Han är en levande legend. Få är de som inte känner till minsta lilla om Sveriges enda riktiga rockstjärna Yngwie Malmsteen. Bland rockstjärnerubrikerna hör kvaddade lyxbilar och påstådd kidnappning av dåvarande flickvännen. Men mest känd är han naturligtvis för sitt gitarrspel och sina över tvåhundra gitarrer.

Numera bor han i Florida med frun April och sonen Antonio. De stora nattsvarta rubrikernas tid är bakom honom, men en gång rockstjärna alltid rockstjärna. Solglasögonen, guldkedjorna och gitarren finns naturligtvis på plats när en glad och upprymd Yngwie håller hov. Han skrattar ofta och det finns inte minsta tendens (förutom solglasögonen förstås) av divighet, odräglighet eller annat rockstjärnemanér.

Låt oss prata om ett kärt ämne – gitarrer. När fick du din första gitarr?

-Jag fick den på min femte födelsedag. Det var en akustisk gitarr. Jag började inte spela ordentligt förrän jag var sju. Jag satte på mickar och skit på den akustiska, men sen fick jag en riktigt elgitarr när jag var åtta. En Hobbexplanka som jag grejade till. Jag byggde mycket gitarrer förr. Jag satte nya band på dem, fixade svajarm, nya mickar och allt sånt. Ibland när jag får lust håller jag på med det idag också faktiskt. Skruvar på olika halsar och allt sånt.

-Min första riktiga Strata (Fender Stratocaster, red. anm.) köpte jag väl nångång i mitten av sjuttiotalet. Det var första jag köpte för egna pengar. Jag målade huset och fick betalt. Morsans hus skulle målas om. Jag frågade hur mycket målarna skulle ta. Tvåtusen? Okej, jag gör det. Ge mig tvåtusen så gör jag det. Sedan köpte jag min Strata.

Var det värt allt slit?

-Det var det faktiskt måste jag säga. På den tiden fanns det bra Stratakopior. Jävligt bra. Lika bra som de riktiga nästan. Det var ju Strata som gällde. Det hade mycket att göra med Hendrix och Blackmore (Deep Purple red. anm.). Min första skiva någonsin var ju Deep Purples Fireball. Men tänk efter, kolla fan. (Tar upp sin Strata från knät och håller upp den i luften). Finns det någon ballare gitarr än det här? Nej! Det är den som gäller. (Drar av ett litet solo).

När upptäckte du att du hade ovanlig talang för att spela gitarr?

-Det där vet jag inte riktigt. Jag lärde mig helt själv, gick aldrig i någon skola. Jag lirade så jävla mycket. Hela tiden, konstant, i hur många herrans år som helst. Jag brukade ta med mig gitarren till skolan och lira i klassrummet. Det gick ju inte hem. Ibland så sket jag i att gå till klassrummet och satte mig i korridoren med gitarren. Jag lirade så fort jag kom hem och lirade tills jag somnade. Vaknade upp med gitarren på mig och fortsatte att spela. Jag var fanatisk. Från att jag var åtta fram till att jag var arton. Skulle man åka på tunnelbanan åkte gitarren fram. Väntade man på bussen spelade jag. Överallt hela tiden. Det är liksom inte normalt.

-Det är väl en grej om man övar. Jag satt bara och improviserade och skrev grejer. Jag utmanade mig själv hela tiden. Kan jag lira det här? Kan jag göra si eller så? Det gör jag lite grann fortfarande. Jag gillar att skriva grejer där jag utmanar mig själv. Jag skulle aldrig kunna stagnera. Utveckling behöver inte nödvändigtvis betyda att man ändrar stil. Kolla in Vivaldi, Mozart eller Bach. De ändrade inte stil, men fan vad de skrev. De körde tills de dog.

När skrev du din första låt?

-Jag var väl tio år då. Det var på en elgitarr som jag körde igenom en gammal rörradio. Det lät rätt ballt. Men jag kommer ihåg att i den åldern ville man lira Deep Purplelåtarna. Man ville kunna alla riff på Made In Japanplattan. Man lärde sig mer och mer. Jag lärde mig hur skalor fungerar vilket är jävligt viktigt om man vill ha ut musik och improvisera.

