Tåbb med Manifestet
Lars Ahlin

Referat:
Han sörjde som en puckelryggig hatar sin puckel, som en yngling hatar sin omogenhet. Han hatade så blint därför att hans hat riktade sig mot något ofrånkomligt. För Tobias Jansson, Tåbb, är arbete det yttersta målet. Arbetarens värld är den högsta av världar, ty framtiden tillhör ” det unga proltetäriska gardet”. Tåbb lever i en värld av massarbetslöshet. En värld där starka, unga människor, likt Tåbb själv, driver omkring på Sveriges dammiga vägar, likt osaliga själar sökande efter proletariatets befrielse. Ty de vet att ett liv utan arbete är inget liv.
”Var inte Sverige stort? Var inte fabrikerna och arbetsplatserna många? Han hade hoppats komma in i produktionen på annat håll. Det var därför han jagat från plats till plats. Manifestet hade upplyst honom om att arbetslöshet är döden.” (s.29)
Inom Tåbb brusar den okuvliga socialismen, och Manifestet, det kommunistiska Manifestet, är stötestenen i hans tillvaro. Tillsammans med betyg, fackföreningsbok och legitimationspapper, förvarar han det lilla gråa häftet i inner fickan, närmast hjärtat. Trasproletär, traspoletär ordet dundrar likt en storm i Tåbbs inre. Var han inte längre Tåbb med Manifestet? Det som levde i honom hette trasproletär, och han visste i sitt hjärta vad det betydde.
Arbete, sökandet leder den arbetslöse mot ännu en liten stad. En tidig måndagsmorgon i mitten av februari, innan ännu den första ljusnyansen flutit in i det kompakta vintermörkret anlände Tåbb till Rökstafors. Inom honom, bakom socialismen och framtidstron, lurar rädslan, rädslan för hårda galler och slutna rum. Kåkskräcken förlamar honom.
” Han såg framför sig en hård och okänslig fysionomi och en kall röst röt:
– Vem är du? Va fan gör du här i Rökstafors? Fram med legitimationspapper så man kan se va du är för en figur! Hur klarar du uppehället här? Säljer du dikter! Äh, slingra dig inte nu! Du vet lika så bra som jag att det där bara är maskerat tiggeri. Har du inte hört talas om lösdrivarlagen förut kanske?” (s.70)
I en av Rökstafors svindlande husuppgångar möter Tåbb Anna. Försiktigt, som i cirklar, närmar de sig varandra. Men Tåbb tvingas sakta inse att Anna har hela hans framtid utstakad för honom. Hon förväntar sig att han flyttar med henne, hem till hennes värld, hem till skogen. Tåbb känner sig fången, och hans hjärta finns en makt, en tro om att han plats är på produktionsgolvet. Denna makt är större än allt, även kärleken.
”Han skulle aldrig kunna följa med henne dit hon trängtade. Han skulle aldrig kunna spänna en näverkont på ryggen och vandra vid hennes sida på skogsvägar som ingen bil färdats fram på. Han skulle aldrig kunna lära sig att speja efter himlens väderlekstecken. Han skulle speja åt det håll där fabriksrök möjligen kunde skönjas. Och aldrig skulle han få öron som lyssnade till tjädrarnas och orrarnas spel.” (s.95)
Raskt beger sig Tåbb iväg, bort, ut. Han söker kontakt med människor som befinner sig i en situation som liknar sin egen, andra trasproletärer, andra utstötta satar, obefintliga, bettlare, förstörda ynglingar, biologiskt misslyckade, mindervärdiga, busar, lösdrivare, parasiter, luffare, asociala individer. Det är inte bara kärt barn som har många namn. Andra som sjunkit ner i de arbetslösas pariaskast, de som enligt Marx var symptomet på det kapitalistiska samhällets passiva förruttnelse.
Sakta förändras Tåbbs mentalitet. Han får svårare och svårare att tro på Internationalens ord. Det knyter sig i magen när han hör de ord som varit hans sanning, liv, som lögn. Ty inte kan han dela förstamajdemostranternas glädje, när han inombords känner hur han slits sönder mellan övertygelse och illusion.


”Upp till kamp emot kvalen!
sista striden det är!
Ty Internationalen
åt alla lycka bär.”

