3.
Långresor.
CUBA - 1997
Bara
det att vi valde Aerroflot som bolag var ett äventyr i sig.
Servicen är kanske usel men piloterna vet i vart hur att
flyga. Efter en tid som verkade vara en hel evighet, med omvägar
från Köpenhamn, Stockholm, Moskva och Shannon, kunde
vi äntligen stiga av vår Iljusin och för första
gången trampa på Kubansk mark.
Under
färden in till Havanna, som vi blev erbjudna av två
guider från Havanna Tours, försökte vi hela tiden
få dem att förstå att vi faktiskt var helt kapabla
att klara oss på egen hand. Det tyckes vara något
som inte ens fanns i deras föreställningsvärld.
På egen hand...men, hur?
Vi tagit med oss lite smått och gott till en flicka vars
far är exil-kuban. Lite godis, kritor, underkläder etc.
Efter vårt 24-timmars äventyr med Aeroflot känndes
uppgiften att lokalisera henne i centrala Havanna som hopplös.
Vi fick dock snabbt hjälp av några raska Cubanos på
gatan såg till att vi kom till rätt adress.
Isla
de la Juventud
Cubana
Air (ett tvåmotorigt Antonov byggt i Ryssland) tog oss från
flygplatsen till den före detta fängelseön, söder
om själva Huvudön Kuba. Den lokala flygplatsen bestod
i stort sett inte mer än av landningsbana och ett skjul.
Ett kraftigt åskoväder satte kanske sina spår
på omdömet eftersom vi lyckades hitta ett bungalowhotel
där loppe-bett ingick i priset.
Isla de la Juventud är annars en underbart lugn, grön
och frodig plats. I princip inga turister har lyckats hitta hit
ännu. Att i hemlighet bo inhyst hos någon familj är
inte bara ett billigt sätt att bo, utan även ett trevligt
sätt att lära känna invånarna. Vi hann med
ett antal dagar, men fortsatte sedan ner till syd-västra
spetsen av ön till vår inbokade dykvecka. Hotel Colony
ligger långt borta och mitt i ingenstans, men kan erbjuda
en bra bas till fantastiska dykäventyr.
|
|
Guardalavaca

är
egentligen en ren turistort som än så länge mest
inriktar sig på ryska, canadensiska och tyska gäster.
Men stället är definitivt att föredra framför
den överetablerade Vardero på Kubas nordkust. Lugnt och
trivsamt. Dessutom
fick Margareta en av sina barndomsdrömmar uppfyllda, att hur
länge som helst få baada och simma tillsammans med delfiner.
Dessvärre satt vi för närvarande fast i Baracoa,
känt ställe för sin fantastiska cacao. Smakar helt
annorlunda än Oboy! Det berättades om att det ibland kom
ett postplan, men ingen visste riktigt på förhand när.
Vi var helt enkelt tvugna att hyra en bil. Det skulle visa sig att
det tog ungefär 8 timmar att köra de 20 milen upp till
Guardalavacha, men det var en fantastisk resa genom minst sagt omväxlande
landskap. Ena stunden fann vi oss mitt på leriga vägar
i djungeln, i den andra, vilse i ett gigantiskt dagbrott (zink,
tror jag) med rykande fabriker.
Utan några som helst vägskyltar måste man bara
plocka upp liftare och dessutom våga lita på dem.
 |
 |
| Tillbaka |
Bilder!
|
|