Abstract:
The Svalebo Project.
Svalebo is a Clinic within Gothenburg Primary Care, Sweden.
Does close collaboration between GP and psychologist at a Primary Care Clinic result in better treatment for patients with psychiatric and psychosomatic complaints?
Between 25-30% of patients at a Primary Care Clinic suffer from psychiatric or psychosomatic symptoms. The Svalebo Project, a three year study, tries to investigate whether these patients would get better and quicker treatment if they were offered diagnosis and short term therapy, by a psychologist at the Clinic, working in close collaboration with the GPs.
A psychologist works two days at the Svalebo Clinic together with five GPs. Patients are referred to her by the GPs. Patients eligible for the study are aged 17-65, Swedish-speaking, not on disability pension and do not have a problem of drugs or alcohol dependency as a main problem.
The aim is to evaluate whether an early diagnosis of psychiatric problems and early short term treatment without delay at the Clinic results in quicker recovery and better long-time prognosis. After one year the experience was good and the study grew to include two more Clinics, Askim and Kannebäck.
The patients are asked to fill in questionnaires on three occasions. The first time before seeing the psychologist and three and twelve months after completing treatment. The results so far indicate that patients feel significantly better at work and at home and are more satisfied with their lives. They need less medication and visit the Clinic less frequently. Half the GPs certify fewer patients unfit for work and prescribe less medication. The study has also resulted in additional specialist training for GPs and psychologists together on different subjects: depression, personality disorders, suicidal behaviour, anxiety disorders and cognitive theory and treatment.
The study continues until the end of 1997. It is evaluated by Dr Tomas Bremholm, Board Certified Specialist of Family Medicine at the Svalebo Primary Care Clinic in close collaboration with Ass. Prof. Sven Carlsson, Department of Psychology University of Gothenburg. The study was initiated by psychologist Lena Weirén and Dr Tomas Bremholm and is financed by a Government grant.
Sammanfattning:
Medför nära samarbete mellan distriktsläkare och psykolog på en distriktsläkarmottagning bättre behandling för patienter med psykiska och/eller psykosomatiska besvär?
Mellan 25-30% av primärvårdspatienter besväras av psykiska eller psykosomatiska symtom. Svaleboprojektet som är ett treårigt projekt syftar till att undersöka om dessa patienter får bättre och snabbare behandling om de får tidig diagnos och korttids behandling i form av samtals-terapi, av en psykolog som arbetar på distriktsläkaremottagningen, i nära samarbete med distriktsläkare.
En psykolog arbetar två dagar per vecka på Svalebo Distriktsläkarmottagning tillsammans med fem distriktsläkare. Patienter som kan inkluderas i projektet är mellan 17 och 65 år, svensktalande och ej förtidspensionerade eller långtidssjukskrivna och har inte drog eller alkoholbruk som ett primärt problem.
Syftet är att utvärdera om en tidig diagnos av psykiska besvär och tidigt insatt korttidsbehandling på distriktsläkarmottagningen medför ett snabbare tillfrisknande och bättre långtidsprognos. Efter ett års arbete var resultaten goda och projektet kunde utvidgas till att även omfatta Askim och Kannebäcks Distriktsläkarmottagningar, även dessa i Göteborg.
Patienterna ombeds att fylla i enkäter vid tre tillfällen. Första tillfället är efter att patienten träffat distriktsläkaren men innan första besöket hos psykologen och sedan tre månader respektive tolv månader efter slutförd behandling. Resultaten hittills tyder på att patienterna mår signifikant mycket bättre såväl på sina arbeten som hemma och är mer tillfreds med sin livssituation. De behöver mindre mängd mediciner och besöker distriktsläkarmottagningen mer sällan. Hälften av distriktsläkarna vid de tre mottagningarna har i enkät angett att de sjukskriver färre patienter och medicinerar i mindre omfattning. Projektet har också medfört att distriktsläkarna tillsammans med psykologerna har genomgått kompletterande utbildning i olika ämnen som: depression, personlighetsstörningar, suicidalt beteende, ångestsjukdomar och kognitivt förhållningssätt och kognitiv terapi.
Projektet pågår till slutet av 1997. Det utvärderas av dr Tomas Bremholm, diplomerad specialist i allmänmedicin i nära samarbete med ass. prof. Sven Carlsson, Psykologiska Institutionen vid Göteborgs Universitet.
