~ Kallocain ~
Karin Boye

Rädsla, kontroll och frihet. Rädslan för något mindre än den totala perfektionismen, föder ett behov av total kontroll. Den som har total kontroll behöver inte vara rädd, inte känna ensamhet, eller känna sig olycklig, eller är det så? Kan det vara så att den som innehar total kontroll saknar frihet? Rädsla, kontroll och ett behov, en önskan om frihet, så beskriver Karin Boye framtidsstaten.
I en värld av misstänksamhet och kontroll lever Leo Kall, medsoldat, kemist, make och far. När denna historia har sin början, är han näst intill medelålders, dvs. han har redan genomgått barnlägren och Statens propagandaministerium har redan under åtskilliga år inoktrinerat honom, för makten och Statens välbefinnande. Han är en god medsoldat, han är produktiv och lönsam. Han är gift och en trebarnsfar. Leo Kall är nöjd, eller låt oss säga, tillfredsställd med sitt liv.
På detta sätt framställer Karin Boye framtidens idealperson, produktiv och lönsam. Hon låter även läsaren ana deras sorger, Leo Kall och hans fru, Linda. De sorger, offer, människan måste bära. Människans offer till Staten. Människan skall icke sörja dessa offer, ty människan är blott en del i den giganstiska organismen Staten. Men visst sörjer Linda sin son, som vid sju års ålder sändes bort till barnlägret. Den månatliga ransonen sömnmedel räcker knappt, och det som blir över går till maken, som sedan länge förbrukat sin. Varför förbrukar Leo Kall sin sömnmedelsransom så snabbt? Den frågan vågar inte ens nämnde Leo Kall fråga sig själv.
Jag, som läsare, får ett intryck av att de sorger Leo och Linda bär på, men inte vågar berätta för varandra, skiljer dem åt. Separerar dem så långt från varandra att begreppet lycka inte kan existera.
Leo Kall är en mycket intelligent man. Som en levande varelse känner han instinktivt att någonting är fel, men han kan inte definiera vad. Hela hans liv är totalt kontrollerat och det existerar inte en punkt där någonting kunde gått fel. På fest och föredrags- kvällarna roar han sig. På hemmakvällarna träffar han sin son. Att atmosfären inom hemmet är såsom önskad ser det väna hembiträdet till, vid varje veckoslut rapporterar hon också om den alltid lika lyckliga stämning som råder i medsoldat Leo Kalls hem. Det är således totalt orimligt att Leo Kall överhuvudtaget kan vara någonting än totalt lycklig, men den här känslan...
Kallocain är en vision om statens slutgiltiga kontroll över människan. Statens kontroll över människans sinnen och tankar. Själva Kallocainet, uppkallat efter forskaren och medsoldaten Leo Kall, är en blekgrön vätska med den märkliga egenskapen att den får människan att öppna sitt innersta.
” Är det inte till Statens bästa, om en skurk blir fälld, må vara att han är oskyldig just till det han står anklagad för? är det inte till Statens bästa, om min oduglige, skadlige, högst osympatiske ovän blir fälld, även om han inte precis har gjort något straffbart enligt lagen? Han kräver hänsyn förstås, men var har den enskilde för rätt till hänsyn…
– Ni tycks då ha ett ovanligt solitt samvete, sade Rissen torrt. Eller leker ni bara att ni har det? Min erfarenhet är annars det att ingen medsoldat över fyrti har ett riktigt gott samvete. I sin ungdom har man det kanske, somliga, men sedan… Förresten är ni kanske inte över fyrti än?
– Det är jag inte, svarade jag så lugnt jag kunde, och lyckligtvis stod jag vänd mot den nya försökspersonen, så jag slapp se Rissen i ansiktet. Jag var upprörd, men inte huvudsakligen över hans oförskämhet mot mig. Vad som retade mig i mycket högr grad var hans almänna påstående att alla medsoldater, som kommit till mogen ålder gick omkring med kroniskt dåligt samvete. Fast han inte direkt sade ut det, kände jag det dunkelt som ett angrepp mot de värden jag ansåg var de heligaste”



