När jag sätter mig ner för att skriva det här, så inser jag att intresset för smide går längre tillbaka än jag först trodde, troligtvis var det Vikingarnas spännande värld, som jag i trettonårsåldern fick upp ögonen för, som var början till det som jag nu i efterhand insett att hela mitt liv har förberett mig på. När jag i mellanstadiet bankade på åttatums spikar och gjorde små knivblad, eller när jag filade till min första Torshammare av en massiv mässingsklump, i farsans hobbyrum i källaren, kanske föräldrarna insåg mitt intresse, för när jag fyllde fjorton fick jag den stora boken om Vikingen.

Det var stora färgbilder på allt ifrån hus och leverne till långskepp och svärd, samt en del teorier om hur och varför. Jag säger teorier, fast det i boken inte uttrycks så, föredrar jag att ha en mer filosofiskt fri och romantisk syn på forntiden, ingen kan ju faktiskt bekräfta något, även fast människor idag tycker att dom vet allt, men glömmer att historien ständigt skrivs om varje gång nya rön görs, och mänskligheten tar ett kliv…framåt?

Jag trodde varenda stenhög i skogen gömde en Vikingaskatt, och spenderade därför åtskilliga helger med att kontrollera om så var fallet. Jag hittade faktiskt under märkliga omständigheter ett järnföremål en gång, men det blev av misstag bortkastat i tron att det var något skräp, när jag tog hem det. Jag förstår fortfarande inte omständigheterna kring föremålet, det är ännu idag en gåta, som det inte finns något svar på.
Jag blir lite sentimental när jag tänker tillbaka, och skulle inte vilja ha den tiden ogjord, jag hittade ju faktiskt en annan sak i de där stenhögarna också; - mig själv!

När jag efter vissa ungdomliga utsvävningar, mestadels med musicerande i rockband, besökte Hembygdsgården i Ludvika, och smedjan där, som stod outnyttjad, lånade jag nyckeln dit för att mest på skoj prova att smida. Där tragglade jag faktiskt mig igenom massor med elementära kunskaper om det hårda och vrånga järnet, i flera års tid. När tanken om en egen smedja dök upp, så drog jag mig till minnes att det faktiskt var en smedja, där jag spenderade min barndoms somrar. Vid mina föräldrars sommarstuga i Räfsnäs ligger ett före detta ålderdomshem, med en tillhörande gårdssmedja, som inte användes, kommunen drev då sommarkollo för tyska storstadsbarn där. Föreståndarinnan tyckte det lät spännande, och jag fick på obestämd tid, tillåtelse att vara där.

Jag hade då inget minne av det som en vän berättade för mig, nämligen att vi redan flera år tidigare, innan jag överhuvudtaget provat smide, varit där och bankat, på i eld uppvärmda järnstycken. Det var som om jag drömt det hela, och lite som att komma hem.
När jag de följande nio åren, på kvällar och helger, jobbade i smedjan, lärde jag mig på egen hand, genom hårt arbete och egna misstag det jag kan idag.
När Räfsnäsgården fick en ny arrendator, blev jag tvungen att återigen söka mig någon annanstans att vara, och fick då ännu en gång lov av de snälla människorna i Ludvika Hembygdsförening, att bruka smedjan på Gammelgården, cirkeln var sluten, jag var tillbaka där jag många år tidigare börjat min bana som smed.

Här står jag då idag, med smide numera på heltid, och med inspiration och framtidstro.
Smide är mitt liv, och lika som med den här hemsidan, så lever jag på att DU blir intresserad.

Olof Geijer januari 2003