Projektet initierades av leg. Psykolog Lena Weirén och dr Tomas Bremholm och finansieras med statliga anslag ( s k Dagmarpengar).
Psykisk ohälsa är ett stort problem för den enskilde individen och för samhället. Bland patienter vid Distriktsläkarmottagningar finns många som söker för psykiska eller psykosomatiska problem. Dessa patienter blir ofta inte hjälpta av mottagningens tradi-tionella vårdmöjligheter och de bidrar i hög grad till samhällets kostnader för sjukvård och sjukskrivning. Deras problem innebär stora lidanden för de drabbade. De utgör en icke ringa andel av de patienter som ej uppvisar någon förbättringstendens och som tar en relativt stor del av läkarnas arbetstid ifråga. Läkarna kan drabbas av frustration och känna hopplöshet eller vanmakt inför situationen då det ej existerar någon instans dit patienten kan remitteras för att få adekvat hjälp till, för patienten, överkomliga kostnader.
För att undersöka om dessa patienter kunde få bättre och snabbare hjälp genom ett nära samarbete mellan läkare och psykolog startade Svaleboprojektet i augusti 1994. Det drivs med Dagmarmedel och innebär att Svalebo Distriktsläkarmottagning i Göteborg tillförs en resurs i form av att en psykolog arbetar där ca 2 dagar per vecka.
Syftet är att få en helhetsbild av patienters problem och erbjuda aktuella patienter snabb hjälp på vårdcentralen i form av korttidsbehandling hos psykologen. Genom att behov identifieras tidigt hoppas vi ge rätt behandling på rätt nivå, avlasta distriktsläkaren, frigöra läkartider för andra patienter, minska människors lidande samt minska samhällets kostnader för sjukskrivning och sjukvård.
Efter ett år var erfarenheterna av detta arbete så goda att man ville pröva om metoden kunde införas på andra vårdcentraler.
I augusti 1995 startade ett liknande projekt på Askims Distriktsläkarmottagning och i september 1995 på Kannebäcks Distriktsläkarmottagning, båda i Göteborg.
Målgrupp för verksamheten har varit, och är, personer som söker medicinsk vård hos distriktsläkare vid Svalebo, Askim eller Kannebäcks Distriktsläkarmottagningar. Syftet med denna typ av avgränsning är att betona och understödja samarbetet mellan distriktsläkare och psykolog vilket möjliggörs dels av ett lokalmässigt nära samarbete och dels av gemensamma falldiskussioner och utbildningar. Vid starten av projektet arbetade läkarna vid Svalebo som husläkare vilket innebar att patienterna kunde komma ifrån vitt skilda geografiska områden i västsverige även om majoriteten var bosatta inom det traditionella upptagsområdet för Svalebo DLM. Efter årsskiftet 1995-96 övergick verksamheten till att bestå av mer traditionell distriktsläkarmottagning med områdesansvar men även med inslag av geografisk spridning då de "listade" patienterna fick lov att fortsätta anlita Svalebo DLM trots att de ej var bosatta inom det traditionella upptagsområdet.
Psykologresursen dimensionerades ursprungligen för att motsvara behovet för en grupp patienter som antalsmässigt utgjordes av en "full lista" för fyra husläkare d v s ca 9.000 individer. Efterhand som övergång skett till distriktsläkarverksamhet med områdesansvar har gruppen möjliga patienter ökat till ca 17.000 (Svalebo). Siffrorna för övriga, i projektet ingående enheter, har ändrats på motsvarande sätt.
För att kunna göra en beräkning av erforderliga insatser i ett framtida system med utbyggd psykologresurs i primärvården avgränsades verksamheten initialt till att omfatta endast "personer som är listade hos någon av husläkarna på Svalebo". En modifiering av denna begränsning har måst ske efter tillägget avseende områdesansvar varför populationen nu kan definieras som "personer som är listade hos någon av distriktsläkarna på Svalebo DLM samt personer som är bosatta inom Svalebos traditionella upptagsområde och som har sökt någon av distriktsläkarna, utbildningsläkarna eller någon av dessas vikarier för besvär i samband med remittering till psykolog".
