Började att läsa Sagan om ringen som tolvåring,
tog ett tag att ta mej igenom , men böckerna tog verkligen tag i mej.
Då såg jag det nog som en spännande
saga, men med åren har intresset för mytologi och historia gjort
att Tolkiens sagor ses från ett annat perspektiv av mej, Har läst
en hel del fornnordisk mytologi och tycker även om de engelska myterna.
Men inte någon stans är det en sådan
kronologi och exakthet som Tolkien lyckas bygga upp i sin värld.
Har med åren också tagit mej igenom det mesta
han skrivit, åtminstone på svenska, skall erkännas att
samtliga verk inte har lästs av mej på Engelska, även om
språk är musik och bör läsas på orginalspråk,
så är det inte lätt att läsa en bok som Silmarillion
på engelska såvida man inte är väldigt duktig på
det, och det är inte jag.
Har här sammanställt en del fakta om Tolkien
och hans verk, en del personliga reflektioner ligger naturligtvis med,
men har i stort bara skrivit ner sammanställda fakta.
Anledningen till att jag har fått ihop såpass
med material är flera, dels så är jag naturligtvis intresserad.
Dels så var det ett examensarbete i "Ide och Mytologi"
där jag sammanställde material om Tolkien och hans värld.
Är man intresserad av Tolkien som person så
rekommenderar jag "Sagan om Tolkien" skriven av Åke Ohlmark.
Det var den första bok om Tolkien jag läste
efter det jag läst Trilogin om härskarringen.
Källförteckning kommer sist på denna
sida om det är så ni vill gå vidare.
På nätet finns en del, jag har satt ett par
länkar till läsvärda sidor på min första Tolkiensida.
Det finns också en hel del Tolkienklubbar, inte
något som jag personligen är intresserad utav, men kan ju vara
bra att veta ifall någon skulle vilja gå vidare, i dessa klubbar
finns en väldig kunskap om Tolkiens värld.
För min egen del ligger snarare intresset på
att jag är intresserad av mytologi och ser Tolkins värld som
en konstruerad mytologisk värld, något som ju "fantasy" är
också, Intresset för Fantasy är dock relativt svalt
hos mej, läst en del, men inte fastnat för något.
Den här sidan är medvetet gjord rätt tung,
kunde delat upp det på länkar och man kunde gå in och
läsa om det man var mest intresserad av eller lagt mål på
sidan så det bara var att klicka sej dit.
Men jag valde att var och en som är såpas
intresserad så han/hon fortsatt läsa så här långt,
han/hon vill ha det i kronologisk ordning.
Jag går inte in och gör någon analys
av böckerna utan mer en översikt och likaså när det
gäller Tolkiens liv.
Vill man veta mer så finns ju källorna angivna
och det är bara läsa på där.
Likaså böckerna, bokrecentioner finns det
gott om att läsa så det är inte så mycket lönt
at jag lägger ner text på det här.
J.R.R Tolkien
John Ronald Reuel Tolkien föddes i Bloemfontein i
Sydafrika.
Året var 1892 den 3/6.
Tolkiens far dog då Tolkien var mycket ung och
hans mor, Mabel, bestämde sej för att flytta hem till England
igen.
Sommaren efter hemkomsten till England fann de ett billigt
hem där hon och barnen kunde bo.
Det var i den lilla byn Sharehole, som låg några
kilometer utanför Birmingham, och där på den Engelska landsbygden
började Ronalds fantasi att utvecklas.
Eftersom skolgången kostade mer än vad dom
hade råd med så undervisade Mabel själv sina söner.
Ronald fattade mest tycke för språklektionerna,
han lärde sej snabbt grunderna för latin och han var intresserad
av ordens klang och form och naturligtvis för deras innebörd,
även om det är i symbios med varandra.
Ord är ju också en slags musik.
Ronald var också väldigt bra på att teckna,
särskilt landskap och framför allt träd.
Hans mor undervisade honom i botanik men han var mer
intresserad i hur växterna kändes och hur dom såg ut
än av botaniska detaljer.
Han läste mycket, bäst tyckte han om böcker
som utspelade sej i fjärran länder med hjältar och troll.
Där skillnaden mellan det goda och det onda var
tydligt, sådant som han senare själv skulle komma att skriva
om.
Redan i sju års ålder fantiserade han ihop
egna små sagor med drakar och hjältar som han skrev ned.
1900 började så Ronald i skola, första
tiden så hade han lång väg att gå till skolan men
efter tag så flyttade
familjen in till en av Birminghams förstäder,
vilken heter Mosley.