Edo Rissen, vem är han, eller vad är han. Vad gör han och varför påverkar han såpass starkt Leo Kall. Svaren torde vara enkla att svara på, Edo Rissen är Leos kontrollchef och hans uppgift är att kontrollera Leo Kalls expriment. Tillsammans utför de djupa och farliga strövtåg intill människans innersta. Leo Kall är upprymd av Kallocainets makt, dess förmåga att sätta den sista delen av människans liv under Statens kontoll. Rissens likgiltighet inför Kallocainets storhet frusterar Leo. Han känner sig även frågande till varför han reagerar så kraftigt på Rissens omdöme. Han fördömer och föraktar Rissen, men dras ohjälpligt till honom.
” Det förhöll sig nämligen så, att lika hårt som jag kritiserade Rissen och lika djupt som jag misstrodde honom, lika viktigt var i alla fall hans omdöme för mig. Var gång som jag kom på mig med att försöka imponera på honom, skämdes jag och slog bort min svaghet. Men efter en kvart var den där igen, och jag gjorde allt jag kunde för att tilltvinga mig något slags aktning från denne konstige man, som ingen kunde ha respekt för.” (sid. 182.)
Kanske förhåller det sig så att Rissen innehar något av denna suggestiva styrka som de statsfientliga förrädare de undersöker dagligen besitter, i deras jakt på människans innersta. Leo farscineras av försökspersonerna, försöksobjekten. Ynkliga och hjälplöst utlämnade, likt små barn, drar de honom till sig. Dessa människor som berättar om hemliga möten, där människorna tar varandra i hand. (En för länge sedan glömd hälsningsform.) Där människorna sitter tysta och lyssnar, där människorna inte övervakas av Staten.
”– Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.” (sid.195)
Åsikter, tankar och funderingar, sidor av människan som Leo inte hade reflekterat över förut, Rissen, försökspersonerna, allt bidrar till att Leo tvingas tänka och se sig själv. Detta är Leo inte beredd att göra. Han känner hur den grund han har byggt sig själv och sitt liv, förintas och rycks bort under hans fötter. En rädsla inför vad som skall ersätta den perfekta kontrollen infinner sig - människans rädsla inför det okända. Han personifierar sin trygghets fiender i Rissen och sin fru Linda. Om han får makt över dessa, får han åter makt över sig själv och sitt liv. Denna tanke växer inom Leo tills den inte lämnar honom någon ro.
”Tanken tog mig som en våg lyfter en barkbit. Jag hade inget val mer, jag måste handla som jag gjorde, i rent sjölvförsvar, för att rädda livet. På något sätt måste det gå. Under någon förevändning kunde jag smuggla undan den lilla mängd kallocain som behövdes. Linda skulle tvinga ge sina hemligheter sist. Då skulle hon vara i mitt våld som jag aldrig hade varit i hennes. Då skulle jag gå vidare och ange Rissen.
Då skulle jag vara fri.” (sid. 237-238)
Men eventuellt ligger det bakom behovet att kontrollera en önskan om att höra, förstå, Rissen och Linda. När han hör deras bekännelser under kallocainets rus, förstår han att de skulle ha givit detta till honom frivilligt om han endast frågat. I stället har han tvingat sig på dem med våld.
På vägen hem från Rissens förhör, tillfångatas medsoldat Leo Kall av grannstaten. Han sätts i fängelse. Leo Kall skulle aldrig åter se sin fru Linda, aldrig veta vad som hänt sina barn, leva i ovisshet om Världsstaten någonsin han avrätta Rissen. Åren skulle vara svåra och långa;
” Men det händer mig, när jag sitter på min brits med slutna ögon, att jag lyckas se stjärnorna glimta och höra vinden susa som den natten, och jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ut i min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en ny värld”


Recension:
Denna bok fascinerade och trollband mig oerhört. Den är sinnligt uttänkt, en skräckvision, men ändå inger den hopp om människans förmåga att överleva i en förstörd värld. Karin Boyes språk är utmärkt, det förvåndade mig faktiskt lite. Jag har alltid ansett Karin Boye vara enbart en poet, jag betvivlade att hon skulle vara kapabel att skriva något dyligt som Kallocain. Sanningen att säga, är Kallocain den bästa bok jag läst på en mycket, mycket länge.

”Jag kan inte, jag kan inte, utrota den illusionen ut i min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en ny värld”