Denna bild över en by i Norrbottens kustland är snart 70 år gammal.
Den är ett svart-vitt fotografi över Antnäs, ett
äkta fotografi dessutom, kontrollerat och frisläppa av Försvarsstaben.
Men som varje Antnäs-bo kan se är detta bara en halv sanning, inte mer
än halva Antnäs-byn kom ju med på kortet den där vackra sommardagen
1937 när fotografen från sitt plan lät föreviga Norribyn. Ni frågar
hur jag kan vara så säker på dateringen? Var finns bevisen? Vi betraktar
bilden igen. Vid vägkorsningen på bildens mitt bygger man ett hus, jag
tror man ska till att resa takstolarna på det som blir "Gustasors" eller
rättare sagt "ny-Gustasors". Nästa år kommer man att flytta in i sitt
nybygge, det har dragit ut på tiden, allt ska göras på lediga stunder
och man har ont om den varan men 1938 står alltsammans äntligen färdigt.
Högsommar
Alltså är det 1937, skuggorna är förmiddagskorta och på åkrarna är
det all- deles tomt, varken hässjor eller skylar, varken skördetid eller
höst, men lummigt grönt överallt. Runt Hälsan står björkarna täta och
Predikantbostaden syns knappt för all växtlighet, ena gaveln tittar
fram mellan träddungarna, det är allt. Nu brukar man ju börja slottern
mellan den 6:e och 12:e Juli, men några spår av "slatt-änna" ser vi
inte, varken hästar eller slåttermaskiner på trädena.
Men vänta, skymtar vi inte någon som kör häst strax ovanför Jåkup!
Kan det vara han Jåkup-Arthur som kör perlandet sitt med mild? Vi ser
ju de randiga fårorna där han kör, vi ser också att per-kål'n kommit
upp såpass att den avtecknar sig mörk mot den ljusa jorden. Visst är
det ett perland, nu ser vi dem överallt; mitt emot ligghallen, det äger
Oscars, ovanför och nedanför Orr-gården finns dom, det övre är Orr-gårdens,
ett mindre ligger strax nedom Feltvevarslogen, ett stort land breder
ut sig ovanför Feltvevars. Ljusa fåror och mörkare perkål, det har hunnit
växa några veckor nu när man kör permild på Jåkup-perlandet för att
kupa jorden runt knölarna
Odlingens höjdpunkt
Jag tror inte att vi läser bilden fel om vi säger att här är Antnäsbyn
en vanlig vardag i början av månaden Juli 1937. På en svag åsrygg nerifrån
"heden" frigör sig gårdarna och åkrarna, landskapet är fortfarande brukat
och alldeles öppet. med blicken når vi långt nedi Rånningen och
ser lador, åkerstycken och ännu fler lador.
I själva verket är detta odlingens höjdpunkt, nu och några år in på
fyrtiotalet. Aldrig äger byn så stora uppodlade arealer som dessa år.
Det är nu man odlar upp de sista styckena "nölest i Roaningen" alltså
längst i norr
Det är den sista nyodlingsperioden och uppskattningsvis har byn nu
samman- lagt nära 400 ha odlad jord. Ja, odlingen växer och byn har
400 invånare och 50 hemman och skogen hukar i bildens överkant, tillbakaträngd,
ur- holkad av ljusa åkrar som skjuter undan det mörka. Överallt lador
som står där som vaktposter över den erövrade marken. Som mjukt sammet
verkar trädena där man strax ska slå gräs och man ser hur höstrågen
vajar på åker stycket som sträcker sig mellan Feltvevars-logen och Oscars-logen.
Per- landen är ljusrandiga, men ännu ljusare skiner de vårsådda åkrarna,
som de långa strängarna ner mot Bäri-sträta från Riksdagsman Nilssons
gård, kanske sådda med korn eller havre.
De gamla vägarna
Ännu går riksvägen rakt igenom byn och försvinner genom bildens högerkant
med den långsluttande Nilséns-backen och vore bilden bara en centimeter
bredare såge vi den kilometersten som låg där, alldeles intill Nilséns-båsta.