Ronald var borta mycket från skolan den första
tiden där, men efter ett tag så vande han sej ivarjefall hyfsat
på
att arbeta i större grupper.
Han var inte någon särskilt framstående
elev.
1904 så insjuknade Ronalds mor och blev intagen
på sjukhus, under denna tid så bodde Ronald med sin bror hos
sina morföräldrar.
Efter sex månader på sjukhus så skrev
så modern ut, men dog efter en sex dygn lång diabeteskoma.
Efter Mabels bortgång så flyttade pojkarna
till en av sina mostrar, Beatrice Suffield.
Hon hade nyligen blivit änka och pengar var det
ont om, så pojkarna fick inte mycket mer än tak över huvudet.
På skolan gick det allt bättre för Ronald,
från att ha varit rätt så långt bak kom han nu att
bli etta i klassen i flera ämnen , bl a språk.
Och eftersom skolan var inriktad på språk
i första hand så fick hans begåvning verkligen frodas.
Ronald kom snart att börja söka efter språkens
härstamning, det var en sak att kunna hantera språken, en helt
annan
att förstå varför och hur det blivit
som det var.
Han började fördjupa sej i Filologin - ordens
vetenskap.
Vid denna tid började Ronald även att studera
fornengelskan, det anglosaxiska språket.
Han studerade också Gotiska.
Vid 15 års ålder så flyttade pojkarna
till en egen bostad, dom fick hyra rum hos en Mrs Faulkner.
Mrs Faulkner hade också en annan hyresgäst,
en flicka vid namn Edith.
Edith kom väl överens med bröderna och
särskilt med Ronald, hon tyckte om hans artiga och allvarliga
sätt.
Ronald var 16 och Edith 19 när de blev ihop, det
var sommaren 1909.
Oturligt nog så skulle Ronald studera till ett stipendium
för att kunna studera vidare på Oxford,
all hans tid gick åt att konstruera ett nytt språk
och åt Edith, så de "vanliga" klassiska språken fick
inte den tid de krävde riktigt.
På skolan lockade annat en språk nu också,
nämligen Debattklubben, där gjorde Ronald sitt jungfrutal hösten
1909, och detta fick i skoltidningen gott betyg. även om han redan
var känd för att tala otydligt så blev han en "het" debattör
där.
Han lyckades också komma med i skolans rugbylag,
han var visserligen mager men detta kompenserade han genom en nästan
vildsint spelstil.
1911 började han sin första termin på
Oxford.
På den tiden fanns det två klasser som gick
vid Oxfords Universitet.
Den ena består av överklassbarn och den andra
av stipendiater.
Han fick snabbt vänner och spelade rugby och startade
en egen diskutionsgrupp.
Han hade tyvärr blivit en van piprökare, vilket
förutom hälsan även han ekonomi inte mådde så
bra av.
Ronald läste klassiska språk, men tröttnade
snart på latin och grekiska, dels för han inte hade någon
speciellt bra lärare i det och dels för att intresset hos honom
låg mer för germansk litteratur, och han la även ner stor
tid på att konstruera egna fiktionspråk.
Det ämne som intresserade honom mest var det som
han valt som huvudämne, nämligen "jämförande språkforskning".
I detta ämne hade han en lärare som hette Joseph
Wright, Wright fick också Ronald att börja studera Keltiska.
Så småningom så öppnade Ronald
en ny klubb, The Chequers, vilka samlades på lördagskvällarna
för att samtala över en middag. Han nådde även ordförandeposten
i skolans diskutionsklubb.
Nu skrev Ronald det som kom att bli början till
hans alltigenom originella och fantastiska mytologi.
Här är några strofer ur den.
Eärendil steg fram
över havsvågors kam
i mörkret vid Midgårds
rand.
Från nattens hus
som en stråle av ljus
över bränningens gryningsland
han styrde sin båt
på silverne ståt.
Från blekande gyllene sand
nedåt sollyst glöd
från dagsljusets död
med hast från Västerns
land.
Andra Världskriget.
1914, vid samma tid som Ronald skrev Eäredils saga,
förklarade England krig mot Tyskland.
Ronald började även använda sej av sitt
fiktiva språk för diktning, och framför allt det som var
inspirerat av
den Finsk- ugriska språkstammen
Ai lintulinda Lasselanta
Pilingeve Suyer nalla ganta
Kuluvi ya karnevalinar
Vèmatte singi Eldmar.
Nu hade också Ronald bestämt sej för att
språket som dikten ovan är skriven på var det språk
som talades av
alver och dvärgar som Eärendil stötte
på under sin resa.
Ronald gick ur skolan med högsta betyg, "master
of arts".
