~Hon går genom tavlan ut ur bilden~
Johanna Nilsson

Referat:
Johanna Nilssons roman är en smärtsam skildring av ett barns öde och den vuxnes sorg. Men även ett försök att beskriva de innersta hos människan, som individ och gruppvarelse. Ett dokument över ensamhet, rädsla och barns naiva grymhet. En berättelse om vår rädsla för att se det som sårar och skrämmer.
Själva historien förs fram genom två parallellt beskrivna skeenden i huvudpersonens Hannas liv. Den mer utförligt beskrivna, sträcker sig från mellanstadiets början till dess slut. Eller rent känslomässigt, från den tid hon fortfarande kunde tro på människors godhet, tills dess hon hade låst in sin själ i ett skyddande rum av ensamhet. Insprängt i grundhistorien ges läsaren glimtar av den vuxna kvinnans funderingar, där hon sitter i sitt rum med vita väggar på ett mentalsjukhus. Det skall också påpekas, att ”Hon går genom tavlan ut ur bilden” mer är en skildring av ett människoöde, och mindre en berättelse med det generella inledning, handling och slut.
Romanen börjar således med att Hanna går i slutet av årskurs fyra. Hennes tillvaro består av alla de ordinära ingredienserna här i livet, lyckan över att gå och köpa godis med vännen Karin, att besöka farfar där han bor ute på landet, att leva, äta, skratta och gråta. Sommarlovet väntar likt en hägring i solen, och fröken är rund om magen där hon står framme vid katedern och läser sagor. Lite saknar Hanna Nina, den långa flickan med tandställning, som har flyttat utomlands med sina föräldrar. Ökensand, Nina brukade skicka ökensand i sina brev. Det rasslar, som löften om en annan värld.
Johanna Nilsson beskriver Hannas värld såsom hon anser väldigt tidstypiskt för just mellanstadieperioden. En värld innehållandes luktsuddgummi, skirt rosa kläder, blå maskara och listor på de pojkar respektive flickor som är högst ansedda inom klassen. En tillvaro där uråldriga lagar gäller, antingen äter man eller blir äten. När Hanna kommer åter från sommarlovet har allting förändrats. Ensamheten slår likt en mur emot henne. Karin totalneglegerar Hanna. Maskaratyngda ögon vänder sig bort och skrattar.
Klassen har även fått en ny lärarinna. Hon anser att Hanna är exceptionellt begåvad. Det lyser ur Hannas mammas ögon när kvartsamtalet är avslutat. Modern fäste inge större vikt på den korta meningen som fröken uttalade som hastigast i förbifarten, den enda meningen som berörde det tabubelagda ämnet, Hannas ensamhet. De vill att hon ska förneka, medge att trotts allt är hon som väljer sin egen sorg. Det är väl så som du vill ha det lilla Hanna? De vill att hon skall svara ja. De orkar inte se, vill inte se. Hanna vill skydda sina närmaste från sitt katastrofala misslyckande.
Det mest centrala i Hannas liv är den egna familjen. Den strålande lillasystern Emma vars hjärta aldrig är fyllt av mörker. Andreas, den prepubertala brodern, som hamrar ur sig sin aggression på pianots svarta och vita tagnenter. Men ljusast i den vuxna kvinnans medvetande lyser nog minnet av farfar. Denna godmodige äldre man som aldrig vände bort sin skyddande famn från hennes mörker. Stod där likt en stadig fast klippa ur urberget, förstående, öm och evig.
Hannas vardag förflyter likt ett pärlhalsband av otillvaratagna möjligheter. Hon känner en skräck och avsky inför skolan, och önskar att hon vore sjuk. Flyr in i sina böckers skyddande värld av glömska. Tiden passerar, när någon fyller år anordnas ett kalas. I bland blir hon bjuden, ibland inte. Den troligaste anledningen till hennes invitation, tror Hanna, är att föräldrarna krävt att deras barn skulle bjuda hela klassen. Hon står vid väggen, ser de andras lycka. Kroppar mot kroppar, tätt intill varandra.Undrar hur länge hon måste stanna kvar för att uppfylla etikettens krav. Hör skratten, känner ingen gråt. Hemma kryper Hanna upp i sängens en hörn. Trycker det lilla huvudet mot tygponniens tilltufsade päls och viskar allt sitt hat i dess öra.

