Blackie Lawless

I'm a wild child

Blackie Lawless. Bara namnet är grymt coolt och visst kan Blackie räknas som en av legenderna tillsammans med bl a Lemmy och Ozzy. Okej, Wasps karriär har gått upp och ner, men det har å andra sidan Motorheads också. Trots det har Wasp liksom Motorhead alltid haft en mer eller mindre stor klunga hängivna fans som ivrigt väntat på nästa skiva. Medan Motorhead släppt en ny platta i princip varje år har Wasp varit lugnare med sin utgivning under nittiotalet. Efter suveräna The Crimson Idol var det tyst i många år innan Still Not Black Enough dök upp. Nu verkar det ha lossnat igen sedan Blackie åter börjat jobba med gamle gitarristen Chris Holmes. Kill Fuck Die åtföljdes av en liveplatta och nu senast Helldorado.

Gruvan vågade sig på att träffa en legend. Blackie har enligt egen utsago mer än tiotusen intervjuer bakom sig. Men den som förväntar sig en elak snubbe som tuggar rått kött, sitter i svarta tajts och har en sågklinga som susp misstar sig. Tvärtom sitter Blackie lugnt tillbakalutad och slötittar på teve i t-shirt och shorts. Vi börjar diskutera samarbetet mellan honom och Chris Holmes.

- Chris och jag träffades runt -95 igen och hade precis havererat varsitt förhållande, minns Blackie. Han hade skilt sig med Lita Ford och jag hade varit med en tjej som efter tre år bestämmer sig för att hon är lesbisk.

- Ungefär som på Jerry Springer, flikar Gruvan in.

Blackie flinar.

- Jag har alltid trott att jag var bra på att bedöma människor, säger han. Men kan det hända mig, kan det hända dig. (Skratt.) Hursomhelst råkade jag och Chris på varandra och upptäckte att vi hade en del gemensamt. Vi började jobba och det blev Kill Fuck Die som är en elak platta eftersom att vi kände oss elaka vid den tidpunkten. Efter turnén kände vi oss bättre till mods, det var som att öppna dörren i ett mörkt rum och komma ut i solen. Nu känner vi att vi vill helt åt motsatt håll, ingen mer depression, ingen mer isolering. Party hela natten lång.

Det är lite svårt att tänka sig att denna medelålders man verkligen är den festprisse han utger sig för att vara. Senare på kvällen är det dock fullt ös medvetslös när Blackie äntrar scen tillsammans med resten av bandet. Chris Holmes är dock så påverkad av allehanda droger att han knappt verkar veta var han är. Att någon groupie kan tänka sig ha sex med den mannen är otroligt, men tydligen fungerar rockstjärneglansen.

- Jag träffade Chris i korridoren här igår natt, skrattar Blackie. Han log och sa: "Somebody’s gonna get some tonight". (Skratt.)

Texterna på Helldorado speglar Blackies nya partyhumör. Hälften av texterna handlar om sex i alla dess former och den andra hälften handlar om att supa sig till apstadiet och ha (under)jordens ös. Det är svårt att tro att detta är samma kille som skrev de mer seriösa och djupare texterna till The Crimson Idol.

- Jag har gjort ett par seriösare plattor, men just nu är det party och att ta det lugnt som gäller. Jag har sagt seriösa saker förr och jag menade det jag sa när jag sa det, och jag känner fortfarande starkt för de sakerna. Men nu är jag på ett ställe i mitt liv där jag inte känner att jag vill bevisa något för någon. Jag är en komplex människa som vemsomhelst. Ibland är jag seriös och ibland är jag oseriös. Just nu är jag oseriös. Det är rätt sjukt men när jag skriver texter brukar jag sitta och stirra på det tomma papperet och tänka: "Varför kan inte orden bara vara där?". Jag vet ju att när skivan är klar så kommer jag att slå upp texthäftet på skivan och vips kommer alla ord att stå där. Jag är lat som fan och jag svär att det är så jag tänker. Ibland brukar jag drömma texter och det är som att vinna på jackpot, för då har man fått låten gratis så att säga.

Förutom texterna speglas Helldorado av det nästan demoaktiga, mycket skitiga ljudet. Att det handlar om röjig, rak rock n roll råder inget tvivel om. Hela skivan låter nästan oproducerad.

- Det är det som är tanken, förklarar Blackie. Det var faktiskt knepigare än vi trodde att hitta tillbaka till det här "demoljudet" efter att ha jobbat så många gånger i en studio. Man är van att ställa in ett bra ljud, inte ett skitigt. Det går säkert att "fuska" till sig ljudet men vi gjorde det som vi gjorde det förr. Bara två gitarrer, bas och trummor. Mitt tips till alla demoband är att bara stega in i studion och köra på distarna. Allt handlar om skrivandet. Är det bra låtar så är det bra låtar. Ge mig ett band med mediokra musiker som har attityd och bra låtar så kan jag lova att de kommer att gå långt till skillnad från duktiga musiker med trist attityd och mediokra låtar.

Att Wasp är tillbaka med party och allsångsrefränger innebär också en tillbakagång till deras lite vildare scenshow som skrämde skiten ur Hem & Skola under åttiotalet när Wasp var som störst. Men riktigt lika bestialiskt som under Kill Fuck Die turnén blir det inte denna gång. Blackie nöjer sig med att dricka blod från sina dödskallar och slänga ut allt från affischer till stora ballonger fyllda med lagom äckligt innehåll.

- Problemet är att vårt rykte förekommer oss, berättar Blackie. Nuförtiden måste vi skicka en lista med det vi tänkte göra i showen till arrangören i förväg och blir censurerade innan vi ens är i samma världsdel. Det är frustrerande och irriterande inte bara på grund av censuren, utan för att alla arrangörer vill ta bort olika saker vilket gör att vi aldrig får till en rutin på hur showen ska vara. Det finns två saker att välja mellan, antingen spelar man med eller så skiter man i allt och gör precis som man vill. Gör man som man vill är risken att man aldrig får komma tillbaka vilket också är trist mot alla fans. Jag vet faktiskt inte var jag står i den här frågan, jag har inte riktigt bestämt mig än, även om min första naturliga tanke var att skita i allt och göra det som jag vill.