Nu blev han utskickad i fält där dagarna var
långa och grå.
Han läste en hel del Isländsk litteratur, och
genomgick långa för honom meningslösa skyttegravsexerciser,
han bestämde sej för att utbilda sej i signalering
och blev snart signalofficer vid en bataljon.
När det Engelska trupperna skulle sändas över
till Frankrike så bestämde sej Ronald och Edith för att
gifta sej.
Den 22 mars 1916, gifte de sej.
Under kriget så var Ronald sjuk vid ett flertal
tillfällen och undgick kanske en för tidig död i skyttegravskriget
tack var
det.
Han bar alltid med sej ett anteckningsblock och
på det skrev han "De förlorade sagornas bok".
Det är början på den bok som vi idag
känner under namnet Silmarillion, huvudpersonen är Eriol, samlingen
inleds med en berättelse om världens skapelse.
Han skrev om de legender han skrivit ner tidigare för
att kunna infoga den i mytologin, det han skrev nu var inspirerat av många
gamla legender, till största delen från den fornnordiska mytologin..
Efterkrigstiden.
1920 så började Ronald arbeta som lärare
vid universitetet i Leeds.
Edith och Ronald hade vid denna tiden fått två
söner.
Tillsammans med E.V Gordon så utformade de en ny
upplaga av det medelengelska diktverket "Sir Gawain and the green Knight".
1924 fick dom sin tredje son, Cristopher.
1925 var en stor händelse i Ronalds liv, då
fick han nämligen en professur i anglosaxiska språk vid Oxford.
Nu levde Ronald och Edith ett väldigt stillsamt
och inrutat liv.
Som lärare var Ronald mycket omtyckt.
Sagoberättaren
Ronalds äldste son John hade ofta svårt att
somna. Därför berättade Ronald sagor som han hittade på
för honom.
Genom det upptäckte Ronald att hans fantasi även
dög åt att skapa enklare sagor och historier.
Ronald gav ut flera sagor skrivna för barn, ett
exempel är "Gillis bonden från Ham".
Något som Ronald besatt stor skicklighet inom var
som tidigare nämnts diktkonsten.
Han skrev en sort modernisering av den gamla anglosaxiska
poesiformen och fick ett ovanligt och mäktigt resultat.
Bilbo.
En av hans kandidater hade lämnat en sida blank
när han lämnade in sin skrivning.
På denna skrev Ronald - "I en håla under
jorden bodde en hobbit" Namnet föder alltid en berättelse inom
mej.
Tillslut så tyckte jag det var bäst att ta
reda på vad en hobbit var för något. Men det var bara
början.
Så sa Ronald att hela skrivandet av hans första
bok om Midgård började.
Det var hans förkärlek till West-Midland som
skapade hoben Bilbo, allt det han älskade i det forna West-Midland
som skapade hoben Bilbo Bagger.
Jag är egentligen en hob i allt utom längden,
sa Ronald, jag tycker om trädgårdar och träd och odlad
bygd utan motoriserade redskap, jag röker pipa och tycker om god enkel
kost
Vågar också i vår grå tid
gå klädd i dekorativa färgglada västar. Jag tycker
om svamp och ett synnerligen enkelt sinne för humor.
Mycket om berättelsen om Bilbo kom troligtvis till
när han berättade för sina barn.
Har troligtvis skrivit ner under en kort tidsperiod.
Först hade huvudpersonerna andra namn, men efter
ett tag fick dvärgarnas ledare byta namn från Gandalf till
Torin Ekenskölde, och trollkarlen Bladorthin fick
namnet Gandalf istället. Den onda draken fick heta Smaug istället
för Pryftan.
Men strax efter det att draken dog så lade han undan
manuskriptet, barnen växte upp, men bokförlaget Allen&Unwin
fick se den ofullbordade berättelsen och 1937 så gavs den ut,
den fick ett bra mottagande.
I samband med detta så sände Ronald flera
manuskript till förläggare, men det stämde inte så
bra.
Ronald skrev dock att han gladde sej mycket åt
att Silmarillion, hans svårlästa mytologiska bakgrund, inte
tillbakavisats med förakt.
Tre dagar senare skrev han till en vän "Jag har skrivit ett nytt kapitel på en ny berättelse om hober - En länge efterlängtad fest".
I en "länge efterlängtad fest" håller
Bilbo en stor fest för att fira sin systerson Frodos födelsedag.
Efter att ha hållit ett tal så trär
han på sej ringen som gör honom osynlig, en ring som han fick
fatt på i boken Bilbo.
Orsaken var då att när han inte hade några
pengar eller juveler kvar så skulle han ge sej ut efter mer drakguld.