De som kan komma ifråga för psykologsamtal väljs ut av vederbörandes distriktsläkare genom en erfarenhetsbaserad klinisk bedömning eller genom att personen i fråga själv frågar om psykologkontakt efter att ha läst anslag på distriktsläkarmottagningen. Den förstnämnda modellen överväger starkt, vad gäller antalet patienter. Den kliniska bedömningen kan struktureras (The Patient Evaluation Grid, Leigh & Reiser 1992) för att tydliggöra tankeprocesserna och beslutsunderlagen men görs i normalsituationen under pågående samtal/konsultation och endast undantagsvis i teamdiskussion. Möjligheterna till återkoppling inom teamet har utvecklat processen successivt och genom verksamheten med remiss och -svar möjliggörs även informationsöverföring utanför teamet vilket är nödvändigt då ibland patienter av olika skäl önskar byta läkare eller om läkare slutar sin tjänstgöring eller av andra skäl ej är närvarande när vederbörande patient söker.
Då ett av syftena med projektet har varit att undvika eller förkorta sjukskrivning har personerna som kunnat komma ifråga avgränsats i åldershänseende och omfattar således ej personer <17 år eller >65 år. De yngre individerna har kunnat hänvisas till ungdomsmottagning eller barn- psykiatrisk mottagning och de äldre personerna har, i händelse av att man ej klarat att hantera problematiken med befintliga resurser kunnat hänvisas till Psykiatrisk Öppenvårdsmottagning, Äldrepsykiatrisk mottagning eller privat psykiater.
Då projektet är upplagt så att tidiga insatser ska kunna utvärderas har vi välkomnat personer som ej är sjukskrivna alls, medan vi exkluderat personer med sjukskrivningstid >6 månader som istället har blivit fall för rehabilitering med andra resurser. Av samma anledning ingår ej heller personer med sjukbidrag eller beviljad förtidspension.
I det traditionella upptagsområdet är en del invandrare bosatta, såväl första generationens invandrare som andra och tredje generationens. De har i lika stor omfattning som ickeinvandrare kunnat tas emot inom projektets ram men då det i psykologsamtal ofta framkommer ytterst känsliga uppgifter och ibland även, för patienten, besvärande uppgifter har vi valt att inte arbeta med tolk närvarande varför kravet har varit att patienterna ska vara svensktalande.
Missbruksproblem är mycket vanliga, såväl i Göteborg som helhet som i det aktuella upptagsområdet. Ofta förekommer missbruk av alkohol, narkotika och diverse farmaka parallellt med psykisk ohälsa eller sjukdom. Ibland kan det vara svårt för att inte säga omöjligt att avgöra om ett missbruk är primärt eller sekundärt visavi det psykiska tillståndet. Då det ibland kan vara fråga om en sorts självmedicinering av de besvär som patienterna upplever har vi inte velat exkludera personer enbart av den anledning att de missbrukar ett eller annat. Då det i ett par fall efter hand som psykologkontakten förlöpt framkommit att missbruket varit primärt eller att det varit av övervägande karaktär har vederbörande, ofta med god framgång, kunnat hänvisas till enheter med speciell inriktning på omhändertagande av personer med missbruksproblem.
Patienterna som erbjudits att delta i projektet har i så gott som samtliga fall rekryterats ifrån distriktsläkarmottagningens verksamhet då man sökt sin distriktsläkare för kroppsliga eller psykiska besvär. Remiss har skickats (internt) till psykologen på respektive enhet som i samråd med distriktsläkaren har prioriterat till samtalsbehandling. Syftet med att skicka remiss har varit att ge psykologen en möjlighet att besvara en frågeställning ifrån läkaren utan att bryta mot sekretessen som gäller i psykolog-patient-relationen. Ett av motiven för att psykologen ska vara verksam på mottagningen och inte vid någon separat enhet är ju just att öka informations-utbytet mellan läkare och psykolog i syfte att åstadkomma bästa tänkbara förutsättningar för att hjälpa patienten. Detta kan på kort sikt lösas genom informella samtal men på lång sikt är det av värde för kommande läkar- och psykologkolleger liksom eventuella vikarier att veta vilken information som är lämnad om respektive patient och vad psykologens bedömning har blivit.
