Tåkerns sediment
Tåkern, den ca 44 km2 stora, grunda och näringsrika fågelsjön på Östgötaslätten, hade 1980 ett medeldjup på endast 0.7 m och ett maximidjup på knappt 2 m. Det vidsträckta vassbältet täckte större delen av sydvästra Tåkern. Under den fria vattenytan, som upptog ca 25 km2, förekom omfattande undervattensängar av bl a kransalger.
Vattenståndet i Tåkern sänktes 1844 med ca 1.7 m. Under den markanta torrperioden 1933 - 1934 frilades men än 2/3 av sjöbottnen. I grunda sjöar kan vinddrivningen medföra betydande förflyttningar av vattenmassor mot lovartsidan med åtföljande snedställning av vattenytan. I Tåkern sammanfaller dessutom den förhärskande sydvästliga vindriktningen med sjöns längdaxel. Kraftiga stormar, särskilt från sydväst, kan kortvarigt medföra en vattenståndsdifferens på mer än 1/2 m mellan Tåkerns lä- och lovartsidor.
Enligt Ragnar Melin (Tåkern, en hydrografisk undersökning. SMHA, Medd. 4:10, Stockholm 1928) torde de vindgenererade, starka strandnära strömmarna medföra en utbildning av erosionsrännor och en omlagring av strand- och bottenmaterial med åtföljande erosion inom vissa grundområden och ackumulation inom djupare bottenpartier. Melin hänvisar även till en jämförelse mellan hypsografiska kurvor upprättade på basis av lodningar före (1827) resp. efter (1909) sjösänkningen och som indikerar att bottnen i den grundare och större delen av sjön eroderats medan däremot djupfårorna uppgrundats under den mellanliggande tidsperioden. Det antagna referensvattenståndet för lodningarna 1827 är dock osäkert, vilket reducerar kurvjämförelsens värde. Att betydande erosion och sedimentomlagring förekommer i samband med kraftigare stormar framgår dock av den påtagliga grumlinng av vattenmassan, som därvid försiggår. Melin framhåller också att igenväxningen torde vara vindreglerad och gynnad i sydväst av den förhärskande vindriktningen.
Lokaler för provtagning av sedimentproppar i Tåkern 1979 och 1980.
1979-05-28 togs 4 sedimentproppar (517 - 520) från båt i den östra delen av Tåkern. 1980-04-02 togs 10 sedimentproppar (596 - 605) från is i den mellersta delen av sjön. Se kartan ovan. Sedimentpropparna med angränsande bottenvatten transporterades och förvarades vertikalt varefter radiografering skedde innan sedimentpelaren pressades ut ur provtagningsrören.
Vid provtagningen 1979 resp. 1980 var medianvärdet för pH och för specifika ledningsförmågan (0.1 m ovan bottnen) 7.8 och 41 resp. 7.9 och 48 (mS/m). På sedimentnivån 0-1 resp. 10-11 cm uppgick medianvärdet för vattenhalten i de 14 sedimentpropparna till 89 % resp. 81 % av våtsubstansens vikt och medianvärdet för den organiska halten (glödgningsförlusten) till 18 % resp. 16 % av torrsubstansens vikt. Enligt 15 kornstorleksanalyser, utförda på prover från valda nivåer i 9 av sedimentpropparna, dominerade siltfraktionen. I prover från sedimentnivån 0-12 cm var medianvärdet för lerhalten 14 %. Enligt analyserna borde ytsedimenten vid provtagningslokalerna karakteriseras som leriga siltgyttjor.
Röntgenbild av den övre delen av sedimentpropp 520 från Tåkern. Svärtningskurvan (längs radiogrammets mittlinje) illustrerar även den våta volymviktens beräknade variation med tilltagande sedimentdjup.
Den nedre delen av sedimentpropp 520 från Tåkern.
Enligt röntgenbilderna förekommer såväl horisontellt som vertikalt orienterade sedimentstrukturer. De horisontella markerar bl a snabba variationer i erosions- transport- och depositionsprocesserna. De vertikala strukturerna förorsakas bl a av rotpenetration och av den grävande och slamslukande bottenfaunans bioturberande verksamhet. De mörka bildpartierna markerar områden med låg volymvikt, ofta beroende på förekomst av växtrester (ojämna fläckar) eller gas (runda fläckar). Vissa sedimentstrukturer, exempelvis de, som förekommer i den nedre delen av sedimentpropparna 520 (ovan) och 601 (nedan) torde återspegla den erosion och sedimentomlagring, som ägde rum i samband med sjösänkningen 1844.
Nedre delen av sedimentpropp 601 från Tåkern.
Enligt de radiografiska strukturanalyserna var den pågående sedimenttillväxten inom vissa områden större än 4 mm/år medan den inom andra var negativ såsom vid lokalen för sedimentpropp 602. För området under den fria vattenytan torde sedimenttillväxtens areella årsmedelvärde för perioden 1844 - 1980 ha uppgått till mellan 2 och 3 mm, vilket motsvarar en nettosedimentation av ca 400 g torrsubstans per m2 och år.
De ovan anförda värdena på sedimenttillväxten är osäkra men sannolikt av den rätta storleksordningen och stöds av dateringar av torkade delprover från sedimenttäcket medelst Cs-137 och Pb-210 metoderna. Även resultaten av dessa dateringar är dock osäkra på grund av att de analyserade lagerföljderna var kraftigt bioturberade och även på grund av att tidsluckor (förorsakade av erosion) förekom i lagerföljderna.
Tillbaka till min första sida.