Deltabildning

På deltabildningar brukar tillväxt av s.k. mynnings- eller klyvningsbankar och nybildning av strömfåror känneteckna utvecklingen inom det relativt unga mynningsområdet. I de äldre uppströmspartierna kommer i stället pendlingar och avsnörningar av strömfåror att dominera utvecklingen, varigenom flödet koncentreras till allt färre och så småningom till några få eller till en enda dominerande strömfåra, som växer och blir allt större på de mindre strömfårornas bekostnad. På många deltan fördelas flödet på tre större mynningsfåror, där tidvis mittfåran, tidvis någon av sidofårorna är den djupare, vattenrikare och för båtfarten lättast framkomliga.

Förutom av strömfåror med omgivande assymetriska sedimentryggar, s.k. leveer eller älvryggar, består många deltan också av talrika, låglänta interleveeområden. Ofta bildas ett deltas strömfåror med angränsande leveer och inneslutna restsjöar och våtmarker på det sätt som illustreras av skissen nedan.

Schematisk planskiss över uppkomsten av flodförgreningar och interleveebäcken. Från Axelsson, V., 1955: Rapaälven, dess delta samt sedimentationen i Laitaure. Ymer 75:1.

I den yttre delen av strömfårorna, där älvvattnet möter sjö- eller havsvattnet, avtar strömhastigheten snabbt. Här sker därför en kraftig anhopning av sediment, som får formen av en utåt välvd bank (A₁, A₂), enär vattenhastigheten normalt är störst i centrum av strömfårorna. Allteftersom denna frontala bank växer i höjden blir motståndet här större än vid sidorna, där sedimentationen sker långsammare, varför strömmen här bryter sig igenom (B₁, B₂, B₃, B₄) och en flodförgrening uppkommer. Dessa förgreningar upprepas med en viss lagbundenhet beroende främst på strömfårornas djup och bredd samt täthetsskillnaden mellan älv-och sjö- eller havsvattnet, men även på turbulensgraden, det transporterade materialets kornstorleksfördelning, m.m. Mellan de divergerande och konvergerande strömfårornas leveer innesluts restsjöar och låglänta våtmarker (C₁, C₂, C₃). Bilden kompliceras dock genom de genombrott av leveerna (D₁, D₂), som bildas vid högvatten genom fördjupning av översilningsrännor. Detta sker företrädesvis i den yttre delen av deltat, där leveerna är lägre och ännu ej hunnit få något skyddande växttäcke. En del av dessa kanaler blir bestående, medan en del slammas igen beroende dels på deras vinkel mot huvudfåran, dels på det djup till vilket de har skurits ned. I den distala delen av interleveeområdena (E) är leveerna ofta till en början rätt låga. Ibland kvarstår denna sänka i form av en kanal, som vid stigande vattenstånd i älven fungerar som tillopp, vid sjunkande vattenstånd som avlopp från interleveeområdet. En del interleveeområden har både tillopps-och avloppskanaler, medan många är helt avskurna från strömfårorna. Vattenståndsvariationerna i dessa är därför i allmänhet relativt små, enär de vanligen regleras av grundvattennivån.

Det förgrenade flodsystemets utveckling är beroende av de processer, som äger rum vid förgreningsområdet. Ofta föreligger en tendens till koncentration av flödet till den strömfåra, som gynnas av störst lutning (energigradient). Denna strömfåra tenderar därför att bli större och större på den andra, mindre effektiva strömfårans bekostnad. På grund av sedimentation i huvudfåran kan delar av flödet komma att avledas till en existerande sidofåra eller till en ny strömfåra, bildad genom leveegenombrott vid högvatten och gynnad av större lutning. Det spiralformade strömningsmönstret vid flodkrökar gynnar erosionen längs flodkrökens yttersida och sedimentationen längs dess insida och en långsam förflyttning nedströms av meanderkröken.

Avsnörningen av den ena av grenfårorna vid flodförgreningen kräver i regel att den andra grenfåran är eller kan komma att genom erosion bli kapabel till att avleda ett större flöde. Enär detta ofta är fallet kan avsnörning av en av grenfårorna äga rum då den ena grenfårans flödeskapacitet ökar eller minskar i förhållande till den andra grenfårans.

Förgrening av strömfåror åtföljs därför ofta av avsnörning av grenfåror och av en koncentration av flödet i de äldre delarna av ett finkornigt delta till färre aktiva strömfåror. Under den konstruktiva deltafasen tenderar dessa att bli allt större på de mindre effektiva strömfårornas bekostnad.

Tillbaka.

Tillbaka till min första sida.