Patienterna har efter besöket hos läkaren men före besöket hos psykologen fått fylla i en enkät med uppgifter om patientens angivna besvär, sammanfattande uppfattning över hur hon/han mår samt patientens egen uppfattning om vad som kan vara orsaken till de aktuella besvären. Denna enkät tar patientens med sig till första psykologsamtalet och har visat sig värdefull på flera sätt. Dels har den utgjort en grund för utvärdering av insatserna men den har också underlättat det inledande samtalet med psykologen. Patienten har på ett mer neutralt sätt fått lov att förmedla till psykologen hur de mår och det har då inte behövt upplevas hotande eller ifrågasättande. Likaså har det på det förtryckta bladet funnits angivna besvär som patienten kunnat markera. Besvären har inkluderat såväl självmordstankar som sexuella övergrepp och därmed har det markerats att det varit tillåtet och förståeligt att ta upp även dessa besvär som av en del kan uppfattas vara mer eller mindre tabubelagda.
Hos psykologen har behandlingen, som under 1996 varit kostnadsfria för patienten men från och med augusti 1997 ska avgiftsbeläggas, strukturerats och genomförts på olika sätt beroende på orsak till remissen, patientens behov och patientens egna resurser. Antalet samtal har i de flesta fall kunnat bestämmas i samråd mellan psykolog och patient men inte alltför sällan har patienterna velat avsluta behandlingen tidigare, då de känt sig återställda. Den genomgående principen för psykologsamtalen har varit korttidsbehandling där Korttidsterapi är en särskild metod och en (relativt ny) metod Kognitiv korttidsterapi även prövats. Vidare har vanliga terapiformer varit Krisbearbetning, Stödterapi och Motiverande terapi.
Tre månader samt ett år efter avslutad terapi har patienten blivit tillfrågad att besvara samma frågor med vissa tillägg och genom detta har vi kunnat studera effekter och resultat av arbets-insatserna.
Vid Svalebo DLM, med psykolog Lena Weirén, har verksamheten inneburit:
| Antal remisser 1996: | 66 st. Män: 14 ( 22 %), kvinnor: 52 (78 %). |
| Antal terapisessioner 1996: | 524, inkl 74 återbud och uteblivanden. |
Återbud och uteblivande beror ofta på att patienten inte kunnat eller velat, ta ledigt från sitt arbete och eftersom ett av projektets syften är att minska samhällets kostnader för sjukskrivning har detta oftast setts som något positivt.
| Antal patientdiskussioner läkare - psykolog | 1996: | 191. |
| Antal kontakter med andra verksamheter | 1996: | 106. (Häri ingår även kontakter med personer som velat
bli patienter sedan de läst en artikel om projektet i Göteborgs-Posten den 5 aug. 1996.) |
| Antal avslutade patientärenden | 1996: 54. |
Medelåldern har varit 37,4 år. 43 % har varit gifta/sambo medan 51 % har varit ensamlevande. 16 % var arbetssökande. Antalet hemmavarande barn är 37. 70 % av patienterna har ej alls varit sjukskrivna och av de som varit sjukskrivna har medelsjukskrivningstiden varit 32 dagar. Som grupp (medelvärden) har man på enkäterna svarat på den övergripande mätningen (Egenmarkering på VAS-skala om 10cm där "0" innebär sämsta tänkbara tillstånd och 10cm bästa tänkbara.)
| Före psykologkontakten | Tre månader efter... | Ett år efter... |
| 2,4 | 4,7 | 4,9 |
Då alltför kort tid har förflutit sedan årsskiftet 1996-1997 har således endast få enkätresultat inkommit som avser tiden efter psykologkontakten. Särskilt märkbart är detta för gruppen "ett år efter...", vilket får till följd att siffrorna är mycket osäkra och ej alls möjliga att uttala sig om med någon statistisk säkerhet. Det kan dock vara av visst värde då tendensen är likartad med stigande värden som upprepar sig ifrån tidigare mätningar 1994 och 1995.
Vid Askims DLM, med psykolog Eva Marne har verksamheten inneburit:
Antal remisser 1996: 54 st. Varav 40 blivit accepterade för deltagande i projektuppföljningen. Av dessa är 10 män (25%) och 30 kvinnor (75%).
| Antal avslutade patientärenden 1996 : | 38. |
| Antal terapisessioner 1996: | 480, inkl 18 återbud och uteblivanden. |
Medelåldern har varit 38,9 år. 68 % är gifta/sambo medan 28 % är ensamboende. 10 % är arbetssökande. Antalet hemmavarande barn är 54. 85% av patienterna har ej alls varit sjukskrivna och av de som varit sjukskrivna har medelsjukskrivningen varat 43 dagar. Som grupp (medelvärden) har man på enkäterna svarat på den övergripande mätningen :
| Före psykologkontakt | Tre månader efter... | Ett år efter... |
| 3,4 | 7,5 | #### (värden saknas) |
I analogi med tidigare resonemang måste stark reservation lämnas för värdenas statistiska hållbarhet.
