• Genesis vågar ifrågasätta evolutionismens sanningar
• Evolutionsteorin i skolans läromedel, del 2
• Professor i genetik säger Nej! till evolution
• The lie : evolution
• De stora obesvarade frågorna inom kosmologin
• Big Bang på gungfly
• Sanningen segrar till slut
• Ögats evolution - en fråga om trovärdighet

1.
Genesis vågar ifrågasätta evolutionismens sanningar
Bara för att "sanningar" upprepas gång på gång gör dem inte mer sanna. Ett exempel är Vetenskapens värld i TV i början av 1996 med Lennart Nilssons underbart fascinerande bilder av fostrets utveckling. TV-kommentatorn framförde, utan att skämmas, den gamla förlegade åsikten att fostret i sin utveckling genomgår människans utveckling via fisk och apa till människa. Han upprepar det gamla påståendet att några veck skulle vara minnen efter gälar och ett ryggutskott skulle vara rester av en svans. I till exempel bokverket Vetenskapens Värld, (Fogdtdals förlag, band 8 sid 44, 1988) skriver man bl a: "Teorin [rekapitulationsteorin] uppgavs gradvis och är idag i huvudsak förkastad." Läs om detta i Genesis nr 3-89 och 4-93. Eller ta denna häpnadsväckande rubrik i dagstidningen Nerikes Allehanda den 22 jan 1996: Utomjordiskt liv är möjligt. Nyupptäckta stjärnan 51 Pegasi liknar vår planet. Vad är sanningen? En stjärna är en sol och ingen planet. Det är det första felet. Man har hittat en avvikelse hos en stjärnas rörelser som man tolkar så att en himlakropp med ca halva Jupiters massa (vilket är ca 160 gånger jordens massa) ligger på ett avstånd av 7 milj km från stjärnan. Jorden ligger 150 milj km från Solen. Den eventuella planeten är m a o inte alls lik jorden. Slutsatsen av dessa spekulationer är att utomjordiskt liv är möjligt. Vilka är det som berättar sagor? Skapelsetroende eller s k vetenskapsföreträdare? Genesis vågar ifrågasätta! Vill du vara trygg i att inte bli manipulerad skall du läsa Genesis!
EÖ
 

......

2. 

Bild 1

Evolutionsteorin i skolans läromedel, del 2
Av Vesa Annala

I början av den första artikeln diskuterade jag några grundläggande semantiska aspekter i samband med ett vetenskapligt resonemang. Med hjälp av några satser visade jag hur olika vetenskapliga utsagor kan ha olika vetenskapliga status, från fastlagd kunskap till trosutsagor. Därefter analyserade jag läroboksförfattarens sätt att behandla livets och olika livsformers ursprung. Vi såg hur författaren helt hade nonchalerat den semantiska sidan i sin diskussion. Den semantiska regeln utrycker ju "relationen mellan de språkliga uttrycken och det de används för att utsäga något om". Vi fann att de ord och uttryck författaren hade använt för att klargöra livets och livsformernas ursprung ofta var vilseledande. Det var litet eller nästan ingenting som faktiskt kunskapsmässigt motsvarade det som de olika orden och uttrycken hade använts för att beskriva eller förklara.
Denna andra artikel kommer att handla om darwinismen och följer i princip samma mönster som den föregående artikeln.
Textavsnittet under rubriken "Utvecklingsläran" är kort - bara 58 rader (bildtexten bredvid Darwins bild medräknad) på två spalter. Texten är delad i två separata avsnitt. Den första bär rubriken "Darwins evolutionsteori" och den andra "Mutationer".
Citat från boken:

"Darwins evolutionsteori

År 1859 utkom boken Om arternas uppkomst,1 skriven av den engelske naturvetaren Charles Darwin. I sin bok menade Darwin att växter och djur har utvecklats från enklare till mer invecklade former och att det ständigt sker en utveckling av alla levande organismer. Darwins tankar om utvecklingens orsaker kan sammanfattas på följande sätt:
* Växter och djur får ett överskott av avkomma.
* På grund av överskottet uppstår en kamp för tillvaron.
* Alla individer inom en art är olika och olikheterna går i arv.
* Genom kampen för tillvaron överlever de individer som är bäst anpassade till den miljö de lever i. Det sker alltså ett naturligt urval.

