(Yngwie Malmsteen)

Snabbare än Lucky Luke – Yngwie Malmsteen

Pudelrockarnas kung är tillbaka. Efter en skiva med klassisk musik framförd av Yngwie själv tillsammans med Prag Filharmonikerna är det åter dags för en skiva full av blixtrande solon och ylande sång. Nya opuset heter Alchemy och handlar bland annat om Pestens Tid, utomjordingar och Leonardo Da Vinci.

Det ska erkännas att den Yngwie Malmsteen jag förväntade mig att träffa skulle vara en skrävlande, divig och halvt idiotisk rockstjärna. Till min förvåning och mitt stora nöje visade sig Yngwie vara lugn, beläst och verbal, även om han då och då hängav sig åt klichéerna kring hans rockpersona. Vårt samtal kretsade kring Yngwies familjeliv och nya skivan Alchemy.

De flesta som såg Grammisgalan förra året minns säkert en jetlagad Yngwie som upphetsat svamlade om att hans fru skulle föda vilken sekund som helst. Han delade ut priset i bästa hårdrock (grattis Misery Loves Co) och hoppade sedan in i första bästa jetplan och susade hem för att inte missa födseln.

- Jag var där vid födseln och klippte av navelsträngen, berättar Yngwie. Det var lugnt sagt ganska heavy. Känslan av att hålla grabben för första gången går inte att beskriva. I början var det rätt surrealistiskt, men nu har det klickat in att jag är farsa. Man ser Gud i den lilla killen. Jag har alltid önskat mig en liten son, och jag menar, han ser till och med ut som jag. Det är en helt underbar känsla.

Har man en pappa som Yngwie Malmsteen kan karriären vara utstakad. Redan innan lille Antonio föddes lät Yngwie gitarrbolaget Fender bygga en specialdesignad gitarr åt sonen. Den är lika stor som en leksaksgitarr man kan köpa på Stor & Liten, men helt funktionell.

- Det där med karriär får han bestämma själv, säger Yngwie. Grejen är att han gillar de stora gitarrerna mer. Jag har ett biljardrum med lite guldskivor och en hel del gitarrer. Antonio brukar rusa in där och dra i svajarmen på gitarrerna. Lägger man en gitarr på golvet plinkar han på strängarna.

Yngwie är inte alls främmande för att flytta tillbaka till Sverige när Antonio har växt upp till skolålder. De kommunala skolorna i Amerika gillar Yngwie inte alls, men han kan tänka sig att placera Antonio i en privatskola. Det alltmer begynnande våldet i skolor runt om i Amerika bekymrar dock inte Yngwie nämvärt.

- Det är så lätt när man ser på nyheterna här att man tror att det är så överallt, säger Yngwie. Det är inte det. Våra närmaste grannar är advokater och hjärnkirurger. I vårt område är det helt säkert.

Senaste alstret Alchemy visar upp en Yngwie folk antingen älskar eller hatar. Alla låtar går i tvåhundratjugo, och gitarrsolon visslar förbi snabbare än en pistolkula. Även textmässigt dundrar Yngwie fram som ett godståg. I The Stand komprimerar han Stephen Kings Pestens Tid på ungefär tusen sidor till två verser. Legion of the Damned och Playing With Fire är antikrigslåtar. Hangar 18 är inte en coverlåt på Megadeths hit, men berör samma tema, utomjordingar och ryktet om att amerikanska armén ska ha ett flygande tefat undangömt i Hangar 18 ute i öknen.

- Jag personligen tycker att någon som inte accepterar det faktum att vi inte är ensamma i universum är trångsynta, säger Yngwie. Jag har läst mycket om utomjordingar. Många av dessa fenomen med Ufo:n har förklarats, men många bevis och förklaringar har blivit borttagna av olika regeringar. Jag har sett lite konstiga saker själv faktiskt.

Andra spåret Leonardo handlar förstås om den berömde Da Vinci och inte DiCaprio. Leonardo Da Vinci var konstnär, uppfinnare och visionär. Han skapade Mona Lisa och världens första skiss av en helikopter bland mycket annat. Yngwie har alltid fascinerats av denna mångkonstnär. - Kolla på alla mina skivor, säger Yngwie. Jag har alltid tackat Leonardo Da Vinci helt enkelt därför att han är extremt inspirerande. Jag blir inspirerad av musiker och kompositörer, men Leonardo inspirerar för att han var oerhört före sin tid.