Farväl till vapnen
–Ernest Hemingway–

När jag öppnade pärmen till Ernest Hemingways bok Farväl till vapnen på Källängens skolas bibliotek, såg jag framför mig en 280 sidor underhållande läsning av hög internationell klass. Långt bak i mitt alltför flyktiga minne, hade jag en vag minnesbild av den då enda bok jag läst av Hemingway; Den Gamle och havet. Jag förväntade mig sålunda av Farväl till vapnen något liknande den osammanhängande bild Den gamle och havet hade gjort på mitt då elvaåriga-sinne.
Det första mina ögon fastnar vid, är en tre sidor lång presentation av Ernest Hemingway. Särskilt dessa rader förstärkte min skepticism och pessimism inför det arbet som låg framför mig:
”Skepticism och pessimism, men också frodig livsdyrkan, ömhet och innerlighet är utmärkande drag i Hemingways författarskap. Med sin strama och slagkraftiga berättarmetod, där korta, snabba satser följer på varann i en sorts stackatorytm och alla oväsentligheter har skalats bort så att dialogerna ibland tycks nästan stiliserade, tillförde Hemingway litteraturen någonting helt nytt.”
Det jag framför allt beundrar hos en författare, är förmågan att lägga ut texten och behandla språket och orden, förmågan att slå in på diverse mindre sidospår som gör historierna och romanerna mer levande. På detta stadium förväntade jag mig inte mer av Ernest Hemingways bok än en 280 sidor lång hjälteskildring, dessutom en sådan med ett språk där ”alla oväsentligheter har skalats bort och dialogerna ibland tycks nästan stiliserade”. (?)
Från den stund läsaren vilar ögonen på första bladet, kastas denne direkt in i den milltäriska men varma värld Hemingway beskriver. På ett utmärkt sätt beskriver och framför Hemingway sitt budskap från den lilla italienska staden, denna krigets yttersta utpost. Han visar upp en sida av vänskap och förtrolighet mellan de människor som hamnat på krigets ändstation. De italienska soldaterna skildras med en slags kritisk värme. Krigets extrema förhållanden, ställs mot vardagens till synes små problem.
Bokens huvudperson är den amerikanse frivillige mr Henry. Han benämns konsekvent med pronomet ”jag” eller den italienska gradbeteckningen ”tentente”. På bokens 280 sidor nämns mr Henrys namn, vad jag har kommit fram till, endast tre gånger. Hela Varväl till vapnen byggs upp av mr Henrys tankar, känslor och funderingar. Detta är bokens huvudtema, och skildringen av kriget står, i första hand, som en bakgrund till mr Henrys känslovärld.
I krigets skugga möter den skadade mr Henry den vackra miss Barkley. Tillsammans flyr de en alltför smärtsam verklighet, och vi får följa mr Henrys väg mot den häpnads-veckande insikten att han älskar henne.
” Hon gick. Gud visste att jag inte hade önskat bli kär i henne. Jag hade inte önskat att bli kär i någon. men Gud visste att jag hade blivit det. Medan jag låg där i sängen på sjukhuset i Milano jagade alla möjliga tankar genom min hjärna.” (citat kap.14 s.8)
Eter sommaren kommer hösten, även i mr Henrys och Catherine Barkleys skyddade värld. Sommerens andrum från kriget och dess fruktansvärda verklighet, slås i ett slag sönder när mr Henry återkallas till armén. Som en röd tråd genom helaFarväl till vapnen går mr Henrys och Catherines sökande, efter en lugn tillvaro för sig själva och deras väntade barn. Återigen ställs det stora mot det till synes lilla, kriget mot mr Henrys och Catherines kärlek.
Någonting som har förvånat mig något orhört under mitt läsande av Farväl till Vapnen, är Hemingways suberba förmåga att beskriva känslor. Hans finkänslighet för människans psyke och subtila sinnesstämnigar. Speciellt väl utvecklat är denna sida under bokens senare hälft, i vilken mr Henrys och Catherines flykt och levnad i Schweiz skildras. På flykt från kriget, Italien och verkligheten, alltid på flykt.

” En gång på natten vaknade jag och märkte att Catherine också låg vaken. Månen sken in genom fönstret och kastade skuggor från fönsterposterna på sängen.
– Är du vaken, käraste?
– Ja. Kan du inte sova?
– Jag vaknade alldeles nyss och tänkte på hur tokig jag var när jag först träffade dig. Minns du det?
– Du var bara lite grand tokig.
– Jag är aldrig sådan numera. Jag är fin nu. Du säger fin så rart. Säg fin.
– Fin.
– Du är rar. Och jag är inte tokig nu. Bara mycket, mycket, mycket lycklig.
– Somna nu, sade jag.
– Ja, älskling. Ska vi somna i precis samma ögonblick.
– Ja, älskling.
Men det gjorde vi inte. Jag låg vaken en lång stund och tänkte och såg på Catherine medan hon sov med månskenet i ansiktet. Sedan somnade jag också.”
(citat s.255 kap38.)
Detta urdrag visar hur Farväl till Vapnen är uppbyggd och skriven. Mr Henrys namn nämns inte, utan i stället står det, i detta fall, älskling. (Ja, älskling. Ska vi somna i samma ögonblick?) Det visar dessutom med vilken osviklig känsla Hemingway skildrar just känslor. (Men det gjorde vi inte. Jag låg en lång stund och tänkte och såg på Catherine medan hon sov med månskenet i ansiktet.) För mig skildrar dessa få ord en oerhörd kärlek, trots att ordet inte ens nämns.
Hemingway är en mästare på att beskriva livet. Människor möts, lever, älskar, är och dör. Döden ingår i de levandes värld, och det visar Hemingway med en smärtsam klarhet i Farväl till Vapnen. Efter att på ett storslaget vis ha beskrivet mr Henrys och Catherines kärlek, inte enbart deras flyktiga förälskelse, utan deras Kärlek, avslutar Hemingway med att visa att även i deras skyddade verklighet existerar döden. Detta låter som en banal självklaret, men jag måste understryka att Hemingway bygger upp en illusion i boken av total osårbarhet. Att på de sista sidorna finna att Catherine och barnet dör, kom för mig personligen som en total överraskning. Men självfallet var det precis den reaktion Hemingway önskade få ut av sin förkrossande avslutning. En person som till fullo behärskar att beskriva livet, kan även med full presicion beskriva döden.

Recension:
Farväl till vapnen är en mycket bra bok. Jag måste medge att jag till en början var skeptisk inför hans fåordiga språk och hans lite röriga vis att beskriva världen. Men livet och världen består av ett underbart kaos, kärlek och hat, glädje och sorg, liv och död och allt detta beskriver Hemingway på ett oöverträffat vis!

”Världen bryter alla, och efteråt är många starka på de brutna ställena. Men de som inte vill låta sig brytas blir dödade. Världen dödar opartiskt de mycket goda och de mycket milda och de mycket tappra. Om man inte tillhör någon av dessa kategorier kan man ändå vara säker på att bli dödad, men världen kommer inte då att göra sig någon speciell brådska.”
Ernest Hemingway