En mil-hälla låg för länge sedan mittemot Oscars-gården och har alltså
gett namn åt mil-hällevägen i det nutida Antnäs. Vägen upp genom Norribyn
slingrar sig vänligt runt knutar, bakom logar och fusen. Den är bara
drygt hundra år gammal när fotot tas, säkerligen var den en stor sak
när den bröts i samband med laga skiftet runt 1830.
Den gamla vägen gick längre ner mot åkern och nu fick man denna nymodighet
högt uppe på den stenbundna marken "uppet bergen" där 1830 ännu så få
gårdar låg. Det går inte så många generationer innan händelser förvandlar
sig till historia eller faller i glömska. Som en svag rand, en ynklig
stig kan man fortfarande skönja den gamla byavägen om man följer ett
spår från Tiskgården, ett spår som fortsätter strax nedanför Gammelback,
vidare upp på Nyback- gården och därefter mot bildens vänsterkant framför
Bryggmars-bron och upp förbi det grå Hermars. Så svagt ger sig alltså
den byaväg tillkänna som så många generationer traskat "gål-milla" i
ett halvt årtusende innan nya ord- ningar förvandlar den till en uppodlad
stig, ett överodlat spår över åker tegarna.
En annan gammal väg som de äldre kartorna ger besked om kan vi också
spåra om vi går ned strax ovanför Hämers från byavägen. Den körvägen
sneddar över åkrarna "nedi maora" och går genom flera "led", alltså
genom flera grindar innan den kommer fram nedi Rånningen. Fortfarande
kan man hitta dessa grindhål i de långa stenhagarna som lagts upp längs
tegarna allt eftersom de odlats upp.
En port mot historien
Så är vi hemma i en jordbruksby för femtio år sedan. Det är några
årtionden kvar innan det stora välståndet bryter ut, många mindre gårdar
är ännu orustade och verkar mera som stugor än rejäla mangårdsbyggnader.
Om några decennier kommer byn att utsättas för de största förändringarna
i sin mång- hundraåriga tillvaro när de stora strukturrationaliseringarna
släpps fram och förvandlar den till ett villasamhälle, stadsplanelagt
och asfalteras efter beslut i Luleå. Om detta anar man intet år 1937,
ännu har byn ett ut- seende som länkar den mer till 1800-talet än till
vår egen tid, ännu är det historien som talar från gårdarna och trädena.
Laga skiftet
Visst skedde där förändringar även under 1800-talet. Stora, omvälvande
ting. Hur det grubblades och gormades runt 1830 när det laga skiftet
genomfördes i byn det kan vi bara fantisera om. Då skulle tolvhundra,
ja just tolvhundra små jordplättar slås ihop och fördelas över ca tjugofem
hemman. Det orediga plotter av småtegar och ynkliga skiften som omgav
byn skulle nu slås samman till vackert geometriska skiften, ungefär
fyra-fem skiften på varje hemman.
Många små skiften blev några stora, allmänningen delades upp och försvann,
dikningsföretag kunde planeras. Nu skulle dåligt och gott fördelas,
mager mark och fet, man skulle byta och kvitta i några år innan alla
fick sitt och blev nöjda. Om nu alla blev nöjda? Blev Olof Englund på
no 6 nöjd (Dålas, i aspdungen till vänster om skolans uthus, grunden
kvar än idag), han som begärt del i gammelåkern (alltså äldsta åkermarken
mitt i byn) men fick mark på annat ställe? Eller Lars Henrik Hansson
på no 10 (Härs) som begärt att få byta sina "magra nybruksängar" mot
ett skifte nedi gammelåkern även han men fick avslag och istället fick
en del åker som fyllnad i sammanhang med sina hemmansägor. Visserligen
säger protokollet att skiftet gick smidigt och snabbt, men protokoll
säger ju inget om vad som suckades det så att bönderna verkligen ville
skiftet, man behövde ju nya hemmans- delar åt sina stora barnhopar och
utan skiftning kunde ingen ytterligare hemmansdelning ske. Men blev
allt rättvist? Gick allt rätt till?
