Den här boken är en frågeställning runtomkring människans ondska. Är människan, barnet, född ond, eller är ondskan en produkt av dess omgivning? Vad i oss är ont, respektive gott? Vilken rätt har vi att döma andra människors missgärningar, när osäkerheten kvarstår hur vi skulle ha handlat i deras ställe.
Boken inleds med mötet av två sinsemellan till karaktären mycket olika pojkar. En bedömning av den motstående parten sker ordlöst, vissa intryck fastställs och kvarstår boken igenom. De två som möts är den atletiske, ljushåriga och självsäkre Ralph, och den kortare, lönnfete och snusförnuftiga pojke som kom att kallas Nasse. Tillsammans försöker de utröna vad som hänt dem och förstå var de befinner sig. Med gemensamma ansträngningar, och en del sarkastiska ord från Ralph riktade mot Nasse, lyckas de göra upp en trolig hypotes. Förmodligen, resonerar de, har deras plan blivit anfallet och störtat. De, en grupp brittiska skolpojkar, befinner sig nu på en ö fjärran från civilisationen utan översyn varken från prefekter eller föräldrar. En ilning av äventyret rusar genom Ralphs ådror. Han känner morgonsolen som värmer den fuktiga huden, fruktträden dignar i skogen och lagunen är förtrollande. Nasse är i sin tur något mer reserverad, och försöker genast skapa struktur i den osäkerhet han känner härskar runtomkring honom.
Flugornas herre är en utröning om människan som gruppvarelse, om barns hierarki och vilka krafter som ursprungligen styr mänskligheten. Det framstår klart redan efter de allra första sidorna, att den starke, Ralph, uppfattar sig själv ha högre rang än den enligt honom patetiske Nasse. Nasse godtar i sin tur detta, det är naturens lag.Det här sökandet efter rang, struktur och ordning genomsyrar sedan hela boken.
Under de första glittrande timmarna på ön, finner de två pojkarna en cremefärgad, vacker snäcka. Den evigt kloke Nasse, konstaterar hastigt att det är fråga om en trumpetsnäcka. Snäckan innehar den säregenheten, att om man blåser i dess vindlande gångar, kan den frambringa ett kraftigt ljud. Snäckan kommer under bokens gång spela en central roll som en symbol för cilivisation och ordning.
Ralph blåser med all den kraft en tolvårig pojke kan uppmana, och samlar i och med den genomträngande tonen från snäckan de spridda skolbarnen. Ralph får genom detta en viss given auktoritet såsom den som blåste i snäckan. Till och med i den drömtillvaro, som både skrämmer och lockar barnen, i vilken de verkar ha hamnat, kräver en viss struktur. Förvirrade, men även förhoppningsfulla, försöker pojkarna skapa sig en tillvaro. De utser Ralph till ledare och hövding. Den ende övrige aspiranten, Jack, en storvuxen mörk pojke, blidkas av Ralph genom förtroendet att ansvara över jakten. De skall jaga, bygga skydd inför en hotande storm, anordna en signaleld, utforska den inbjudande ön, möjligheterna ter sig obegränsade och äventyret lockar.
Under det att tiden förflyter sprider sig en likgiltighet över ön och dess invånare. Pojkarna förmår inte behålla disciplinen, när de inte ser till vad den leder. Logiken sviker och den egna njutningen sprider sig likt en spindels nät utöver ordningen. Parallellt i handlingen förs även stegvis myten om Odjuret fram. Sakta, i antydningar och spekulationer, låter Golding oss ana barnens fruktan inför denna diffusa ogripbara fruktan. Odjuret hotar dem, från havet, från luften, de outforskade stenröset och djupet av deras egna hjärtan. Dessa två faktorer samverkar och resulterar i en oundviklig delning av gruppen.


Jack har sedan den dag de sammankallade det första mötet, utmanat och provocerat Ralph. Det ligger en inbyggd spänning dem emellan. Det ruvar ett bittert hat i Jack gentemot Ralph, med detta tycks Ralph inte medveten om. Under händelsernas gång, förs Ralph oundvikligt närmare den, enligt Ralph, smått löjlige Nasse. Däremot glider han allt längre och längre ifrån sin forne stridskamrat Jack. Den här utvecklingen förundras Ralph över, men under solens sken oroar det honom inte nämnvärt. När den slutgiltig splittringen sker är den krypande likt de första illavarslande ilningarna inför en storm som oundvikligen måste komma. I det inledande skedet ställer Jack abrupt frågan på sin spets, genom att på ett möte offentligt begära en votering om vem som bör vara ledare, Jack eller Ralph. När tystnad sedan råder, och Jack inte får bifall för sin önskan, gör han ett dramatiskt urtåg från gruppen. Han klargör att inte längre kommer att spela under Ralphs regler. Han uppmanar de som vill följa honom att komma till stenröset, där de skall jaga och dansa. De skall jaga de vilda grisarna, dansa de ursinnigaste av krigsdanser och Jack skall var hövding. Ingen vågar öppet trotsa Ralphs auktoritet, men efterhand överger pojkarna ordningen för den vilda festen och eviga jakten som råder hos Jack. Myten om odjuret stegras gradvis.
