Mats cineasten.
I min barndom övergick serieläsandet från farmors 50-tals Kalle Anka på Bollstanäs (sommarnöjet...) till nyutgivna Tintin-album, stpriset var 1967 4,25 inkl oms.
Därefter kom böckernas värld, och i tonåren vaknade intresset för bioformatet av berättelser.
Tidigt minns jag klassiker som Ben Hur och de oåtkomliga "Häng dem högt" och andra brutala vilda västernskildringar. Min humor fångades tidigt av den engelska Monty-Python, Peter Sellers Rosa Pantern-teckningar och de märkliga franska skapelserna av Jacques Tati mfl. Den amerikanska pajkastnings-humorn har jag aldrig riktigt förstått, men visst kan enskilda rullar med Steve Martin vara sevärda.
Men den filmform som mest tilltalar mig är fransk svart humor på bio, som t.ex Betty Blue och Delikatessen, oförglömliga upplevelser långt ifrån de skrikiga massprodukterna från Hollywood.
Vad gäller svensk modern filmproduktion är det väl i humor genren ganska mycket tummen-ner, trots diverse försök med Jönssonligor, Herngrens charader och Lasse Åbergs temafilmer.
Tacka vet jag sanna humorister som Povel Ramel, Martin Ljung mfl artister som varit med och skapat höjdpunkter som "I rök och dans" vilken visas på kabel-TV kanalerna litet då och då, mest ca kl 06.00 på lördagmornar................
Hollywood produkter med litet
kvarvarande kvalitet är Gudfadern trilogin, den håller
ännu att se i TV-format regniga lördagar i november.
Kanske är det en ganska pricksäker bild av
syd-italienskt familjeliv som vi får komma in i.
Att sedan Jan Guillou spätt på maffia-myten genom sin
Carl Gustaf Gilbert Hamilton svit och väpnade konflikter
ger extra dimension åt Gudfadern. Man "vet" ju
redan hur en familj ser ut och de mellanliggande
relationerna..............
Kanske har Jan Guillou också sett Gudfadern filmerna och hämtat inspiration härifrån......
1999-04-11 21:24. Våga
vägra ramar och Java!