Men den idéen lades snart ner. Istället så
gav Ronald berättelsen en annan vändning, Frodo skulle få
ringen, den ring som var
Härskarringen och som var alltigenom smidd av ondska
av den ondaste av dom alla, Sauron.
Så blev boken som först var tänkt som
en fortsättning på Silmarillion, istället en fortsättning
på Bilbo.
Men han lät hoberna vara kvar, han hade insett en
sådan viktig roll de hade i hans mytologi.
Frodo kallades i det tidigaste manuskripten för
Bingo, men det namnet ändrades snart till Frodo.
Språket i boken förändrades ju längre
in i boken han kom, från att från början ha liknat språket
i Bilbo, ett språk som som
var mer avsett för att barn skulle tycka om det,
till att bli ett språk som mer och mer kom att likna det som användes
i Silmarillion.
Berättelsen blev bara längre och längre, bara första boken hade tagit honom sex år att fullfölja, hur skulle han få energi att fölfölja alla mer och mer självständiga handlingar som boken delade sej i. Ronald var nu 51 år.
Det som gjorde att Ronalds böcker tog så oändligt
lång tid att skriva var hans perfektionism, allt skulle passa in.
Språk, geografi, och kronologi var tvungna att
var helt korrekt och realistiska.
1945 utnämndes Ronald till Professor i engelsk litteratur och språkkunskap vid Merton College.
Så äntligen började hans manuskript om Härskarringen nå sitt slut, men när han nått dit så var han tvungen att revidera den, lösa upp lite knutna trådar, och i flera månader gjorde han småändringar tills han var nöjd med texten.
När manuskriptet äntligen var färdigt så
var det problem att ge ut den.
Det rådde stor pappersbrist efter andra världskriget.
, men tillslut såg det ut att bli en lösning på det problemet.
Dagen närmade sej för utgivning, Ronald hade
arbetat med boken i 16 år, det var nu sommaren 1954.
Boken sålde väldigt bra, Ronald fick ta emot
flera hedersdoktorat inom litteratur.
Härskarringen blev extremt berömd bland vissa,
men totalt ringaktad bland andra.
Detta störde inte Ronald, istället roade det
honom, han skrev:
Sagan om Ringen
tillhör de tingen
som ni tycker är bra
- eller inte vill ha.
Böckerna började sälja väldigt mycket,
pocketupplagor trycktes och såldes i miljontals exemplar.
Tolkienföreningar började uppstå i USA
och spred sej snart till andra delar av världen.
Men Ronald gillade aldrig att folk gjorde sån stor
affär av honom själv, folk började ringa mitt i natten och
tänkte inte på tidszonerna när de ringde och det gick så
långt att folk började ta kort in i hans hus genom fönstren.
Detta störde honom oerhört.
Ålderdomen.
Livet gled fram för Tolkien, han var redan gammal
när böckerna gavs ut, han kände sej begränsad för
han kunde inte arbeta lika effektivt som tidigare, han hade inte längre
så stor kontakt med folk, men mycket av hans tid gick åt att
besvara brev.
Han kunde sitta och skriva flera utkast till svar på
brev innan han fick ett klart.
Han ville egentligen lägga mer tid på Silmarillion,
men det kom aldrig riktigt loss, han var ändå en nattmänniska
och satt uppe och jobbade sent in på natten.
han skrev också andra böcker och diktverk,
men jag går inte in på dom nu.
Då hans böcker gett stora inkomster, behövde
han inte oroa sej för ekonomin.
Han var frikostig och skänkte anonymt pengar till
olika ändamål, bl a till församlingskyrkan i Headington.
År 1968 flyttade de till Bournemouth, där
trivdes de mycket bra och träffade en hel del människor som de
umgicks med.
Edith dog den 20/11 1971, hon blev 82 år.
Ett tag efter Ediths död, flyttade Ronald tillbaka
till Oxford, där han blev utnämnd till hedersdoktor.
Sina två sista år levde hanväldigt lycklig
även om han sörjde Edith.
han fick inbjudningar till olika universitet och tilldelades
flera hedersdoktorat.
Han började också arbeta vidare på Silmarillion
igen, och kom med sin son Christopher, som givetvis var
väl insatt i verket, överens att om Ronald
dog före han hann att göra färdigt boken så skulle
Christopher färdigställa den..
81 år gammal dog han av en infektion i bröstet,
Söndagen den 2/9 1973.