En tid efter uppdelandet av pojkarna, beger sig Simon ut på en utflykt sökande efter mat. Under Simons flanerade under fruktträden, uppträder Jack och hans jägare. Diskret avlägsnar sig Simon, plötsligt stöter han på ett dött, groteskt grishuvud upphängt på en stör. Grishuvudet är en lämning från jaktens upphetsning, menat som ett offer till odjuret. I Simons förvirrade tillstånd, förvandlas den groteska reliken, till en inkarnation av Odjuret. Med de matta ögonen, de vita tänderna och flugorna vilka surrar runt de upprivna inälvorna, omvandlas den döda kroppen till pojkens fasa, till Flugornas Herre. Simon tycker sig höra odjurets röst. Rösten bekräftar Simons värsta farhågor. Odjuret är inte konkret,verkligt. Det finns inom dem. Orsaken till att ondskan finns är en del av dem själva. Det kan varken dödas eller tillintetgöras med spjut eller våld. Simon faller omkull och förlorar medvetandet.
När han sedan vaknar gör han upptäckten, att det vilket gruppen antagit vara odjuret, enbart var en död man hängande i en fallskärm. Vem den döde mannen är, är ovisst. (Eventuellt kan han vara piloten på det plan med vilket de förolyckades på ön) Förvirrad, chockad och lättad vandrar åter till gruppen för att berätta nyheten. Han kommer instapplande med den stora fallskärmen, mitt i det att gruppen firar en vild jaktfest. Pågrund av olyckliga omständigheter och pojkarnas upphetsning, mistas Simon för att vara odjuret. Ett grymt och kallblodigt mord utförs av de krigsmålade barnen på klippan. Kroppen förs sedan sakta ut mot det öppna havet.
All ordning och spår av mänskligt tänkande har försvunnit under tidens gång, förirrade av jaktens rus och det naturliga urvalet. Den starkes rätt till överlevnad. Barnen har suddat ut sin egen identitet och antagit vildens, djurets, skepnad. Kvar står Nasse och Ralph. I en grupp utan individer, finns inte individens samvete. Ingen tvingas bära enskild skuld för det gruppen utför. Nasse dödas brutalt, om än oavsiktligt, av ett rullande stenblock, avsett att avskräcka. Snäckan krossas under stenens tyngd. Kvar står Ralph likt ett jagat villebråd. Han står oförstående inför Jacks hat, gömmer sig i natten, hotad till döds av vildarnas spjut.
Boken avslutas med en beskrivning av vildarnas jakt på Ralph. Stammen sätter till slut ön i lågor, för att röka ut Ralph. Den tjocka röken drar till sig ett förbipasserande skepps ögon. I den stund döden nalkas Ralph med avståndet av några meter, anlägger en flotte vid ön. En vitklädd sjöofficer stiger iland, hälsar artigt och frågar vem som är ledaren. Ralph svarar “Jag” med en hög klar röst.
Recension:
Boken är mycket skrämmande i sin sensmoral. Tanken om att vilden finns inom oss alla, är utpekande och läsaren tvingas konfrontera tanken även angående sig själv. Sammanfattande är romanen engagerande, spännande och upprörande.
Språket uppfattar jag inte som särledes exceptionellt, men inte på något vis bristfälligt. Det är inte språket som utgör bokens styrka, utan berättelsen i sig själv. Detta skall inte uppfattas som ett utdömmande av boken. Den är rent ut av mycket bra och jag har inte läst något liknande den.


“ Att inbilla sig att Odjuret var någonting man kunde jaga och döda! sade huvudet. Ett ögonblick eller ett par ekade skogen och alla de andra vagt uppfattade platserna av en parodi på skratt. “Men du förstod det, inte sant? Att jag är en del av er själva? Så nära, så nära!”
(sid 188)