En enda fisk kan lägga miljoner romkorn, och en enda växt kan sprida miljoner frön. Men konkurrensen om mat och utrymme, fiender och sjukdomar slår ut större delen av avkomman innan den når vuxen ålder. Endast de individer som har de lämpligaste egenskaperna för den miljö de lever i, kan överleva. De fortplantar sig och ger de "lämpliga" egenskaperna i arv till avkomman.
Eftersom denna gallring pågår generation efter generation, blir arterna så småningom mycket väl anpassade till den miljö de lever i."

Analys och kritik av författaren
Författaren ger en kort presentation av Darwins tankar. I stora drag är beskrivningen korrekt, men det finns allvarliga brister som jag vill peka på. – Och naturligtvis lyser alla kritiska synpunkter med sin frånvaro.
Författaren ger för det första en för ensidig bild av Darwins kamp-motiv. Enligt Darwin själv använde han uttrycket "kamp för tillvaron" som metafor (bild):
"Jag använder uttrycket kamp för tillvaron i en vidsträckt och metaforisk bemärkelse, sålunda att det inkluderar både den ena varelsens beroende av den andra och (något långt viktigare) individens förmåga att inte bara bevara sitt eget liv utan också avla avkomma."2
Darwin var dock inte alls konsekvent. Redan på nästa sida i sin bok Om arternas uppkomst använder han uttrycket bokstavligt. Där säger han också att han har hämtat sitt kamp-motiv från Malthus.
Thomas Robert Malthus (1766-1834) var engelsk präst och en pionjär inom disciplinen politisk ekonomi. Han spekulerade kring den mänskliga populationens snabba ökning och menade att ökningen bör begränsas, annars hotas man av katastrofer i form av hungersnöd, krig och sjukdomar. Darwin menade att denna idé kan tillämpas också på djur- och växtriket , "med mångfaldig kraft".3 Med "med mångfaldig kraft" menade han att i motsats till det mänskliga samhället kan inte djur- och växtriket producera extra näring på konstlad väg och att djur och växter inte förnuftsmässigt kan avstå från att avla avkomma, som människan kan.4 Med andra ord är naturens egna näringsresurser mera begränsade och tillökningen av antalet individer mycket snabbare än i ett mänskligt sammanhang. Därför blir kampen för tillvaron mycket mera intensiv under naturliga förhållanden.
Naturligtvis var det många som ifrågasatte (och fortfarande ifrågasätter) Darwins resonemang. (Jag ska snart återkomma till den kritik man har riktat mot Darwin.)
Det tredje påståendet att "alla individer inom en art är olika och olikheterna går i arv" är delvis vilseledande.
Det är sant att alla individer av samma art är olika och att dessa olikheter går i arv. Detta betyder dock oerhört lite (om någonting) i det större evolutionistiska sammanhanget. Det är nämligen så att en överväldigande del av olikheterna hos individer är en produkt av, 1. de genkombinationer som uppkommer i och med befruktningen, och 2. individens senare utveckling i den miljö den växer upp.
Många av dessa olikheter som t ex hårfärg, fenornas storlek, halsens längd, tändernas storlek, muskelstyrkan, kroppslängden och -vikten etc etc varierar mellan individer inom och mellan olika djurarter men har ingenting med den förmodade biologiska utvecklingen att göra. Till och med Darwin hade själv den åsikten att endast "gynnsamma förändringar" har betydelse för utvecklingen.5 Författaren har varit slarvig med sitt uttryck om "olikheterna" och deras betydelse för evolution.

