Av Per Alvsten

Man får intrycket av att det är ett slags håla. Inne i dunklet väver jaget sin bittra och psykiskt skadade livsväv. Det handlar om en pojke. Han är sjuk och lever i en källare som mer liknar ett gryt eller ett slags håla. Den fungerade som fängelse under 2:a världskriget, vilket drevs av sympatisörer och nazityskar. Pojkens tillvaro domineras av hans syn på modern. Deras relation är ett avträdesland av kärlekslöshet och skuldbeläggning. Familjen är en spindelväv av inflammation: pojkens mormor sköts ihjäl av morfadern. Ur dessa förutsättningar formas bilden av pojken genom dennes berättelse. Det är han som blir liktydig med berättarjaget, vilket inte är helt okomplicerat. I takt med läsningen av Bouraouis text kristaliseras ett känslomässigt betendemönster ut och jag befinner sig ansikte mot ansikte med ett monster; men så stannar jag upp och funderar på intrycken texten förmedlat, det är inte så enkelt. Berättelsen är en tvåhövdad hydra. Antingen tror jag på vad berättarjaget häver ur sig -allt sitt hat, sina förvridna associationer och hätska fantasier. I det fallet hamnar jag nog ett hål av svart sympati med en varelse det är svårt att närma sig, utan ett visst mått av försiktighet. Alla skador och vekhet har fyllt berättarjaget med ett respektingivande vasst vapen. Det sveper runt berättarjagets omvärld, verklig som inbillad. Omfamningen kan lätt uppfattas som en kvävande gest. Målet för denna läsning kan kallas för identifikation med det berättande jaget. Det växer slutligen ut till ett försök att förstå, begripa, rationalisera och slutligen strukturera upp den skadade väven. Lapptäckspsykologi. Tror jag däremot inte på berättarjaget, då blir texten ett slags verklighetsutmaning där lögnen utgör den drivande kraften; det tar formen av en salvelsefull, svavelosande ondskefylld bekännelseskrift i Augustinus anda. Om jag bestämmer mig för det här alternativet tvingas jag ständigt till att fråga mig vad som är sant och söka en annan person bakom den sårade väven, jag är ställd inför. Målet för läsningen blir demaskering. Tolkningen söker upp luckorna, det icke sammanhängande och skapar i slutändan en bild av jaget som ett konglomerat av osammanhängande fragment. Kaleidoskoppsykologi. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag konstatera att berättelsen är skriven på ett glödande språk, där liknelser och objektsord läggs till varandra. Mycket av berättandet är additivt. Det lägger till sak efter sak i berättarmomentet och är till stor del beroende av en början och ett slut. Berättarjaget använder sig primärt av det additiva berättandet, men inte uteslutande. Det sker mer på ett associativt, metaforiskt och poetiskt plan, i motsats till rent berättande sjok som skulle kunna läggas till varandra -ett efter ett. Meningarna är fyllda med ett enormt ordförråd, och avslöjar en fantastiskt bred associationssfär. I myllan av språkformer, ord och poesi tycker jag mig kunna urskilja både en berättartråd, med början och slut, samt en ordnande strukturerande princip i form av tematiska variationer, dvs övergripande klasser -om än diffusa inledningsvis, så det lönar sig att hänga kvar. Läsningen kan många gånger kännas både jobbig och påfrestande. Det var inte lätt att ta sig igenom textmassan då den krävde en stor portion koncentration och uppmärksamhet för att jag skulle kunna pussla ihop de olika avsnitten till en meningsfull tolkning bärkraftig nog inför mig själv, både som nöjesläsare och med krav på att ha lärt mig något av den tid jag satt av till att läsa. Slutligen vill jag ge en eloge till förlaget Anamma, som ger ut en ung fransk författarinna, som ställer krav på sina läsare, i en dubbelspråkig volym till ett mycket bra pris -115 kr. Plötsligt känns det som att jag skulle kunna ha råd att smita iväg till bokhandeln och våga chansa på något nyutkommet. Det är något jag hoppas fler förlag vill anamma.