Det kanske är svårt att förstå hur en rätttrogen katolik som Tolkien kunde skapa en värld som är så olik kristendomen. Men förklaringen är egentligen enkel. Tolkien trodde på myternas sanning, att det som sades i gamla legender alltid hade en inneboende sanning. Han trodde alltså på det han själv skrev, även om han inte trodde att det hade varit precis så. Han menade att det låg en djup sanning i det. Han såg också sin skapelsehistoria som ett "komplement" till kristendomen. Ilúvatar skulle vara gud, och ainur kan ses som änglar, medan ainurn Melkor då ska vara djävulen.
Tolkien såg sig själv som en berättare,
vilken översatte en gammal skrift kallad den Röda Boken, och
detta får man tydligt belägg för, när man ser den
engelska upplagan av Härskarringen.
Skapelsen.
I begynnelsen fanns Eru, Den Enda, han som på alvernas tungomål kallas Ilúvatar, av sina tankar ainur; och de gjorde stor musik inför honom. Denna musik blev början till världens uppkomst; ty Ilúvatar gav synlig form åt ainurs sång och de skådade den som ett ljus i mörkret. Och många bland dem förtrollades av dess skönhet och av dess historia som de såg tona fram och utvecklas liksom i en vision. Därför gav Ilúvatar verkligen åt deras syn och satte ut den i tomrummet. Och den hemliga elden sändes att brinna i Världens Hjärta; och den kallades Eä.
Så inleds Valaquenta, som är den första boken i Silmarillion. Valquenta beskriver skapelsen enligt eldars tradition. Den berättelse som Tolkien har skrivit ner är mycket detaljerad, men består i stort om att Eru ger liv åt ainur, vilka var mäktiga andar. De sjöng för honom, och han komponerade ett märkligt stycke som de skulle framföra. Musiken gav liv åt Eä, världen som är, där ainur bosatte sig. Det var fantastisk musik, men en av Ainur, den som var given mest makt och hette Melkor, sjöng inte sammanstämmighet med de andra.
Ilúvatar gav ainur en vision om en värld, där Ilúvatars barn, eldar, skulle leva. Alverna var odödliga på så sätt att de inte kunde dö av ålder. De kunde blekna bort av sorg, och dö av vapen, men ingen sjukdom kunde skada dem. Alverna skulle efterföljas av människorna, vilka varken hade evigt liv eller residens mot sjukdomar. Men människorna skulle få en gåva som inte alverna skulle få. De skulle få dö bort från världen och leva på nytt någon annanstans, men var de kom fick inte alverna reda på.
Många ainur blev hänförda av visionen, och med underbar sång skapade de den under Ilúvatars ledning. De ainur som steg ner i Arda, som världen kallades, fick sin makt kraftigt begränsad, ty de var nu "fångar" inom tid och rymd.
Bland de som steg ner var Melkor, den onda, och det som
de goda ainur skapade raserade han, och landets utseende förändrades
betydligt. Melkor tog sin tillflykt till mörkret, där han samlade
onda djur omkring sig. Eldar kom att dela upp de ainur som steg ned i Arda
i två grupper. Den ena gruppen kallades Valar, och det var de som
var de mäktigaste, och som kom att dyrkas av många, även
om det inte fanns någon direkt religion i Arda. Den andra gruppen
var maiar, som inte hade så stor makt. Gandalf, som är en av
nyckelpersonerna i härskarringen, är en maiar.
Alverna var som tidigare nämnts den första rasen som vaknade i Arda. Det är ett vackert folkslag, oftast något längre än människor, men genomgående smärtare. Ett vanligt kännetecken är de spetsiga öronen. En alv har inte någon myckenhet av kroppshår; männen har aldrig skägg. Vid stjärnljus kan de se lika bra som en människa ser i dagsljus, och deras hörsel är mycket skarp.
Eldar är det namn som Oromë kallade dem, och det betyder stjärnornas folk. Detta namnet fick de för att de levde på den tid när solen och månen inte fanns, utan endast stjärnorna gav ljus. Vanligtvis kallas folkslaget dock för Quendi, som betyder talare. Detta namn eftersom de var de första, näst efter ainur, som talade i Arda. Sitt språk kallade de för Quenya, vilket helt enkelt betyder tal eller språk.
Alverna besitter kunskaper som är vida större än vad en dödlig kan inneha. De kan skapa ting av stor skönhet, och har en oerhörd musikalitet, vilket används flitigt för att med vackra sånger hylla de höga som har skänkt dem livet.
Det finns i huvudsak tre sorters alver:
Skogsalverna är de eldar som stannade kvar när alverna utvandrade sitt hemland. De kallas även silvanalver, och de flesta talar betheur, även om de som bor längre västerut har sindariskan som modersmål.
