En provserie om åtta prov med varierande molaritet ( 10-7 - 10-9 ) mättes i vardera fyra timmar och ytspänningen analyserades efter bestämda tidsintervall. En referens med känd snabb adsorption till gränsytan mättes också så att beteendet skulle kunna jämföras.
En droppe med vatten trycktes ut från en spruta med en teflonbelagd rostfri nål (diameter = 0,72 mm) i antingen luft eller ett lösningsmedel. Sprutan var upphängd på ett sådant sätt att nålen befann sig i en liten kyvett. Denna kan då antingen vara tom eller fylld med ett lösningsmedel. Droppens form registrerades med en videokamera som i sin tur var kopplad till en dator. Bilderna från videon analyserades med datorprogrammet (FTA 200, version 1,70) med vilket också ytspänningen beräknades.
Fig. 7 Principskiss över mätutrustning, hängande droppe.
De substanser som användes var phytosteroletoxylat med 20 etoxyenheter i medeltal. Referensen var heptaetenglykolmonododekyleter som är en nonjonisk tensid. För att förhindra kontaminering av provlösningarna användes helt nya förvaringskärl och Milliporerenat vatten (destillerat och filtrerat).
De första inledande mätningarna gjordes på rent vatten i luft. Detta för att kontrollera om ytspänningen höll sig konstant med tiden, samt att erövra en viss vana och insikt om instrumentet. Det visade sig att den ordinarie uppställningen ej var tillfredställande ty avdunstningen var alltför snabb och därmed uppmättes en ytspänning något högre än den tabulerade efter någon timma.
För att förhindra den påtagliga avdunstningen inleddes mätningar på rent vatten i hexadekan. Avdunstningen var då mycket mindre och mätningar över längre tidsintervall kunde genomföras (Figur 8).
Fig. 8 Avdunstning av vattendroppe i luft kontra hexadecan. Tidsberoende.
Övergång till hexadecan som kontinuerlig fas var inte helt utan problem. Visserligen, som redan nämnts, avmattades avdunstningen från droppen betydligt och mätningar kunde genomföras. Men en viss löslighet av tensiden i sin omliggande miljö innebar i stället att tensiden i någon mån diffunderade över i lösningsmedlet och eftersom koncentrationerna av steroltensid i vattenfasen från början var mycket låga ( 10-7 - 10-9 M ) innebar detta en ytterligare sänkning av den redan låga koncentrationen.
Figuren nedan (Figur 9) ger en indikation på phytosteroletoxylatets tidsbeteende relativt referensen.
Fig. 9 Heptaetenglykolmonododekyleter i hexadecan i jämförelse med Phytosterol- EO20. Tidsberoende.