Vad grymtades månne över kornmjölsgröten och saltströmmingen 1830
när man förstod att skiftena på Gökviken, dåliga visserligen, men ändå,
nu skulle dras i nordöst-sydvästlig riktning, dessa skiften som av ålder
legat l nord-syd? Vad hummades då över tidens nymod och påfund, över
nya linjer, nya ägor, ägor som gick tvärs över de gamla. Jojo, nickade
de kloka, allt blev nytt, men hur gick det? Kom där inte sju svåra Oår
efter 1830, precis som i Faraos drömmar, sju riktiga o-år.
Flyttningen av Hämers
Förändringarna drog fram. Visserligen blev bara en gård flyttad från
sin gamla plats i samband med Laga skiftet, nämligen Hämers. Den flyttades
från gyttret mellan Lumers och Tiisk och fick sin nuvarande gårdsplan
i samband med de nya ägorna. Eric Olsson på no 7 fick alltså plocka
ner alla sina hus och byggnader och dra nästan 200 meter norrut, en
flyttning som visserligen inte var ang men ändå kostade en del: 244
mansdagsverken och 48 ökedags- verken, dvs dagsverken där dragdjur mate
anslitas. Han hade också en hel del att flytta, Eric Olsson, förutom
mangårdsbyggnad och de vanliga ut- husen som loge, fuse och stall hade
han ett salpetersjuderi, ett brygghus och en stor foderlada.
"Såltbittre"
Att sjuda salpeter för vidare avsalu till Kronan (och dess kruttillverkning
var en av dåtidens stora extrainkömster. Genom en kemisk process förvandes
kourinens ammoniak till salpeter och detta skedde allt i särskilda byggnader
som för luktens skull låg en bit från gardsplanen."Såltbittre"kallades
den grå timmerbyggnad som fortfarande på 1960-talet fanns kvar ett stenkast
nedanför Hämers-lagårn. Den syns alldeles tydligt på kortet, om- given
av aspar och björkar ligger Eric Olssons salpeterlada. Vad som blev
av hans brygghus där man bryggde dricka, därom vet vi intet, lika lite
som vi känner till foderladans vidare öden.
Gamla gårdar
Vi är mitt i historien, vi kan på bilden se flera av de s.k. stamhemman
som fick sin beteckning (hemmansnr) redan i slutet av 1600-talet och
vars läge är tämligen oförändrat: Jåkup, Axel, Oscars (tid. Danels)
Feltvevars, Lumers, Bäri, Tiisk, Gämelbäck.
Om nu gårdarna kunde berätta, vilket surr av röster stege då inte
fram ur detta äkta fotografi? Om godår och svagar, om krigsår och utskrivningar,
om birkarlar och fogdar, hemmansköp, processer och konkurser, och det
dag- liga slitet i släktled efter släktled. Vad skulle Feltvevars kunna
berätta, om Fältväbeln Miltopec som 1820 kom till Antnäs och gav namn
åt den gård som fortfarande står lutande och smal som den gjorde redan
då, enligt tra- ditionen byggd redan på 1600-talet. Om Miltopee vet
man berätta att han förde med sig en doft från den fina världen, eller
åtminstone hans hustru. Vid flyttningen till Antnäs medförde hon flera
kistor fyllda med de vack- raste sidenkläder som man aldrig sett maken
till upi "Nåriböyn". Inflyttade från Skellefte-trakten pratade aldrig
Fältväbeln och hans hustru bondmål, utan riksmål och bara därigenom
bröt man naturligtvis av mot vardagen. Det hindrade dock inte att man
hade gott rykte i byn och att Fältväbeln i många frågor kunde stå fram
som böndernas talesman.
