- Gökboet -
Ken Kesey
Recension:
Hövding Sopasopa har stilla observerat under årens lopp. Som en döv kroniker, vandrar han omkring på sjukhuset. Han saknar människovärde, saknar framtiden och förtränger sitt förflutna. Han kan inte minnas när han slutade tala, eller varför. Ursprungligen var det nog andra som började behandla honom som om han inte fanns.
Vi befinner oss på en yttring av den ofantliga Maskinerikombinationen, ett mentalsjuk-hus. Dagarna förflyter som en kopia av den föregående, allt i psykoterapeutiskt syfte. Stora Syster i sin åtstramande vita dräkt och påklistrade leende, sitter bakom sin glasvägg och styr de intagnas liv. På Stormötena manipulerar hon sina patienter efter behag, tiden går och står samtidigt stilla.
Mentalsjukhusets patienter är kategoriserade i tre olika fack, grönsakerna, kronikerna och De Akuta. Grönsakerna befinner sig långt bortom sinnesvärlden. De behöver hjälp med allt det basala här i livet, äta, sova o.dy. Kroppen är det enda skönjbara av det som en gång var en människa. Även kronikerna har förlorat hoppet om att någonsin återfå det som kan kallas ett liv. De flesta kroniker är bortom hjälp, meningslösa vrak. Den man som med sin sinnrika iakttagelser för handlingen vidare, tillhör som jag redan nämnt, denna kategori patienter. Dock har han ännu inte fallit ur verklighetens ramar, men han har förlorat tilltron till framtiden och sig själv. Hövding Sopasopa är en storvuxen man med sitt ursprung i den sista skälvande indianstammen. Han saknar skogen, vattanfallet och fadern. Den store indianhövdingen som försökte utmana Maskinerikombinationen. Han bär på minnet av faderns fall, alkoholmisbruket och besvikelsen. Stilla vandrar han runt på avdelningen med sin sopkvast av metall.
Den sista kategorin patienter som benämns De Akuta, är mer rörliga. Fungerar utåt sätt som den genomsnittliga människan, men på insidan är de mer som livlösa robotar. Lever i den skyddande dimma Stora Syster sänder ut. Förmår inte ändra på sin tillvaro, orkar inte, vill inte.
En storm drar in över mentalsjukhuset den dag en man med yvigt rött hår, ett stort leende och ett klingande skratt anländer i det stora sällskapsrummet. McMurphy kommer likt en virvelvind rakt in i Stora Systers inrutade värld. Dimper ner bland de akuta, i handen har han en kortlek och i sinnet förändring. Redan under det första stormötet han närvarar vid kan han känna att något är tryckande fel på denna instution. Luften går knappt att andas, och någon manipulerar med tiden.
En kamp på liv och död formas kring de båda, McMurphy och Stora Syster. Eller mer sanningsenligt, den enskilda individen mot den enorma Maskinerikombination som står bakom Stora Syster. Med spratt, fräcket, vitalitet och med ett oerhört självförtroende sätter McMurphy systemet i gungning. Kämpar för de intagnas rätt till förfogande över sina egna cigarretter. McMurphy driver friskt med Stora Syster och sina medpatienter, slår vad om omöjligheter. Spelar påker, läser av hopp och förväntan i deras ansikten. Agiterar för att patienterna ska ha rätt till att beskåda baceballfinalerna på TV. Vill ändra på städrutinerna, förändra systemet. Hövdingen observerar spänt deras kamp, vågar knappt tro det han skådar. Skrattet har återvänt till sjukhuset.
På instutionen följer personalen teorin om den Terapeutiska Gemenskapen. Avdelningen drivs i en demokratisk samverkan mellan patienter och personal. Inga beslut fattas utan samråd med Stormötet. För att kunna anpassa sig till samhället måste man känna sig vältillmods med sin omgivning. Man skall kunna prata, diskutera och bikta sig inför Stormötet. McMurphy ser, liksom Hövdingen, systemets falskhet. Genomskådar bluffen, och förstår Stora Systers behov av makt.
McMurphy utmanar systemet öppet och i det fördolda, han anordnar baksetturneringar. Vissa intagna börjar åter tro på framtiden, förundras över hans styrka.