Sindaralver kallas också gråalver, som inte följde de flesta av alverna över havet till Aman, eller Odödliga landen. De talar i huvudsak sindariska, men hanterar även de andra alvspråken.
Noldor är de alver som räknas som de allra ädlaste. De står valar närmare än de andra alverna. De talar alvernas ursprungliga språk quenya, men med andra alver talar de normalt sindariska.
Dvärgarna är det enda släkte som inte Ilúvatar har skapat. Det var valan Aule, som inte ville vänta till alverna kom. Därför skapade han en egen ras, som han skulle kunna undervisa. När Ilúvatar upptäckte att Aule hade format ett eget släkte, krävde han att Aule skulle förgöra rasen; Dvärgarna hade ingen egen vilja, utan följde bara sin skapare. Aule höjde sin hammare för att krossa de sju dvärgarna han skapat, men då ryggade dvärgarna undan. Ilúvatar hindrade Aule från att förgöra dvärgarna, men krävde att Aule skulle försänka dem i dvala, tills det att alverna hade vaknat.
Dvärgarna är korta men kraftiga människoliknande varelser. De är extremt håriga, och männen har så gott som alltid stora helskägg, och ibland kan även kvinnorna få skäggväxt. Dvärgar är ofta vildsinta i strid, och de uppträder tystlåtet och förnuftigt. Dock är de kända för sin girighet.
Språken som de talar är normalt en dialekt på väströnan, det allmänna umgängesspråket. Med varandra talar de dock khuzdul, ett hemligt språk som de vägrar lära ut till någon. Normalt behandlar dvärgar och alver varandra med stor misstänksamhet.
Hober har betytt ytterst lite för världshistorien, och deras ursprung är oklart. De kan vara besläktade med människor på något sätt. De är matglada och vill helst äta åtminstone sex rejäla mål mat om dagen. De är kortväxta och små och blir ofta tjocka av all mat.
Människorna är det släktet som det finns mest av i Arda. Dessa delas normalt upp i två stora grupper. Högmännen, som slöt sig med alverna i kriget mot Morgoth, eller Melkor som han egentligen heter, och så de vanliga människorna, vilka inte gick samman med alverna.
Enterna är i princip träd som kan tala och röra på sig. De låg i dvala innan alverna kom, med dessa lärde sig enterna att tala. Enterna har ett eget språk, som är väldigt krångligt och opraktiskt, men ändock är det ett väldigt vackert språk.
Det finns raser som är helt ondskans redskap. Dessa är bland annat orcher, som ursprungligen var alver som blev fängslade av Morgoth, troll, som är enter vilka råkade ut för samma öde som alverna. Givetvis finns det också vissa människostammar som går i ondskans spår.
Midgårds historia var komplex, men språkens historia var ännu mer komplex. Tolkien uppfann äldre språk, och lät dessa utvecklas till nyare. Han lät ord komma till och förändras, och han lät skriftsystemen utvecklas på olika sätt. Alla namn som finns i hans böcker är också dem genomtänkta, och har en speciell betydelse. Han tänkte alltid noga innan han döpte en person till ett visst namn. Om han av någon ingivelse hittade på ett namn som hade en konstig eller ologisk form ändrade han inte det, eller lät det vara. I stället tog han sig an gåtan om hur namnet kunde bli sådant, och "upptäckte" en förklaring till varför.
Det språk som talades mest i Midgård är väströnan, eller det allmänna umgängesspråket, som det också kallas. Det har tolkien ersatt med engelskan, sedermera svenskan när böckerna kom till Sverige. Detta språk hanterade de flesta av Midgårds invånare, och många hade det som sitt modersmål.
De språk som alverna talade var alla fagra språk, utan hårda konsonanter. Det största var sindarin, som de flesta alverna hanterade. Det var en utveckling av det ursprungliga alvspråket quenya. På flera ställen i härskarringen talas alviska. Även i vår tid finns det alviska språket. Det har skrivits flera böcker om den alviska grammatiken, och det finns flera diskussionsgrupper på Internet, där man får skicka inlägg och kommentarer till Tolkiens fiktiva språk.
Alverna utvecklade i huvudsak två olika skrivsätt. Cirth, som var gjort för att rista in i sten och trä, och Tengwar, som var en teknik anpassad för penna och pergament.
Det finns givetvis även andra språk, som inte
är så väldokumenterade som de alviska språken, bland
annat det svara målet, vilket talas av de onda raserna i Midgård,
och det dvärgiska målet khuzdul.