Vi ser hans gård på fotot, vi ser alltsammans; mangårdsbyggnaden, vit-
målad, bagarstugan, stenlagården (flyttad till friluftsmuseet i Gammelstad)
häbbret, det sammanbyggda stallet och lidret som stod i vinkel till
lång- logen, ett litet timrat dass i vinkeln mellan de bägge byggnaderna.
Och när höstrågen skurits då kom storhässjan till användning, råghässjan
som man nätt och jämt skönjer som ett träskelett på östsidan av logen.
Logar och lagårdar
Logbyggnaderna kräver några egna ord. Det fanns två typer; dels rundlogen,
den moderna, avancerade timmerkonstruktionen med åtta knutar där trösk-
vagnen var konisk och hästen därför aldrig behövde spännas ifrån utan
bara gick runt-runt. Sen fanns där den äldre lång-logen som ibland kunde
mäta 40 meter längs stockarna med alla bås och avbalkningar. Här och
där ser vi långlogarna, men av rundlogar bara två, Färjars och Tiisk.
Redan när fotot tas är bägge byggnaderna en kvarleva, storslagna timmermonument
över en tek- nik som redan blivit överspelad.
De väldiga stenlagårdarna med sina fästningsliknande, metertjocka
sten- murningar var också en modernitet när de började byggas samtidigt
med rundlogarna, under första delen av 1800-talet. Deras tillkomst är
knuten till salpetersjudningen under förra seklet. För att kunna ta
tillvara kourinen "äln" byggde man äl-lårar under lagårdarna och pumpade
upp "äln" med höga träpumpar, möjligen för gödningen, men främst för
salpetern. Stenlagårdarna var en nyhet som slog igenom på bred front,
på bilden kan man räkna till ett tiotal och två står väl kvar än idag.
Självhushåll
Det var inte få byggnader som skulle rymmas på en stor gård vid 1800-talets
mitt. Det var huvudbyggnad och sommarstuga (på storgårdarna både sommar-
stuga och baku-stuga), det var fuse, stall och loge, vagnslider, häbbare,
bastu eller ria där säden torkades. Kanske stod portbyggnaden ännu kvar,
eller så hade den redan flyttats ut från den fyrbyggda gården och blivit
en ny mangårdsbyggnad på någon utbruten hemmansdel, som Nyback blev
efter Gammel-back. "Böninga" var ju ofta ett lider, kanske med något
rum och för- sett med en stor port som vette in mot gårdsplanen.
Vad mera såg man på gårdarna? Här och var såg man "såltbittra" en bit
från gårdsplan, liksom de gamla gårdsmedjorna. Resterna efter den gamla
gårdsmedjan bårti Tiisk ser man i den lilla dungen öster om gården,
alldeles intill vägen. Smed- jorna var små och primitiva, men självhushållet
krävde dem och Tisksmedjan brukades så sent som på 20-talet av smeden
Broström. Rian och "båstan" var båda avsedda för torkning av säden,
bägge var för- sedda med ugn, men bastun var en mer obetydlig byggnad
och medan säden torkades otröskad (i kärvarna) i rian torkades alltsammans
färdigtröskat i "båstan", på lavar. Under 1700-talet propagerades kraftigt
för rians för- delar från statens befallningshavare Landshövdingen.
En gammal ria, till- hörig Gammelback, fanns tillbyggd på södra gaveln
av Nyback-logen. Dessutom hade byn under förra seklet ett färjeri uti
Färjars, Jåkup var Gästgiveriet och långt utanför bilden låg kvarnarna
uppi kvarnbäcken.
Sakta malde arbetet under årets månader, malde förändring och kanske
ibland lite välstånd, malde nya hemman och nya ägor, malde ikull storhemman
och samlade på bank åt andra. Kanske är det dags att lämna vår by, lämna
dess baku-stuger och häbbren, säga farväl till flaggstänger och brunnsvindor
som står givakt framför hus och lagårdar. Eller kanske ännu hellre stanna
kvar, sjunka djupare in i historien, försvinna in bland det förgångna
i denna bild av en hembygd en varm sommardag 1937.
Till Startsidan