(Tony, Peter, Ken, Patrik)

Satanic Panic. Yeah, that's a scary thing

På Fellinis i Uppsala börjar publiken strömma till. Förväntningarna är höga. Göteborgs stoltheter Transport League ska äntra scen. Backstage sitter grabbarna och kopplar av med ett par bira. Humöret är på topp, och skämten haglar som de kan göra när fyra personer känner varandra väldigt väl.

Det sedvanliga skivbolagsstrulet har fördröjt Transport Leagues nya mästerverk Satanic Panic. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Satanic Panic bjuder på fet, tung metall som svänger lika grymt som de två föregående plattorna Superevil och Stallion Showcase. Soundet är dock tyngre, något Tony (sång/gitarr) tror beror på nye trummisen Patrik.

- Patriks trumspel är väl lite annorlunda jämfört med Mattias. Trummorna är viktiga i vår musik, och Patrik är lite mer nittiotal. Hans spel är lite hårdare, och låtarna och produktionen formades åt det hållet.

- Det hade ju låtit väldigt konstigt om man hade gjort de här låtarna med förra plattans produktion, menar Patrik. Det hade inte gjort låtarna rättvisa. Det är inte det soundet som ska vara på de låtarna. Men det är ju ingen pannkaksvändning. Det är inte ett nytt band. Det är fortfarande Transport League.

-Det är klart att vi medvetet format nya skivan lite tyngre, säger Ken (bas). Vi har haft en massa andra låtar som inte blivit inspelade som kanske har låtit mer som förra skivan lät. De låtarna skrev vi direkt efter förra. Sedan har det glidit vidare.

-Vi var ganska på det klara med det, berättar Peter (gitarr). När vi hade våra första möten med vår producent Roberto Laghi om hur det skulle låta var alla vi fyra inställda på samma linje. Det ska bli tuffare, det ska bli hårdare. Det bara flöt på.

Nog verkar det ha flutit på alltid. Satanic Panic är som en käftsmäll och kanske det bästa Transport grabbarna presterar så långt. En bra platta växer varje gång man lyssnar på den, vilket Satanic Panic oundvikligen gör. Sjuttiotalsgroovet har kombinerats med en elak nittiotalsproduktion värdigt Pantera. Det är nu det gäller, och siktet är förstås inställt på Amerika.

-Vi ligger på ett amerikanskt bolag just nu, säger Tony. Vi tröttnade på vårt förra bolags sätt att jobba, eller snarare att inte jobba. Det lovades mycket och hände lite. Pavement Music (nuvarande bolaget, red. anm.) verkar vilja satsa på oss. Man har ju hört det här snacket tidigare, så man vet aldrig. Men händer det inte nu är det någon som ska få stryk, och det kommer inte bli nådigt.

-Om man ser lite till musiken så låter det lite mer amerikanskt, säger Peter. Det låter som om det skulle gå bättre i Amerika än i Tyskland till exempel där de lyssnar på blöjmetall.

-Trenden är lite så i Amerika, säger Patrik. Pantera är ju fortfarande störst och de har inte släppt något sedan Dacke dog. Sedan har vi alla andra band som Korn och liknande. Det är verkligen en trend där borta.

En annan trend i Amerika är jakten på skyldiga när ännu någon skolelev flippar ur och börjar skjuta hej vilt omkring sig. Moralistiska, högerreligiösa grupper som Moral Majority och liknande älskar att peka sitt finger på hårdrockare. Faktiskt går det så långt ibland att till synes oskyldiga blir dömda till livstid för mord. Deras enda brott verkar vara att klä sig i svart och ha långt hår. Ett amerikanskt teveteam har fångat en av dessa rättegångar.

-Det var en dokumentär om tre killar som blev dömda för mord, berättar Tony. I den dokumentären säger en av advokaterna "Satanic Panic, yeah, that’s a scary thing". Den samplingen inleder plattan och det var där vi hittade titeln. Sedan har det lite att göra med en tant som hoppade på mig i en bankomatkö och undrade om jag var satanist. Men det är en annan story.

Samplingar har alltid legat Transport League varmt om hjärtat, men har trappats ner för varje skiva. Satanic Panic innehåller knappt några samplingar alls.

-Det finns ju trots allt grejer i låtarna, säger Patrik. Det är inte samplingar som du kanske tänker på med röster och skrik. Nu är det mer industriella ljud som finns i låtar och mellan låtar. De är inte så framträdande som samplingarna var förr. Många av ljuden som ligger på plattan är framarbetade i studion. Vi visste hur vi ville att det skulle låta, men vi snodde inte det någonstans utan skapade det ljud vi ville ha.

-Det låg ju så mycket humor i det där också från början, säger Ken.

-Det är fortfarande mycket humor, inflikar Tony. Men nu är det lite mer seriös humor.

-Om man skärper upp produktion och allting och satsar lite mer seriöst och nischar in musiken som vi gjort, då föll samplingarna lite utanför ramen, fortsätter Ken. Sedan har vi vår sjuka humor med oss ändå när vi turnerar. Det är inte med på skivan, men när vi spelar nya låtarna har vi hittat fram sådana grejer ändå som vi lägger in när vi lirar.