Olle

...Min älskade pappa...
Min pappa var den som stod mig närmast förutom min syster. Jag har alltid varit 'pappas flicka' och var hans trogna följeslagare som liten. Ingen kunde mäta sig med honom och han var så snäll och godhjärtad. Till yrket var han snickare och har inte jobbat på en enda arbetsplats utan sin bror som han är enäggstvilling med.
Han stora intresse var trav och inte ens när man åt på restaurang kunde han låta bli att ta fram travlappen ur fickan. Egentligen hade han inte så många intressen utöver sitt jobb som han älskade. På senare år köpte han sig en motorcykel som var hans lilla ögonsten, fast det som låg honom varmast om hjärtat var 'ongarna'. Vi var hans allt och man tvivlade aldrig en sekund på att han älskade oss över allt annat.
Pappa var en obotlig romantiker och läste mycket historia, speciellt fascinerad var han av vikingarna och önskade han hade levt på den tiden istället. Att kalla pappa teknisk idiot är kanske att ta i, men han intresserade sig inte för den nya tekniken. Trots allt gick han en datorkurs och det tyckte han var kul ett tag. Under den tiden hävdade han hur viktigt det var att ha en skrivare och han kunde inte förstå att jag och Mona klarade oss utan det. WOW, tyckte vi! Pappa börjar bli datorintresserad! Efter vi hade fått presentkortet han vunnit på Bingolotto och lyckliga i hågen satt med vår skrivare hemma så fick vi veta sanningen. Det var tangentbord han inte trodde vi hade och inte en skrivare. Tja, eftersom man skriver på tangentbordet så är det inte så svårt att hänga med i hans tankegång, men ändå... Vi fick oss alla ett gott skratt i alla fall. :o)

Min pappa var aldrig helt lycklig inombords och sökte konstant efter nya kickar. Han levde som om han vore odödlig och innerst inne, fast omedvetet, så fattade jag att han aldrig skulle bli gammal. Pappas stora fasa var att bli gammal och sjuk, och han slutade aldrig upp med att längta tillbaks till sitt vilda ungkarlsliv; sprit, fester, tjejer m.m. Dessutom var han periodare och festade ganska mycket redan när han var ung. Han skämdes inte för att han var alkoholist och det kom inte vi att göra heller. I 7 år klarade han av att inte dricka en droppe, men de sista 2 åren innan han dog så trodde han att han kunde kontrollera spriten. Det gjorde han på sätt och vis för han festade inte till i perioder, utan bara när han skulle ut och dansa, vilket inte hände så ofta.

Det blev ändå spriten och hans vilda leverne som tog livet av honom. Den 14:e mars i år så tog han bilen i ett mycket berusat tillstånd och lyckades köra några kilometer innan han krockade med en bergvägg och blev liggande med bruten nacke på bagageluckan. Då var han 52 år gammal.

Saknaden efter pappa är stor och det känns som det blir värre och värre för varje dag. Innan han dog trodde jag att döden var fridfull och vacker, men efter att ha sett pappa på bårhuset så ändrade jag uppfattning och drabbades av en fruktansvärd dödsångest. Trots att han inte såg fridfull ut så vet jag att hans själ nu äntligen har fått den frid som jordelivet aldrig kunde ge honom. För hans skull är jag glad (om man får uttrycka sig så), för hade han kunnat se tillbaks på allting så hade han nog tyckt att detta var det bästa sätt han skulle dö på. Men egoistisk som jag är så hade jag velat att han inte gick bort så tidigt...

[Jill] [Mona] [Mamma] [Pappa] [Barnen] [Min bästa vän] [Mina intressen] [Länkar] [Hemliga sidan] [Home]