Historien om Pyret.
Allt verkade som om Sarah skulle bli vårt enda barn även om vi så
gärna ville ha flera. Till slut hade jag lyckats övertyga mig om att
det inte var någon idé att drömma längre utan försöka göra något
annat i livet. Det tog mig över två år att komma till detta beslut.
Nu skulle jag plugga vidare istället. Jag planerade att gå tillbaka
till skolbänken även om det inte var det jag egentligen ville. Jag
ville ju egentligen ta hand om ett barn till.
Och då plötsligt var undrens tid inne! Jag var med barn igen!
Jag mådde fruktansvärt dåligt de första veckorna, precis som jag
gjort när jag väntade Sarah. Jag började blöda i 7:e veckan, och
åkte in till gynakuten på karolinska. Allt var okej sa dom. Jag
skulle bara försöka ta det lite lugnt. Men blödningarna ville inte
sluta så i 15:e veckan var jag tillbaka igen på gyn för ett nytt
ultraljud. Denna gång sa de samma sak som förra gången. De
kunde inte se att något var fel. Jag hade svårt att glädjas över
barnet med den ständiga oro som blödningarna gav mig. Men och
andra sidan så hade jag haft många problem när jag väntade Sarah
också. Då låg jag flera veckor på sjukhus p.g.a. blödningar. I 17:e
veckan upphörde äntligen blödningarna, vilken lycka.
Nu kunde jag börja planera för hösten, glädjas åt det väntade
barnet. Vilken känsla av att må bra. Magen växte fort och min
omgivning kunde tydligt se att jag var gravid. Vi berättade nu för
Sarah att hon äntligen skulle få bli storasyster, vilket var hennes
största dröm. Vi var på ultraljud igen i vecka 18. Det var en
underbar upplevelse. Även om jag gjort ett tjugotal ultraljud då vi
väntade Sarah, så hade jag aldrig sett Sarah så tydligt som jag
kunde se den här bebisen. Vi kunde se allt så tydligt, handen som
vinkade till sin storasyster Sarah, ifrån skärmen, ansiktet, och
fötterna. Bilden som vi sen kunde visa för folk, var så tydlig.
Våren började nalkas och jag behövde nya kläder. Glad över min
växande mage, gick jag ut för att handla mammakläder. Jag kunde
nu känna barnet sparka full av livslust inom mig. Min man och jag
satt där på kvällarna med hans hand på min mage i spänd
förväntan. Jag sjöng visor för barnet. Min favorit “over the
rainbow” verkade alltid så lugnande på bebisen.
Men så en dag i början av mai så rasade tillvaron helt.
Jag kände att något var fel på Söndagen den 5 mai, Barnet, som
tills nu varit en mycket livlig krabat, slutade plötsligt att röra sig.
Jag kände ingenting. Försöken att intala mig själv att allt var bra,
lyckades inte. Direkt på måndagsmorgonen gick jag därför till
MVC för att kolla vad som var fel. Barnmorskan hörde inget
hjärtljud och skickade mig vidare till Karolinska för ett nytt
Ultraljud. Jag visste innerst inne, att barnet var dött redan när jag
åkte dit, även om jag i min desperation försökte att tro på det
omöjliga.
Min man mötte mig vid sjukhuset, och redan vid första
Ultraljudbilden visste jag besked. Hade jag varit osäker så hade en
blick på Läkaren räckt för att bekräfta att barnet inte längre levde.
De nästkommande dygnen var som en enda grå dimma, där jag
hörde röster ekande i fjärran. Tårarna rann i störtfloder och
kroppen skakade i ljudliga kramper.
Min dröm hade i ett slag blivit en mardröm. Mitt barn jag bar levde
inte längre. Min planerade framtid fanns ej längre. Min verklighet
hade blivit overklig.
Jag blev hemskickad för att, komma tillbaka nästa dag och prata
med Läkaren som skulle vara med vid födseln av barnet. Att åka
hem med alla frågor som jag hade var det hemskaste jag varit med
om. Nästa dag fick jag svar på några av de 1000 frågor som
snurrade i mitt huvud. Jag fick tabletter som skulle förbereda
kroppen för en så tidig förlossning och blev hemskickad igen för
att återkomma igen på fredagen om inget hänt av sig själv innan
dess.
Läkaren pratade om fostret, detta gjorde så ont. Detta var inget
foster detta var mitt länge efterlängtade barn. Jag har ofta tänkt på
detta efteråt och undrat varför inte läkaren kunde prata om henne
som barnet. För mig hade det gjort en stor skillnad.
Tisdagen, onsdagen och torsdagen gick. Mina känslor växlade
mellan sorg, känslan av att jag inbillade mig att detta faktiskt
hände och panisk rädsla för att fredagen kom närmare. Att se sin
mages rundning och veta att barnet som fanns där inne var död,
gav en obehaglig känsla. Jag tyckte mig känna att barnet rörde sig
och var rädd att barnet levde, att läkarna hade fel och att tabletterna
jag nu fått skulle döda mitt barn.
Fredagen den 10 mai kom vare sig jag ville det eller inte. Vi åkte
in till sjukhuset och skrevs in på avdelningen. Jag fick vagitorier
införda som skulle sätta igång värkarna. Jag kände mig så
utlämnad åt ödet i denna stund. Tårarna rann och smärtan kändes
olidlig. Vad skulle vi få se när barnet väl var där? Skulle detta vara
en otäck upplevelse? Rädslan var stor och frågorna många. Jag
gläds åt den värme jag fick av en barnmorskeelev som satt vid min
sida. Hon och min man hjälpte mig att överleva dessa timmar.
När Pyret äntligen var född, var jag så omtöcknad av utmattning,
sorg och smärtstillande medel. Jag fick se min lilla flicka och
förbereddes sedan för en skrapning eftersom moderkakan inte
kommit ut.
Jag bad att få träffa någon att prata med. Men ingen fanns där den
dagen sa de. Jag fick ett kort med telefonnummer till en kurator.
Och nästa dag blev jag utskriven och hemskickad.
Jag ångrar att vi inte hade en begravningsgudstjänst för Pyret. Jag
skulle velat hålla min dotter en längre stund. Jag skulle velat se
henne igen när huvudet hade klarnat. Jag önskar att jag fått något
mer som minne än ett dåligt taget fotografi som min man lyckades
ta. Jag önskar att de hade gjort denna stunden till ett fint minne åt
oss. Jag önskar att Sarah fått se sin syster.
Men hur ska man veta hur man skall göra, när sorgen är så stor och
när man inte vet vad det finns för alternativ eller möjligheter. Så
många beslut som måste fattas under den tid man fortfarande är i
chock. Jag önskar att jag i denna stund hade fått mer råd och hjälp.
Nu har det gått ett halvår. Vår omgivning tycks ha glömt vårt
barn. Men vi sörjer än. Även om det dagliga livet går vidare.........
Pyrets minnessida
En hälsning till personal inom vården.Men även värt för andra att läsa.
Till min familjesida
Tillbaka till Idas hemsida
Andra platser på nätet som tar upp ämnet: att förlora ett ofött barn. Tyvärr bara på Engelska.
Här finns det diskussions grupper, och även möjlighet att prata med andra drabbade on-line.
En annan föräldrasite som tar upp ämnet.
Hygeia Här kan du finna både andra föräldrars historier och medicinska rön.
SANDS Här finns fina dikter, och mycket annat, skrivet av de som vet.
News group Här du kan få hjälp av andra.
Skriv ett brev om du vet några andra sajter som skulle passa här Gärna några svenska.