Filosofisk kritik av darwinismen
Resonemanget under fjärde punkten kräver en lite djupare analys.
För det första kan vi lägga märke till att vi här möter det för darwinister typiska cirkelresonemanget. Författaren skriver att av alla individer "överlever de individer som är bäst anpassade till den miljö de lever i" och att "endast de individer som har de lämpligaste egenskaperna för den miljö de lever i, kan överleva." Här definieras överlevnad med hjälp av anpassning och av egenskaper. Om man sedan skulle fråga: vilka är de bäst anpassade eller har de lämpligaste egenskaperna? blir svaret: de som har överlevt. Eller vilka är det som överlever? då blir svaret: de som är bäst anpassade och har de lämpligaste egenskaperna. Denna sorts cirkelresonemang brukar i vetenskapssammanhang kallas för tautologi (= att säga samma sak två gånger). Satser som dessa kan inte betraktas som vetenskapliga eftersom de inte kan vederläggas.6 Det är som Phillip Johnson har sagt att "jag blir inte upplyst av att man säger till mig att organismer som lämnar mest avkomma är de som lämnar mest avkomma."7 Eller för att använda en annan bild: man blir inte speciellt upplyst av att man får höra att alla rödhåriga har rött hår! Vem skulle kunna argumentera mot påståenden som dessa?
Det är inte bara själva överlevnadskriteriet i darwinismen som är ovetenskapligt. Det för Darwin (och darwinister) centrala begreppet "naturligt urval" har av en del filosofer blivit betraktat som en tom idé och självmotsägande. Anthony Flew skriver:
"Hela poängen med det naturliga urvalet är - man är frestad att säga - att det inte är urval alls. Någon skulle verkligen påstå - någon har med all sannolikhet gjort det - att naturligt urval i verkligheten är en tom idé, eftersom uttrycket 'naturlig urval' strängt taget är självmotsägande."8
Varför? Jo, därför att "val eller utväljande är i grunden konstlat, i motsats till naturligt, och som sådant och av andra oberoende orsaker måste det av nödvändighet tillskrivas en person."9 Det som är naturligt händer utan val av någon eller något. Valet däremot förutsätter alltid en planläggande intelligens, en person. Naturen "väljer" ingenting.
Darwins urvalsprincip är totalt bankrutt. Den är en tom idé som darwinister försöker ge skimmer av vetenskaplighet, men som inte håller inför en närmare analys. Läroboksförfattaren tycks vara omedveten om detta.

Vetenskaplig kritik av darwinismen
Sedan utgivandet av Om arternas uppkomst har Darwin och darwinismen blivit en måltavla för välgrundad och ofta förödande vetenskaplig kritik. En av dessa kritiker var Thomas Hunt Morgan (professor i zoologi). I en serie av fyra föreläsningar som han höll vid Princenton-universitet lyfte han fram (i den sista av föreläsningarna) kritiska synpunkter mot Darwin.10 I sin föreläsning ifrågasatte Morgan det naturliga urvalet som orsaken bakom variationer. Enligt Morgan kunde inte urvalet göra mer än kanske bidraga till att öka antalet individer som hade uppstått som ett resultat av en fördelaktig mutation. En ytterligare funktion som man kunde tillskriva urvalet var att rensa genmassa från skadliga mutationer. Mer än detta kunde inte urvalet åstadkomma.11
En annan kritiker var botanisten J C Willis. Hans slutsats var att utvecklingen har gått i exakt motsatt riktning (från högre taxonomiska kategorier, som familjer och ordningar, till lägre) än vad Darwin (och darwinister) hade sagt (en sakta och gradvis utveckling från små och obetydliga variationer via underarter till arter och ännu högre taxonomiska kategorier). Willis trodde på evolution genom mutationer. Högre taxonomiska kategorier (som t ex familjer) uppstod först genom en enda mutation. Senare mutationer var av mindre omfattning och producerade släkter och arter.12 Willis menade att urvalet kan "inte längre betraktas som evolutionens mekanism. Den väljer inte ut det som skall leva utan bestämmer i varje individuellt fall vad som ska tillåtas att leva."13
Med andra ord är urvalet endast en bevarande, inte en skapande kraft. Den gallrar bort de livsodugliga och låter de livsdugliga individerna leva vidare. Willis kunde visa att det darwinistiska urvalet endast sällan, om någonsin, kunde tillämpas på växtriket.14
En senare kritiker av Darwin och darwinism är den danske zoologen Søren Løvtrup. Løvtrup följer delvis upp den kritik som just Willis hade riktat mot darwinismen och kom till slutsatsen att darwinismen är "falsk".15
"Ingen har någonsin kunnat visa att det naturliga urvalet kan tillföra annat än någonting som är trivialt ur evolutionistiskt perspektiv."16
Løvtrup placerar den darwinistiska urvalsteorin bland myterna och tror att framtiden kommer att visa att darwinismen har varit "vetenskapshistoriens största bedrägeri."17
När man läser Darwins och darwinismens kritiker och samtidigt vet att skolungdomar matas (hjärntvättas) med darwinism, blir man nästan mörkrädd. Hur är det möjligt att darwinismen introduceras som sanning med stort "S" för våra barn och ungdomar när man samtidigt vet att darwinismen tycks vara falsk både i sin filosofiska och i sin vetenskapliga grund? Varför tiger läroboksförfattare om den kritik som har riktats mot Darwin och darwinismen? Citat från boken:

