En liten diktisk krönika
Här va
Står jag (å pekar mot fötterna)
Och kan (slår ut med händerna, som en cirkel liksom) det här
Sen så va det rösterna
(nickar)
jajamen
där (pekar mot huvudet)
massor av dem samtidigt
jobbigt?
Nää då
Ensamheten är som bortblåst
Annorlunda uttryckt: ständigt uppkopplad
Fast sladdlös då va, eller inkopplad kanske
För de, rösterna då, kommer väl någonstans ifrån
Men ser ni
(finger i luften)
jag vet vad som ska till, he he he
Jag och Ojag har beslutat
-(nickar menande)-
i högsta instans att slå oss samman
och då blir högst den samme ett jag,
gränslöst, gränsöverskridande,
en monophon synergieffekt.
Se va bra, lägga in mitt veto mot det jag gör
Och sedan köra över mig själv: välj själv ansvar
eller inte,
det är lika värt
Å gränsöverskridandet något att dekalarera;
Just nu kan du inte nå abbonentens nummer,
Och så går det på, tankarna rinner ur näsan för
affärer:
Telesnor va liksom,
Och sen då: varför tuta upptaget när allt
Såg ut att vara intaget
Alvis dvs Per Alvsten
Krönikan innan:
Närvarnade borta
Vardagen rämnar som i ett trollslag; det är söndagsmorgon och
jag läser i resebilagan. En tung suck undflyr mig. I rummet intill frågar
min sambo vad är det?" Jag funderar på om det tjänar
någonting till att svara, men mumlar slutligen några grötiga
stavelser. Blicken fastnar åter igen på annonsen. Jag har flugit
ut genom ett litet lufthål, nuddat vid en bättre värld och
sedan återvänt till vardagsverkligheten. Reseannonser drabbar mig
hårt, särskitit under de mörka månaderna. En tung orörlig
ångest är det. Februari är värst. Tankar på resor
tar mig till virtuella platser: Luften dallrar ovanför asfalten och det
klibbar vid varje rörelse. Jag sätter mig i ett café invid
ett hårt trafikerat stråk i centrala Paris, en kopp svart cappucino
och på insidan av handen lösgör sig lukten av färsk fisk
från ett besök bland marknadstanden i närheten. Snart börjar
filmen i Beaubourg. En annan bild: varm romersk choklad i ett trångt
cape, på stående fot. Utanför tutar trafiken. Alla rusar.
Mera lukter. Då inträffar lugnet. Erfarenheter jag aldrig haft
intar upplevelsefältet. Röster ur olika "Romerska berättelser"
av Moravia eller ansiken ur "Satyricon," frigörs och hängs
upp framför cafévaggarna; de utgör sceneriet.Vissa platser
lever med fiktionen och de gör ofta den bästa resan. Fiktionen och
de goda historierna är inte strikt geografiskt bundna, ty jag har ofta
strosat runt i namnlösa kvarter i Paris, Nlmes eller Montpellier med
känslan av att vara i en dimmig nordfransk hamnstad: Le Havre. Anledningen
är det djupa intryck Sartres "Äcklet" gjorde på
mig som pubertetsyngling Omedvetet strosar jag runt i förhoppningen att
kunna återskapa känslan jag upplevde förut. När jag var
i Mexiko forrå vintern, just för att slippa vinter och för
mycket kläder, låg Durells "Alexandria-kvartetten" i
bagaget. Mayalandet fick en absurd ton av Nildelta, och angränsande ökenlandskap.
Det är inte alla reseannonser som fyller mig med magi; mitt omedvetna
sorterar kvickt ut de bästa platserna med den största fiktions potentialen.
Tidigare var jag inte särskillt sugen på att ta mig ned till Portugal.
I min värld var det smutsigt och långtråkigt. Förmodligen
var det Alain Tanners fel. Jag gillade inte hans film "Den vita staden."
Så dyker det upp ett recensionsexemplar, "Damasceno Monteiros förlorade
huvud" av Tabucchi. Boken var förtrollande bra. Jaha, så placerades
Portugal på topplistan bland önskade resemål. Nu är
det vår, resorna ter sig plötsligt realiserbara och blicken far
med förnyad kraft över tidningarnas annonssidor. Till skillnad mot
vinters ångestfyllda reselängtan fylls jag nu med en expanderande
kraft; för mig ter sig reslusten som ett erövringsföretag.
Nu ska alla fiktioner stakas ut, väckas till liv. Inte underligt att
kärleksbehovet kvittrar i magsäcken, da folk annonserar med hela
sin kropp; livsglädjen knoppas. Hoppet kommer åter med lukten av
färskt grus; myllan sluter in folk i sin smått söta fuktiga
doft och alla resebilder jag skapar inom mig, växer ut till berättelser
i samklang med begynnande fågelsång. Avslutningsvis en undran
om jag är någorlunda representativ, kanske det skulle löna
sig för näringsliv samt samhälliga institutioner att satsa
en del kapital i en kulturproduktion som genom sin kvalité och exotism
gör läsandet till en subtil önskan om mer. En upplevelse där
man övergår från att resa läsande till att läsa
resande -det är god reklam, riktigt bra propaganda