Hur kan han tro på att socialismen åt alla lyckan bär. (Varför sjunger man inte n å g r a.) Blir trasproletärerna lyckliga? Blir sabotörerna det? Eller strejkbrytarna? Förrädarna? Blev Marx eller Branting lyckliga?
Långsamt genomgår Tåbb en förändring som skulle kunna beskrivas som moraliskt förfall. Mitt i denna process träffar Tåbb herr Andersson. Herr Andersson lever en handelsresandes kringflackande liv, han gör sig en mindre förmögenhet på att lura och bedraga. Han erbjuder Tåbb anställning, ett erbjudande som Tåbb självfallet inte kan refusera. Dock kan inte Tåbb sträcka sig såpass långt att han själv medverkar i bedrägerien. Han skulle aldrig kunna lura av en gammal dam hennes fars guldring med fala och ett skamlöst pris.
En afton förlorar herr Andersson sin plånbok, innehållandes närmare tvåtusen svenska kronor i kontanter. Tåbb hittar plånboken och fattar ett moraliskt svårt beslut, han tar plånboken och begår således ett brått.
”Tåbb började leta i bilen. Han vände dynorna. Plötsligt såg han plånboken. Han sträckte sig långsamt ner och tog den. Han höll den en stund i handen. Tåbb tryckte till. Han såg sig om. Så körde han ner plånboken i sin egen ficka. Han kände sig glad, och han tyckte att det var obegripligt ljuvligt att känna sig glad. Den smärtsamma känslolösheten var borta. Isblocket hade smält ner. Han hade velat gapskratta.
– Du är fin att lura änkor och småhandlare! ville han ropa. Det är duktigt av dig att ta hand om en resandegrabb, att klä opp honom och lära honom fina tricks.Du har inte din like. Du är en verklig Napoleon!” (s.150)
Tåbb beslutar sig för att livet inte är värt att leva. Han beger sig till Stockholm med intentionen att leva såpass länge som pengarna varar. I Stockholm träffar han Kajsa, en glad flicka hemifrån Sulfafors. Kajsa är på flykt, på flykt från hemorten, tristessen och kanske även sig själv. De två inleder ett fritt förhållande. Men när Kajsa till slut kommer krypande på sina bara knän, och medger att hon älskar honom, stöter Tåbb henne ifrån sig. Kajsa rusar förskräckt bort. En dyster höstdag tar herr Anderssons pengar slut, och Tåbb beslutar sig för att dö ensam i sängen. Uppdragen ur sin vila blir han av polisen, vilka tänker föra honom till värnplikten. Tåbb är svårt sjuk, och får tillbringa närmare ett år på sjukhus. Efter sjukdomstid och värnplikt, återvänder således Tåbb hem till Sulfafors.
”Han hade åter börjat skriva hem, och därhemma ville de ingenting annat än det de alltid velat, att han skulle vara hemma hos dem.” (s.214)
Efter två långa år återvänder även Kajsa till sitt föraktade Sulfafors, efter ett giftemål och en abort. Ensam och trött söker hon upp Tåbb:
”– Du vet Tåbb att jag älskar dig, sa hon lugnt. Du vet att jag älskade dig då jag kom tillbaka till dig och ville att vi skulle leva med varandra helt och fullt. Du körde iväg mig. Det var ditt fel att jag kom till den andre. Men jag härdar inte ut med honom längre. Nu när jag åter ser dig förstår jag att det inte går. Det är med dig jag vill leva.
Hon blev så lugn. Hon log mot honom.
– Då älska du mig! sa hon.
– Det känner du, svarade han.
Kajsas önskningar slöt sig. De siktade inte utåt tillvarons rymder längre. De slog en ring omkring honom som stod framför henne och tafatt lekte med yxan. Hon såg på hans händer och visste att hon snart skulle få erfara deras ömma, varsamma kraft.
Kajsa hade plockat korgen full. Han ville ta korgen ifrån henne, men hon vägrade att ge den helt.
– Vi bär den båda två, viskade hon.
Och de tog i varsin ända av handtaget och bar in korgen in i huset.” (s. 227)

Recension:
Med en flytande enkelhet för Lars Ahlin språket, tankegången och boken vidare. Han känns oerhört äkta i sin beskrivning av socialismen, besvikelsen och kärleken. Det framgår tydligt att Lars Ahlin innehar en enorm sakkunskap i området, om den övertygelse och om den värld som Tåbb levde med och i. Jag fascinerades av boken, och kände ett deltagande i handlingen, som ytterst få författare har fått mig att känna. Det var inte den vackraste bok jag läst, men oerhört intressant, för den förde mig tillbaka till en värld som jag aldrig kommer att uppleva. Den berättade om en historia som du och jag, vi som bor i Sverige, måste kalla vår egen bakgrund. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag hade stor behållning av att läsa den här boken, och att det är en mycket bra bok!

”Ty Internationalen
åt alla lycka bär! (?)”