Ringens krig, vilket Tolkien kallar det stora krig som utspelar sig i trilogin är egentligen inte en term han kommit på själv. Författaren Plinus skrev att en tvist om en ring ledde till blodsfejd och inbördeskrig, vilket kom att förhindra det romerska riket.
Ringen har haft sitt starkaste fäste i vikingakulturen, där den var symbol för rikedom, ära och berömmelse. Man svor t.ex. eder vid ringarna. Regenter delade ut ringar som belöning till krigare, och som galjonsfigur på sina skepp hade vikingarna en ring.
Man kan se många likheter mellan nordisk mytologi och Tolkiens värld, likaså kan man se att Tolkien har hämtat namn och egenskaper från personer i gamla nordiska sagor. Till exempel kan vi ta trollkarlen Gandalf. Han är en av de många trollkarlar som inspirerats av Oden. För att få sin makt och visdom vandrade Oden de nio världarna runt. Ofta tog han då skepnad av en enögd gammal vandrare med bara en stav som vapen/hjälp. Man kan även se att trollkarlen Merlin i de engelska Artur-sagorna fått många egenskaper från Oden.
Även om Tolkiens värld skiljer sig mycket från den nordiska mytologins, finns det en stor likhet. De dödliga människorna bor, i Nordisk mytologi, i Midgård. När Tolkien skrev sitt verk lät han människorna bo i "Middle-earth", en direktöversättning från det nordiska Midgård. (Som sedan översatts tillbaka till Originalet Midgård i de svenska versionerna av Tolkiens böcker)
I den nordiska mytologin hade varje "ras" en egen värld, t.ex. ljusalvernas Alfheim, och dvärgarnas Nidavellir. Tolkien har bara tre världar i sina berättelser. Aman, där gudarna bor, De odödliga länderna, vilka alverna befolkar, och Midgård som, som tidigare nämnts, bebos av människor.
Men även om Tolkien inte har så många världar kan man hitta de flesta av den nordiska mytologins varelser i hans värld.
I den nästan 900 år gamla texten Prosaeddan finns förtecknat dvärgarnas skapelse, och även om dvärgarnas namn. Nemnen till alla Tolkiens dvärgar i Bilbo, finns med på den listan, och Tolkien har även tagit andra dvärgars namn därifrån.
Även Gandalfs namn kommer konstigt nog från en dvärg i Prosaeddan, och det märkliga namnet betyder "trollkunnig alv", som namnet bokstavligen betyder. Men, eftersom namnet hade en sådan innebörd, är det inte svårt att förstå varför Tolkien tilltalades av det, och valde att döpa sin trollkarl till det.
Man kan även se andra paralleller, bland annat de dumma sten- och frostjättarna i nordisk mytolog, vilka bodde i Jotunheim, blev de dumma sten- och snötrollen i Tolkiens värld, men dessa bidrog även till trollen i en senare myt.
Den andra typen av jättar i nordisk mytologi, eldjättarna, vilka bodde i muspelheim, var långt mer skräckinjagande än jättarna i Jotunheim. Dessa har fått stå modell till Tolkiens balroger och eldsdemoner.
I Tolkiens bok Silmarillion berättas om ett land, Angband, vilket behärskades av Morgoth, den rebelliske och onde valan. Där fängslades alver, och dessa torterades grymt, och utvecklades senare till ondskans redskap orcherna. Det fängelset kan jämföras med fästningen Hel i dödsriket Nefelheim.
Man kan också hitta delar av Ragnarök i Tolkiens böcker. Tolkiens "ragnarök" fick som följd att Morgoth och hans rike helt förstördes, men även det vackra alvriket Beleriand förintades. Gandalfs strid mot balrogen i Moria kan ses som ett litet eko på eldjätten Surts strid mot Frej.
Den största skillnaden på Tolkiens Midgård och nordbornas, är att Tolkiens värld är full av moral, det godas kamp mot de onda. Någon moral existerade inte i det forna norden, där makten är det viktiga, medan Tolkien först och främst vill säga att makt fördärvar och är ont.
Guden Oden, vilken har många bra och dåliga sidor, har i mycket fått stå modell för Tolkien i hans skapande av sina trollkarlar. Odens goda sidor har Gandalf fått ärva, medan hans onda sidor fått influera Sauron.