-En av de tidigaste låtarna jag skrev som jag fortfarande minns något enstaka riff på hette Firebird eller något annat töntigt. Men det är svårt att komma ihåg. Det är så länge sedan. Firebird skrev jag väl 1975 eller så. Jag kommer knappt ihåg alla låtar som finns på skiva.

-Jag började faktiskt spela in demotejper väldigt tidigt. Min mormor hade en gammal rullbandspelare som man kunde spela in på. Den hade dessutom den funktionen att man kunde lyssna på ena spåret samtidigt som man spelade in på andra spåret. En overdub. Jag var så jävla dum så jag trodde att det var jag som hade uppfunnit overdubbing. Jag hade just fått skivan Machine Head av Deep Purple. Där hörde jag att det var två gitarrer, och jag undrade vem som spelade den andra gitarren. Sedan såg jag en bild på Ian Gillan (sångare i Deep Purple, red. anm.) där han lirar på Blackmores gura. Naturligtvis tänkte jag. Det är så de gör. Men jag! Jag har kommit på en idé när man kan göra det själv. Jag var helt övertygad om att det var jag som uppfunnit overdub. Det var inte många år senare som den drömmen gick i kras. (Skratt.)

Hur fick du skivkontrakt?

-Jag vann lite olika tävlingar där man fick fri studiotid. En del av de tejperna åkte iväg till USA via en polare till mig. Men det blev inget av dem. Jag var lite desperat. Så jag spelade in en grej med CBS (skivbolag, red. anm.) här i Sverige, men det blev inte heller släppt. Jag skickade iväg en kassett till tidningen Guitar Player som hade en sida där de skrev om okända gitarrister. Jag kom med där och då började lite skivbolagssnubbar ringa och säga att jag var tvungen att komma över till USA. Så jag började ju tänka. Vad ska jag göra? Herregud, jag har ju ett liv i Sverige, en lägenhet, jag har en tjej, jag har ett band, jag har allting. Men, sedan tog jag min gitarr och stack ändå. Jag tog chansen. Resten är väl historia kan man säga.

Du var bara nitton då. Hur kändes det att komma till USA?

-Det var rätt bisarrt. Det var en kulturchock utan like. Speciellt att komma till L.A. Det är totalt oeuropeiskt. Jag bodde där några år, och det var jäkligt konstigt. Jag körde den där klubbsvängen och folk började få upp ögonen. Kolla, där är den där ungen från Sverige. Sedan hamnade jag i Alcatraz (gruppen, inte fängelset) och där kändes det som om det var på gång. Vi stack iväg på världsturnéer med detsamma. Det var Japan och Europa. Det hände så fort. Man bara rycktes med. Du vet, från att ha lirat på ungdomsgårdarna här i Sverige till jättehallarna i Japan inom mindre än ett år. Det var bisarrt.

-Jag kom inte tillbaka till Sverige förrän tre år senare. Det är lite svårt att komma ihåg hur det kändes. Det var overkligt på ett sätt, på ett annat var det verkligt. Det gick så fort att det var svårt att hänga med i vad som hände. I ärlighetens namn var jag lite skeptisk själv när jag stack. Alla i Sverige garvade bara och sa att jag aldrig skulle komma någonvart. När jag kom till USA hade jag därför som mål, som ambition att kunna försörja mig på musiken. Det var det enda jag hade i huvudet.

Du har över tvåhundra gitarrer. Vilken är favoriten?

-Det finns en gura som är helt, vad ska man säga, det är originalet. The Duck, kallas den och det är den som syns på de första skivomslagen. Den ser ut precis som den här (håller upp Fendern i knät). Den gitarren och ett par extra brallor var allt jag hade med mig när jag stack till USA. Den har jag fortfarande kvar. Den ser ut som om jag har knutit fast den bakom en lastbil och kört runt staden ett par varv med den släpande efter. Det är knappt någon färg på den och den ser för jävlig ut. Jag spelar inte på den längre, den är pensionerad. Men jag har kvar den.

Läs även:
Intervju från 30 maj 1999.