Du sköna nya värld
Aldous Huxley

Referat:
Hurdan är framtidens värld? Utveckling, ett magiskt ord, men vad är egentligen dess konsekvenser? Den utveckling som vi hittills har skådat, är det på gott eller ont, kanske möjligtvis en kombination av dessa? Lever vi lyckligare, bättre och godare nu, än våra förfäder i urskogens grottor? Troligtvis finns det en än viktigare och intressantare fråga än den om historiens felsteg och misstag, nämligen frågan om denna dimma av ovisshet som vi kallar framtid. Vart är utvecklingen på väg, kan vi styra den, eller är det möjligtvis så att utvecklingen styr oss, vi människor. I en värld av industri och konsumtion, gestaltar sig människan som en produkt av sitt eget samhälle. På detta vis föreställer sig Aldous Huxley framtidsstaten, en gigantisk fabrik med mänskligheten som vara.
Inom världsstaten Utopia är lycka det yttersta målet. Känslor likt sorg, smärta och ensamhet, förträngs och undantrycks till botten av det mänskliga medvetandet. Någonstans skymtar man en skräck inför dessa känslor. Rädda, ensamma individer kan börja ifrågasätta, ifrågasätta mänsklighetens totala lycka. Men självfallet förebyggs varje möjlighet, till att människor eventuellt måste tvingas genomlida dessa fasansfulla känsloyttringar. Ty negativa känslor hotar en av grundstenarna inom Utopia, hotar stabiliteten.
Själva förloppet, denna strävan efter lycka, påbörjas redan på någon av de stora anstalterna för kläckning och fostran. Här produceras barn, barn av olika klass och förmåga. Ty i Utopia härskar alfamänniskorna, i viss mån i samarbete med betamänniskorna. Under dem slavar delta, gamma och elipsonmänniskorna. Det hela är ett raffinerat kastsystem, balanserat och noga uträknat. Människorna av lägre kast, berövas sin identitet och förmåga att tänka. De är boskap, endast nödvändiga till arbete. Enligt löpandebandprincipen produceras mänskliga varelser. Själva befruktningen sker inne i ett laboratorium, där bestäms även hur många individer som skall produceras från ett och samma ägg. (Bokanovskyfering, det vill säga framställandet av tvillingar, anses vara den slutgiltiga revolutionen för att uppnå stabilitet. Eftersom tvillingarna tänker som en enda individ, blir de oerhört mer enkla att kontrollera.) Graviditeten simmuleras på ett löpande band, fostren noga inkapslade i glasbehållare.
”Varje flaska kunde placeras på en av femton hyllor, och varje hylla var – fastän det inte syntes – en transportör, sin rörde sig med en hastighet av 33 1/3 centimeter i timmen. 276 dagar efter 8 meter om dagen. 2136 meter inalles. Runt källaren ett varv i bottenvåningen, ett varv på första raden, ett halvt varv på andra och på den 267:e morgonen dagsljus i dekanteringsrummet. Då kallad självständig existens.
– Men under denna tid, sade mr Foster till slut, har vi lyckats göra åtskilligt för dem, åtskilligt. Hans skratt klingade menande och triumferande. ” (s.124)
I denna tidsålder av total lycka, måste självfallet alla möjligheter till missnöje undanröjas. Även detta kanske av människan mest ombetvistade ämnet, detta som förenar och skiljer människan åt, den okontrollerbara kärleken. I denna absoluta framtidsstaten, tillhör varje enskild människa alla andra. Förestående resonemang får i realiteten något förvridna konsekvenser. På grunda av kärlekens avskaffande, existerar inte längre förälskelse. Ingen människa tillåts hysa känslor för en enskild individ. Kvinnorna bjuder ut sig till samtliga män. Männens status mäts i älskarinnor per dag. Kärleken mellan moder och barn är avskaffad. Syskonkärleken är avskaffad. Den man inte älskar, sörjer man inte att förlora.
Något av bokens mer negativa drag, är den komplicerat splittrade handlingen. Det huvudsakliga syftet med boken, är inte att framföra en historia, utan en framtidsvision.
Detta har jag valt att återspegla i mitt referat, där huvudpunkten är lagt på att framföra Aldous Huxleys framtidstro. Trots detta skall jag göra ett försök att mycket kortfattat redovisa det som kan kallas handling.


