Av Eddie Nilsson

I mitten av åttiotalet var min bild av Sverige hämtad ur Ted Ströms Vintersaga. Tradare och kusttankers som kämpar sig genom is och snörök, och bilden av Sverige som det karga landet i norr - inlindat i ett mörkt vintervemod. I David Ericssons novellsamling Truck Stop återkommer dessa känslor och bilder. När jag först läste om Truck stop måste jag erkänna min skepsis mot något som jag trodde var en satsning på en halvbra arbetarförfattare, där ursprunget var viktigare än den litterära kvaliteten. Jag blev dock positivt överraskad. Rent stilistiskt ligger David Ericsson nära Hjalmar Söderberg i en modern nittiotalstappning. Den gamle flanören kring huvudstadens vattenhål har bytts ut mot långtradarchauförren och hans stånkande dieselmonster, på väg genom det svenska folkhemmet. Det finns dock ingen medveten nationalromantisk ton i novellerna, men ändå förmedlar de en djup känsla av det svenska och den tid vi lever i. Obehagliga historier, som den om älgolyckan där långtradarchauffören var först på plats, varvas med kärlekshistorier i främmande land och små berättelser knutna till det svenska vardagslivet. Författarens berättande fungerar bäst i vinterväglag, men sämre på de kontinentala motorvägarna. De försök han gör att skildra upplevelser i utlandet tycker jag känns mindre äkta, och har sämre stilmässigt flyt än de övriga historierna. Om det är en tillfällighet eller inte må vara osagt, men författaren är kanske likt sekelskiftsflanören bäst på att skildra närmiljön och på så vis förmedla sina egna starka känslor till läsaren. Jag ska i alla fall iväg till körskolan och ta lastbilskort!