Vid Kannebäcks DLM, med psykolog Gunilla Hult, har verksamheten inneburit:
Antal remisser 1996: 56 st.
Antal avslutade patientärenden 1996: 41.
| Antal sessioner 1996: | 252, inkl 19 återbud eller uteblivanden. |
Vid denna mottagning arbetade psykologen 1 dag per vecka tom april månad 1996 p.g.a. andra arbetsuppgifter och p.g.a. lokalproblem.
Medelåldern är 37,1 år. 19 % av patienterna har varit män och 54 % har varit gifta/sambo medan 35 % är ensamboende. 10 % är arbetssökande. Antalet hemmavarande barn är 51. 73% av patienterna har ej alls varit sjukskrivna och av de som varit sjukskrivna har medelsjukskrivningen varat 21 dagar. Som grupp (medelvärden) har man på enkäterna svarat på den övergripande mätningen, alltjämt med stor reservation för statistiskt säkerställda skillnader :
| Före psykologkontakt | Tre månader efter... | Ett år efter... |
| 3,6 | 4,8 | #### värden saknas |
Grupperna av patienter som kommit att remitteras till psykolog på de olika DLM skiljer sig en aning åt vad beträffar en del demografiska data men gemensamt är ändå positiva resultat av samtalskontakterna. Erfarenheterna hittills pekar på att en tidig, snabb insats i form av korttidsbehandling av kvalificerad psykolog på distriktsläkarmottagning är till stor nytta för vissa patienter inom primärvården. Värdena för 1996 låter sig inte analyseras eller värderas då alltför stort antal av uppföljande kontroller saknas vilket beror på att tiden som gått sedan psykologkontakten avslutades i de allra flesta fall är för kort. Tidigare undersökningar har visat att 45 % av patienterna uppger att de fått hjälp med mer/flera problem än de ursprungligen sökt för och att de tycker sig klara av svåra situationer bättre än tidigare, men om detta fynd består även vid utvärdering av patienter under 1995 och 1996 är ännu för tidigt att uttala sig om.
Sett över verksamhetsåret 1996 har sammantaget (Svalebo + Askim + Kannebäck) 75,4 % av patienterna inte varit sjukskrivna alls under behandlingen/kontakten. Av de andra 24,6 % är en del sjukskrivna endast kort tid men förvånansvärt högt totalmedelvärde för sjukskrivningarna (19,2 dagar) har noterats vilket skiljer sig gentemot tidigare mätningar även om vi måste reservera oss för osäkerhet i statistiken då grupperna ej är särskilt stora. Hälften av projektdeltagande läkare bedömer att sjukskrivningstiden har kunnat nedbringas totalt men säkra värden på detta kan ej redovisas förrän i slutrapporten.
Genom att psykologbehandling kunnat erbjudas patienter i behov av detta har läkarna fått avlastning och läkartider har kunnat frigöras för somatiskt sjuka patienter. Den gemensamma utbildningen som kommit projektdeltagarna tillgodo (såväl psykologer som läkare) har medfört en stor kompetenshöjning som har kunnat nyttjas även för patienter som ej direkt kunnat inkluderas i projektet.
Distriktsläkare Tomas Bremholm och leg psykolog Lena Weirèn är samordnare för de tre projekten. Detta arbete innebär ansvar för bl a utvärdering, utvecklingsarbete och information om projekten. Detta har inneburit ett flertal kontakter och presentation av projekten för politiker, Primärvård i andra landsting, Göteborgs Universitet, kollegor och andra intresserade, samt för allmänheten genom information i press och lokalradio.
Intresset för projekten har varit mycket stort och liknande projekt, med Svaleboprojektet som förebild, genomförs för närvarande i Dalsland och Stockholm samt planeras för Gästrikland och Kalmar län, sistnämnda med start i augusti 1997.