Pappa föreslår att hon skall börja träna pingis. Tränaren har endast lovord att ge. De vuxna kan omöjligen förstå hur en såpass späd kropp kan skjuta så oerhört hårt. Men de vet inget om de mörker hon bär inombords, ser inte de ansikten hon målar upp i sitt medvetande när hon med all den kraft hon kan uppmana slår till den lätta, vita bollen. Måste träna, måste bli tillräckligt duktig. Den som är tillräckligt duktig kan inte vara osynlig. Hon duschar snabbt, springer, flyr bort. De andra barnen som tränar tillsammans med Hanna får inte upptäcka det som är fel med henne. Det fel som är så stort att hon inte själv kan skönja det. Hon ser sin trötta spegelbild på den dimmiga ytan, hatar det hon ser.
Farfaderns hjärta bankar i bröstet. De blir mer oregelbundna och tillslut tynar farfar bort, kvar finns bara mörker.
Flera år senare sitter en kvinna vid ett sjukhusfönster, minns farfar och tröstestenen, minns garderobsmörkret där hon gömde sig för världen. Hon flyr, gömmer sig ännu. Rädd för att våga möta människor, rädd för att släppa nära och bli sårad. Minns alla förlorade möten. Hon står vid fönstret och lutar sig försiktigt ut. Där finns froståkrarna, längtansvattnet och mörkerskogen, där finns människor, närhet, hud. Hanna undrar stilla hur kyssar smakar. Hon känner rakbladets kyla mot handleden. Hon ska inte använde det, inte nu. Det känns som en seger att tänka tanken. Hon släpper rakbladet, hör det dovt klirra i fjärran.
Hon vet vad de, vårdarna, vill att hon skall tänka och agera. En utstuderad teater med dåren som huvudrollsinnehavare. Någon gång kommer familjen och besöker henne, känner deras hopp, sorg och längtan. Andreas lugna blick som vilar på hennes ansikte. Så lätt att åter sjunka in i galenskapen, luften på sjukhuset är tung att andas, själen får astma. Hanna är medveten om att hon åter måste våga lite på de människor i hennes omgivning. Alla leenden är inte hånleenden. Än är hon ung, här kan hon inte stanna.

”Kommer du?” frågar pappa och ser på henne. Hon nickar men sitter kvar en liten stund i sängen med de tunna vita lakanen. Så konstigt att bara lämna. hon ser sig omkring, minns tiden och väggarna som hon har målat med sin andedräkt, ser drömmarna som hamrar mot fönstret och vill ut. hon ska slägga ut dem nu, snart. Rummet är tavlan där hon har ristat sin tid, bilden är det förflutna. Nu måste hon måla något helt annat. Hud, värme, närhet, inte bara längtan.
”Hanna?” Pappas röst är skrovlig när han ber henne komma. Mamma väntar ju där hemma. Hon nickar och reser sig upp, går genom tavlan, ut ur bilden. Pappa går på hennes ena sida, farfar på den andra, hon kan luta sig mot dem båda. Hon vänder sig inte om en enda gång.”

Recension:

Någonting djupt inom mig berördes av den här livsskildringen. Rörde om i känslor jag trodde var sedan länge arkiverade långt inom mig, undanstoppade och glömda. Jag tvingades, under det att min blick följde den ström av bokstäver som bildade ord och meningar, bearbeta alla de minnen och reflektioner som berättelsen om Hanna gav mig.
Under det att jag läste ”Hon går genom tavlan ut ur bilden” tvingades jag ofta att göra avbrott för att samla mitt sinne. Ibland låg jag tryckt mot väggen med en kudde, medan tårarna flödade ur mitt inre. På grund av mitt personliga förhållande till boken har jag svårt att uttala mig om bokens kvalitet i gemene mans ögon. Rent generellt kan jag säga att ibland, enligt mitt tycke misslyckas Johanna Nilsson något med beskrivningen av mellanstadiebarnets värld. Hon har en tendens till att både ta med inslag av lågstadiets och högstadiets tankegångar och säregenheter. Trotts detta äger Johanna Nilsson ett vackert språk med en udd av smärta.