarta blommor i håret. (Skratt.) Det var lite så. Det var en rätt jobbig process som ledde fram till den här skivan, vi gjorde demos och ingen tyckte att det var bra. Vi var lite frustrerade.

-Skivbolaget pratade om en "new direction" som vi inte fattade vad det var, säger Per.

-Efter Mantra III som fick bra kritik och som uppskattades, blir man plötsligt utsatt för åsikter om det nya materialet från alla håll, menar Mike. Vi lyssnar gärna på vad andra har att säga, men när man vet att man här rätt själv så…(Skratt.) Till slut fick vi det iallafall som vi ville ha det.

Om produktionen

-Vi vill ha ett stort fett sound som låter bra överallt, säger Mike. Vi använder oss av både analogt och digitalt i studion. Om en gammal Marshallrörtopp låter bättre än nåt annat så kör vi på det. Om min Les Paul låter bättre än min japanska kopia kör vi på den, eller tvärtom. Vi är inget direkt retroband. Vi har väl släppt det där litegrann. Det var inget beslut vi gjorde, det bara blev så. Hela den här stoner rockvågen känns väldigt lam. Det är glorifierad punk med fuzzbox och utsvängda byxor. Det är inget för mig. Jag gillar när det är lite mer käftsmäll över det hela.

-Alla kände likadant, säger Per. Vi pratar aldrig musik när vi gör vår musik. Vi spelar bara. Alla vet sin plats kan man väl säga.

Om låtskrivandet

-Antingen har jag eller nån annan ett riff, sen slänger nån annan fram en idé, säger Mike. Det finns ingen Ritchie Blackmoore som styr och ställer i bakgrunden. Det funkar inte så i det här bandet. Det är fyra starka viljor som slåss. Och det låter inte som en kompromiss, alla vet vad det här bandet handlar om och alla vill samma sak. Vi har ju rätt breda influenser på den här skivan. Arbetstitlar på låtarna har varit allt från Deep Purplelåten till Slayerlåten. Det låter inte så i slutändan, men det är den första vibben man får av låten som bestämmer arbetsnamnet.

Om vad som har hänt sedan sist

-Nu har vi hittat en stil, tror Mike. Den hittade vi väl på förra plattan egentligen. Nu för första gången det senaste året har jag sett band som säger att de blivit influerade av Spiritual Beggars. Jag blev helt förvånad när jag såg det första gången, det var inget man hade räknat med. Nåt som skiljer oss från mängden är väl att vi plockade in Per på orgel. Det är nåt som så många inte har. Att plocka in en keyboardist brukar betyda att bandet blir mesigt. En Totosnubbe kommer in och lägger lite snygga slingor. Per gör hela grejen råare och tyngre. Allt är distat på den här skivan. Alla mätarna stod på rött. Det är så det ska vara.

-På förra plattan stod jag med som vän, säger Per. Nu står jag som ovän. (Skratt.) Vi fick frågan av en journalist när jag kom med i bandet i förra veckan. Jag kollade på Mike som sa okej, nu är du med. På Mantra frågade dom om jag ville lira på två låtar. Sen gick det ganska bra, och det ropades ut fler och fler låtar och jag spelade och spelade och allt det här tog cirka fyrtiofem minuter för skivan är ungefär så lång. (Skratt.) Då var det keyboard på i princip hela skivan och så blev det turnédags. Då var det bara att hänga på.