I och med att projekten och de goda erfarenheterna av dem blivit alltmer kända bland läkare och patienter ökar antalet remisser. Det har också visat sig att trots att det stora flertalet av patienter klarar sig med endast ett fåtal samtalskontakter har det utkristalliserats en liten, men växande i antal, grupp av patienter som behöver en längre terapeutisk kontakt. Då det ej finns någon lämplig instans att vidareremittera dessa patienter till har de nödgats gå kvar vilket bidrar till att tillgängligheten reduceras och väntetiden ökar. För närvarande räcker inte tiden, 0,4 psykolog/vecka, på DLM Svalebo och Askim. På Svalebo är behovet nu minst 0,7 psykolog/vecka för direkt patientarbete.
Den traditionella sjukvården och patienters behov passar dåligt ihop idag. Patienter förväntar sig hjälp inom primärvården för såväl kroppsliga som psykiska problem. Primärvårdens uppgift är att bl a erbjuda behandling för många psykiska problem. Det borde vara självklart att primär-vården ska kunna erbjuda patienter såväl medicinsk som psykologisk kompetens. Vi vet att tidiga insatser är viktiga när det gäller psykiska problem. Risken är stor att om patienter inte får hjälp med mindre allvarliga problem förvärras dessa och kan i värsta fall leda till kronisering och förtidspension p.g.a. detta.
De verkliga vårdbehoven kräver en organisation med samarbete läkare - psykolog och möjlighet till snabb psykologkontakt för vissa patienter. Det unika i projekten är att läkare och psykolog verkar i nära samarbete för att förstå patientens problem och lägga upp en gemensam handlings-plan för att hjälpa patienten.
Läkares och psykologs professionella roller har förändrats såtillvida att båda funnit det fruktbart att sätta sig in i vissa delar av varandras arbetssätt. För läkarnas del har det inneburit bl a intro-duktion i kognitiv teori och kognitivt förhållningssätt samt depression ur ett psykodynamiskt perspektiv. För psykologerna bl a viss medicinsk diagnostik och farmakologi med särskild in-riktning på psykofarmaka. Integration av medicinskt och psykologiskt synsätt är en viktig följd av projekten. Genom ett psykologiskt förhållningssätt får läkaren mer information från patienten och detta har medicinsk betydelse.
Att både läkare och psykolog har känt behov av fortbildning som en konsekvens av projekten tolkar vi som tecken på en förändringsprocess. Ett behov av en kontaktyta/interface mellan medicinskt och psykologiskt förhållningssätt har blivit tydligt. Läkarna efterfrågar ofta möjlighet till psykologinsatser för vissa patienter.
Det nya i projekten är också att psykologen gör en behandlingsinsats direkt i primärvården utan fördröjning. I en psykologexamensuppsats vid Psykologiska institutionen, Göteborgs Universi-tet december 1996 beskrivs vilka problem som förelåg hos patienter när remiss till psykolog skrevs och på vilket sätt patienter blivit hjälpta. I en annan uppsats vid samma institution, februari 1997, görs en organisationspsykologisk analys av de tre projekten.
Genom projekten har terapeutiska tekniker, väl anpassade att möta patienters behov när det gäller psykologisk behandling, kunnat utvecklas. Dessa metoder bör beskrivas i slutrapporten om projekten.
Urvalskriterier när det gäller vilka patienter som läkare remitterar till psykolog och vilka patienter som drar nytta av psykologinsatsen behöver också diskuteras.
Kostnadseffekten bör behandlas även om denna är svår att beräkna. Psykologbehandling är en billig insats jämförd med många andra. Samarbete har etablerats med hälsoekonom José Ferraz Nunes på Förvaltningshögskolan i Göteborg i syfte att på bästa sätt kunna approximera nyttoeffekter kontra direkta kostnader.
I den kommande slutrapporten bör bl a dessa frågor belysas. I arbetet med slutrapporten och i diskussioner ang utvärderingsfrågor har vi även samarbete med bitr professor Sven Carlsson, Psykologiska Institutionen, Göteborgs Universitet.
Projekten planeras pågå tom augusti 1997. Under 1997 kommer en slutrapport att samman-ställas av Lena Weirén och Tomas Bremholm. Under hösten 1996 och våren 1997 har Psykologiska Institutionen vid Göteborgs Universitet gjort en utvärdering av enkät till läkarna vid DLM Svalebo, Askim och Kannebäck och denna finns redovisad separat.
| Tomas Bremholm | Lena Weirén | |
| Distriktsläkare | Leg psykolog |