Men även McMurphy är mänsklig, och det är miss Ratched, Stora Syster, synnerligen medveten om. Hon påminner honom om att han är beroende av hennes vilja,
han stannar på instutionen så länge hon behagar. De Akuta är chockerade över McMurphys plötsliga håglöshet och skapar sig sina egna orsaker. De börjar ifrågasätta varför McMurphy kämpar för dem, vilken är den egna vinningen? Patienterna, med en liten hänvisning från Stora Syster, påminner sig om alla de skulder de är skyldiga McMurphy på grund av hasard och kortspel. Missnöjet sprider sig. Hövdingen suckar i sin vrå.
En dag hänger en lapp med texten, Djuphavsfisk10 dollar, på anslagstavlan i samlingsrummet. McMurphy vill ta med sina vänner på en upptäcktsfärd ut i världen. Med glädje och en smord mun lyckas han få några av de intagna att våga ta steget ut ur den skyddande dimman. Miss Ratched går till motattack genom skrämselpropaganda, bakom lyckta dörrar gnisslar hon tänder av ilska. Den salta havsluften stärker patienternas utsvultna själar. Men Hövdingen vet vad som händer med den som växer sig stark nog att utmana systemet. Hon innehar makten, kan ge elchocker och operera bort utvalda delar av intellektet, enbart i kontaktsökande syfte. Lobotomi kallas det visst. McMurphy ser Hövdingen i hans tystnad. Lockar orden att åter flöda från den store indianens läppar.
Dagarna efter havsutflykten skall gruppen som varit med på färden rengöras från löss och andra parasiter. McMurphy blir svårt provocerad och tar tillslut till de enda han känner till när orden är gångna, våld. Mr Bromden, Hövdingen, dras även han med i det kaos som uppstår. Stora Syster hjälper vårdarna från Stormen att justera lädersöljorna på tvångströjorna, så att de skall sitta riktigt bra runt armarna. Stormen är den slutna anstalt där svårare fall av mentalsjukdom behandlas. De behandlar McMurphy med elchocker. Han vägrar att visa elchokernas effekt på honom, och han går långt till näst och nästa behandling. Men ibland när han tror att ingen ser, observera Bromden skräcken i hans ögon. På avdelningen växter sig McMurphys ande, legenden , sig starkare och starkare. När Stora Syster inser detta, hämtar hon hem honom från Stormen. En legend är inte en verklig människa och kan inte framställas som sårbar.
I och med det ögonblick McMurphy kommer tillbaka, börjar han planera nästa drag. Han har bjudit in några kvinnliga bekanta till sjukhuset, vilka medhaver sprit. Med överseende från nattvakten anordnar McMurphy tidernas fylleskiva i den mörka natten. När dagen gryr är katastrofen ett faktum. McMurphy skulle vid den tidpunkten befinna sig långt därifrån, men det som sker är oundvikligt.
Några veckor senare rullas en bår in på avdelningen MCMURPHY, RANDLE P., NYOPERERAD, LOBOTOMI. Patienterna betraktar båren misstänksamt. Tror att det hela är en bluff, observerar att mannen har en liknande tatuering som McMurphy och ett ärr som är förbluffande likartat med det som McMurphy har. Men blicken är inte den samma, uttrycket, det kan inte vara han. Under natten som följer berövar Hövdingen den kropp som en gång var McMurphy det liv som ännu cirkulerar i dess ådror. Blicken förändrades inte under dödsögonblicket, den var redan död. Indianhövdingen vandrar bort i natten under stjärnorna. Ingen bryr sig om en förrymd fånge från ett sjukhus. Han hade varit borta en lång tid.
Vi kunde inte stoppa honom, för det var vi som fick honom att göra det. Det var inte Stora Syster som tvingade honom, det var vårt behov och vår hunger ... Det var vi som hade fått honom att stå upp långt sedan hans fötter och ben hade gett vika, fått honom att vecka efter vecka fortsätta med att blinka och flina och skratta och spela spelet långt sedan hans humor hade förtorkats och bränts bort mellan två elektroder
(s 399)
Recension:
Av något förunderlig anledning känns det som jag missat själva kärnan i bokens innehåll i mitt referat. Den kärna som får läsaren att leva med patienterna, deras rädsla och uppbrott. Gökboet är en synnerligen medryckande bok. Mest fascineras jag av Hövdingens oerhörda observationsförmåga och rika känsloliv, men även av skildringen av hur en enskild människa kan kämpa mot systemet. Kesey använder ett mycket personligt språk, och inlevelseförmågan saknar motstycke. En mycket bra bok som berör det innersta i människan och hennes liv.