Många läsare ser stora likheter mellan kung Arthur och Aragorn, men detta beror inte på att Tolkien har inspirerats av kung Arthur, även om de engelska sent tillkomna legenderna givetvis har satt sina spår, utan det beror på att de bygger på samma person, nämligen den nordiska hjälten Sigurd, en vild best till krigare. För skapandet av kung Arthur fick Sigurds personlighet omformas för att passa på ett brittiskt, medeltida och höviskt hov. Givetvis fick den gamle nordiska krigarens karaktär även omformas för tolkies värld, för även om Tolkiens värld är hednisk, har Tolkien fasta principer för vad som är gott och ont. Det finns som sagt många likheter mellan de tre personerna, för att ta några exempel är alla tre faderlösa, och de har alla blivit berövade sitt lagligen ärvda rike. Likaså stammar både Merlin och Gandalf från Oden.
Det är tydligt att Tolkien har inspirerats mycket av keltisk och anglosaxisk myt. Tolkien har hämtat mycket av alverna från gamla keltiska myter, medan mycket av människornas uppförande är taget från anglosaxerna, som invandrade söderifrån, och till stor del förintade den keltiska kulturen. Det är dock viktigt att förstå att före Tolkien var "alv" ett vagt begrepp, mest förknippat med "tomtar och troll", små och okynniga.
Enligt keltisk tradition levde på Irland, före
människornas invandrande från söder, ett odödligt
och vist folk:
Tuatha dé Damann. Precis som det irländska
formfolket, drog sig Toliens alver tillbaka; Alverna reste från det
odödliga Midgård över havet till de Odödliga länderna.
Det som blev kvar efter Tuatha dé Damann kallades Aes Síche
eller bara Síche. Detta folk, liksom Tolkiens alver, blandade sig
lite med människornas angelägenheter. Tolkiens alver förlorade
också sin makt, precis som sídhe när de stannade kvar
i dödliga länder.
Det går även att se andra likheter. På
Irland fanns, enligt keltisk tradition, ett folk av vanskapta jättar
som kallades formerer. Dessa var Tuatha dé Damanns största
medtävlande om Irland före människorna invandrade. Formererna
hade en ledare vid namn Balor. Hans ena öga var stort och svullet.
Balor hade alltid det ögat stängt. Det innehöll sådan
makt att det brände allt det såg på. Detta ligger för
grund, eller är åtminstone många inspirationskällor,
till Midgårds onde trollkarl Sauron, som bara bestod av ett enda
öga, vilket ständigt spejade ut över världen (Motsatsen
till Oden, som istället för att offra allt utom ett öga
offrade ett öga för visdom).
Frodo måste ge sig av till Elrond Halvalvens rike,
Vattnadal, för att där få hjälp att besluta vad som
ska göras med ringen. Efter långa diskussioner bestäms
det att ringen ska kastas i samma eld som den smiddes med, elden i Domedagsberget,
mitt i Mordors, ondskans land. En grupp utses till att föra ringen
till Domedagsberget, en grupp bestående av Frodos tre kamrater, hoberna
Sam, Merry och Pippin. Utöver dem består gruppen av dunadanan
Aragorn, den stolta människan Boromir, alven Legolas, Dvärgen
Gimli och slutligen den vise trollkarlen Gandalf "grå". Tillsammans
ger de sig av på en farofylld färd genom Midgård, mot
fiendeland.
Och det är om detta trilogin om härskarringen
handlar.
Huvudpersoner , ja alla Tokiens böcker handlar ju
om väldig många olika personer och det är mycket namn.
Men det är ändå Ringens Brödraskap
som är kärnan i trilogin.
Dessa är -
Frodo, en hob, systerson till , Bilbo, som han fick ringen
av.
Merry, eller som han heter eg, Meriadoc, en annan hob
och en av Frodos vänner som följer honom.
Pippin, också en hob som följer med.
Sam, en väldigt trogen följeslagare, han är
också hob och följer Frodo vart han än går.
Aragon, som det dom stöter på under sin långa
färd.
Gandalf, trollkarl som är med i de flesta böckerna.
Legolas, en Alv
Gimli som representerar dvärgarna.
Boromir, tillhör människornas släkte.
Ja det var lite om Tolkien, om hans böcker och värld.
Om det skulle vara någon som läst så
här långt så kan jag verkligen rekommendera att läsa
dom.
Det lättaste är att läsa Trilogin om Härskarringen,
den är inte svår och kan tas som en ren äventyrsbok
ifall man inte vill tänka längre, och även
om man läser den på det sättet så är den väldigt
bra tycker jag.
Källförteckning
Sagan om Tolkien, Åke Ohlmark
Silmarillion, J.R.R Tolkien
Sagan om Ringen, J.R.R Tolkien
Ringens värld, J.R.R Tolkien
Tolkiens arv, Åke Ohlmark
Tolkien - Sagoberättaren, Randel Helms
The atlas of Middel-Earth, Karen Wynn
Tolkien bestarium, David Day
Tolkiens Ring, David Day