genre: lyrik

stil: varierande. den är berättande, utläggande och beskrivande med drag av vers. betraktande.

innehåll och tolkning: betraktelser som talar ur ett samtidsmedvetande, med en stark närvaro av historien som en levande kraft i dikternas livsvärld. historien spelar rollen av dödsmedvetande. den har bla funktionen av vanitas. grünbeins diktning kan beskrivas som en blandning av de antika kynikernas hundlivshållning -det att leva så enkelt som möjligt, en frånvaro av ägande. det är ett liv nära smutsen, ett underdog perspektiv- i blandingen ingår likväl en postbarockt tema där livet och begreppet människa upplöses. devisen kan beskrivas med brechts ord " ju mer man tittar efter, desto mindre / framstår människan som människa." de innevarande dikterna lever sitt dödsmärkta liv i en tradition som tar sitt avstamp i moderna idéhistoriska studier där mäniskokroppens historia, disekeras; där medvetandets politiserande kartläggs. det är en tradition som bl.a har sin rötter i foucaults historieskrivning samt, hans metodologiska ställningstagande. dikterna kan läsas som ett genrekompliment till ex.vis karin johannissons idéhistoriska böcker om kroppen som scen för olika maktstrategier i kamp
med varierande typer av behov och begär.

omdöme: en snygg och väldigt bra samtids komentar, det är en samling av
olika infallsvinklar, ur vilka samhället och vårt liv beskrivs samt
undersöks med behållning. det ger läsningen ett mervärde, och valet av inte skriva ur jag-perspektivet laddar diktingen med en större almän giltighet, samtidigt, paradoxalt nog en högre grad av personlighet, jämfört med alla dessa jag-uppkräkningar man stöter på i större delen av samtidsutgivningen.

Metaforkällor: biologi, kirurgi, kroppen, historien,ddr (östtyskland).