I denna värld av lycka, avskaffad kärlek, lever Bernard Marx. Denna lilla, knotiga och excentriske alfa, känner inte den livsviktiga gemenskapen. Han förmår inte delta i Utopias världsomfattande illusion av lycka, i skymundan och i dolda rum hånar han i tysthet världsstatens genomträngande lögn. Tillsammans med en vacker ung dam, vid namn Lenina, beger han sig till vildarnas by, naturparken i New Mexico.
”–…omkring 60.000 indianer och halvblod… fullkomliga vildar… våra inspektörer besöker då och då… för övrigt ingen som helst förbindelse med den civiliserade världen… bibehåller ännu sina frånstötande seder och bruk… giftermål, om ni vet, vad det är, min kära unga dam; familjer… ingen fostran…oerhörd vidskepelse… kristendom och totemism och dyrkande av förfädernas andar… döda språk, såsom zuni och spanska och athabaskiska… präster… giftiga ödlor…
– Vad säger ni, sa Lenina.” (s.190)
I denna värld av vildar, lever en intressant personlighet. I boken omnämns han som John Vilde, eller kort och gott Mr Vilde. Hans fader är en alfa, hans mor en beta minus. När modern, Linda, blir gravid, förmår skammen henna att söka skydd i skogens döljande dunkel. Anledningen till detta, är som jag tidigare redovisat, att i Utopia är graviditet och moderskap, den yttersta av synder. I vildarnas by trycker ensamheten, smutsen och smärtan henne, pressar henne in i den eviga depressionen. Hon söker förtvivlat tröst i sprit och diverse herrar besöker regelbundet hennes säng. Kvinnorna i byn rasar mot Linda, på grund av hennes lösaktiga leverne. Linda ställer sig frågande inför deras ilska. ”Alla människor tillhör alla”, civilisationens slagord ringer ständigt i hennes öron. Det hon trånar efter är att glömma och förtränga. Hon längtar efter soma, den nya världens ultimata drog. Dess effekt är densamma som alkoholens men saknar alla dess negativa biverkningar. För sonen, som hon hyser underligt varma känslor inför, berättar hon med rörelse i rösten om ”det andra stället”. Denna underbara nya värld.
När John kommer i kontakt med Bernard Marx och Lenina, följer han och modern ivrigt med dem tillbaka till Utopia. Tillsammans med en burk soma, isolerar sig Linda, från en alltför frågande omvärld.
John känner besvikelse, inför det han i sina drömmar benämnt som ”du sköna nya värld”. (Uttrycket är taget ur en sonett av William Shakespeare.) Inför den kärlek han känner för Lenina, möter han enbart en förvirrad oförståelse. I ren desperation, över ej infriade förväntningar, över en desillusionerad värld, tar han sitt eget liv.
”Dörren till fyren stod på glänt. De sköt upp den och gick in i skymningen bakom de stängda fönsterluckorna. Genom ett valv i bortre änden av rummet kunde de se de nedersta stegen av den trappa, som ledde upp till de övre våningarna. Alldeles under valvets hjässa dinglade ett par fötter.
– Mr Vilde!
Sakta, mycket sakta, liksom två dröjande kompassnålar, svängde fötterna åt höger, nor, nordost, ost, sydost, syd, sydväst, stannade sedan, och efter några sekunder svängde de lika dröjande tillbaka åt vänster. Sydväst, syd, sydost, ost… (s. 310)
Jag avslutar med Utopia, den fulländade världsstatens motto:
”Gemenskap, identitet, stabilitet

Recension:
Det jag framförallt saknade i denna bok var ett samband, historien som förde framtidsvisionen vidare. De få stråk av handling som jag kunde skönja i ”Du sköna nya värld”, var omsorgsfullt inlindade i kvävande lager av beskrivningar av världsstatens ideologi. Dessutom verkar avskaffandet av kärleken mig tämligen främmande. ”Du sköna nya värld” var en av de bättre framtidsvisioner jag läst. Även om jag anser den saknade något nästintill obeskrivligt, kanske en känsla av samband? Men dock innehar Aldous Huxley ett fantasieggande språk, varpå boken blir mycket läsvärd.

Gemenskap, identitet, stabilitet!