Mutationer
Den moderna forskningen stöder Darwins teori om att det naturliga urvalet är en viktig förutsättning för att arter ska förändras. Men den har också visat att mutationer har stor betydelse. Utan dessa skulle utvecklingen gå oändligt långsamt.
Många olikheter mellan individerna inom en art orsakas nämligen av mutationer. Mutationer ger i de flesta fall upphov till egenskaper som är dåliga. Dessa gallras dock snabbt bort genom det naturliga urvalet.
Men ett litet fåtal mutationer medför egenskaper som förbättrar individens möjligheter att överleva, och avkomman ärver de nya fördelaktiga egenskaperna. Björkmätaren på s 279 är ett bra exempel på ett fall där en mutation var till fördel när miljön ändrades.

Analys och kritik
Den första satsen ovan är sann endast i den bemärkelsen att den forskning som har valt att stödja Darwins teori gör det. Ovan har jag påpekat att Darwins teori har kritiserats och ifrågasatts av annan och säkerligen lika seriös forskning. Författaren vilseleder läsaren med sitt påstående. Påståendet om mutationer kräver en lite längre diskussion.
Mutationer är förändringar i arvsmassan. Man har under flera årtionden kunnat studera dessa. Den tidigare nämnda Thomas Hunt Morgan gjorde ett pionjärarbete kring mutationer och ärftlighet och blev senare belönad med ett Nobelpris (1933).
Den moderna darwinismen ser mutationer som en avgörande faktor i evolutionen. Utan mutationer (förändringar i arvsmassan) ingen evolution. För att evolution genom mutationer ska kunna äga rum måste mutationer producera en förändring som ger individen bättre överlevnadsvärde än andra individer.
Har forskarna då kunnat upptäcka sådana mutationer? Redan Morgan tog upp denna fråga i sin bok. Morgan experimenterade med bananflugor (Drosophila melanogaster) och följde upp alla de olika mutationer man hade observerat. Han hade dock inte upptäckt en enda mutation som skulle ha varit av värde för evolutionen. Morgan skriver:
"Det är tveksamt om någon av mutanttyperna man hitintills har upptäckt skulle vara bättre anpassad till de villkor till vilka en fluga med sin struktur och vanor redan blivit anpassad."18 I Morgans bok finns flera bilder av muterade flugor. Dessa bilder visar i regel vilken sorts defekter mutationer har orsakat hos bananflugan: blindhet, deformade och stympade vingar etc etc.
Senare forskning har kunnat bekräfta Morgans resultat och slutsatser. James Crow har nämnt hur genetiker har lyckats skapa en fluga med fyra vingar (underförstått att flugan har blivit mera komplicerad i enlighet med evolutionens grundläggande idé). Var denna fluga då ett evolutionistiskt framsteg? Nej, inte alls.
"Drosophila-genetiker har kombinerat ett litet antal mutationer för att skapa en fluga med fyra vingar i stället för två, men nerverna och lämplig muskulatur fattades och insekten kunde inte flyga alls."19
Man har också upptäckt att om man fick för många mutationer skulle detta ytterligare öka antalet skadliga mutationer och därmed de negativa effekterna för organismerna. Detta skulle få till följd att dessa skulle förlora anpassningsförmågan och dö ut. Å andra sidan, om mutationsfrekvensen är för låg kan inte organismerna (i det evolutionistiska perspektivet) hinna med att anpassa sig till förändrade livsbetingelser, och återigen skulle hela evolutionsprocessen hamna i svårigheter.20
Mutationer har ofta liknats vid tryckfel i en text. Redan detta antyder att mutationer måste till en överväldigande del vara skadliga till sin natur.
"Sker fel vid kopieringen (av DNA-information, min anm) leder det till att cellerna tillverkar felaktiga proteiner. Detta kallas mutationer och leder i många fall till att de nya, felaktiga proteinerna fungerar sämre än de ursprungliga eller inte fungerar alls."
Så skriver Henrik och Carl-Ivar Brändén i Livets molekyler.21 Dessa felaktigheter upptäcks dock snabbt av organismers kontrollsystem och suddas oftast ut.
Naturligtvis lyder den fråga man måste ställa här: hur "vet" organismer vilka mutationer som är fördelaktiga och vilka som är negativa, för att inte "sudda ut" också de fördelaktiga? Det måste ju rimligtvis betyda att alla avvikelser från DNA-informationen måste betraktas som verkliga avvikelser, "tryckfel", av DNA:s kontrollapparat och i konsekvensens namn suddas ut! Att mutationerna är spontana och slumpmässiga (och skadliga) förändringar i det genetiska materialet har man vetat länge. Detta har illustrerats väl i följande citat:

Låt oss använda en analogi som ofta citeras i detta sammanhang, i vilken en cell jämförs med ett mycket komplicerat urverk med många känsliga delar. Detta urverk utvecklades genom små förändringar i dess planläggning under många generationer. Om vi blottlägger kuggar och hjul, blundar och sticker med en kraftig synål (analogt till mutagen) i maskineriet, finns det en avlägsen möjlighet att denna slumpvisa påverkan kan förbättra urverkets duglighet, men möjligheten är överväldigande att varje förändring tillfogad på detta sätt kommer att förstöra den. Så är det med en cell eller en organism.22

Ett stort problem är naturligtvis en asexuell fortplantning av organismer. När en mutation visar sig i en individ som fortplantar sig asexuellt, hur ska dessa mutationer kunna påverka hela arten så att den förblir samma art eller utvecklar sig som art till någonting annat? Hur uppstod för det första dessa asexuella organismer? Många flera liknande frågor skulle kunna ställas, men låt mig återgå till texten ovan.
För att exemplifiera mutationer nämner författaren björkmätaren (Biston betularia). Men vad är sanningen om detta ofta hyllade exemplet på evolution och särskilt darwinism? För det första vet man inte om den mörka varianten av björkmätaren verkligen uppstod genom en mutation. När den industriella nedsmutsningen i England blev allt mer märkbar påverkade detta miljön bl a så att trädstammarna hela tiden blev mörkare. Lavar, som växte på trädstammarna var mycket känsliga för de gifter industrier sprutade ut. De dog, och tillsammans med den nerfallande soten färgade det trädstammarna mörka.
Detta gjorde att den ljusa björkmätarvarianten lättare blev byte för fåglar medan de individer som var mörkare överlevde. Som resultat av detta blev den mörkare varianten dominerande. Vad som orsakade förändringen i björkmätarens färg i första hand vet man inte. Det enda man vet är att den mörka varianten för första gången påträffades i Manchester i mitten av 1800-talet.23
Att björkmätaren har hyllats som kanske det bästa exemplet på darwinismens "sanning" är naturligtvis att dra för snabba och för långtgående slutsatser.
För det första överlevde den mörka varianten inte därför att den var duktigare i kampen mot andra individer inom sin grupp. Den överlevde endast därför att den var bättre skyddad mot fiender (fåglar).
I darwinistisk terminologi var den bättre anpassad för sin miljö. Denna anpassning har dock ingenting med en storskalig evolution att göra. Trots dess mörkare färg är den björkmätare och ingenting annat. Att den har ändrat färg är trivialt i det evolutionistiska scenariot som förespråkar evolution av nya arter.24 Om darwinister ändå vill hävda att björkmätare är ett exempel på evolution: till vad håller den mörka varianten då på att utvecklas?
Vi ser här att läroboksförfattarens påstående om björkmätare är både felaktigt och vilseledande. Vi vet inte hur den mörka varianten uppstod. Att påstå att en mutation ligger bakom är ett rent antagande utan att det kan beläggas i fakta. För det andra är björkmätare björkmätare, oavsett deras färg. Både den mörka och den ljusa varianten tillhör arten Biston betularia.

Slutsatser
Vilka slutsatser kan vi då dra? Jo, utvecklingslära i darwinistisk tappning kan inte accepteras som vetenskaplig förklaring till olika djurs och växters uppkomst.
Darwinismens kardinaldoktrin – urvalet och mutationerna – kan inte på något sätt förklara en storskalig evolution från amöba till människa.
Vi har sett att överlevnadskriteriet (de bäst anpassade överlever) är en tautologi och som sådan värdelös som vetenskaplig förklaring.
Vi har vidare upptäckt att det naturliga urvalet är tomt till innehållet och i princip självmotsägande. Vi har också kunnat se att mutationer är "feltryck" i det genetiska budskapet. De välstuderade exempel på mutationer som man med säkerhet känner till tillhör alla denna kategori av förändringar. När författaren tar björkmätaren som ett exempel på fördelaktig mutation gör han bara ett antagande utan faktiskt stöd. Man vet nämligen inte hur och när den mörkare varianten av björkmätaren uppstod i England. Det enda man vet är att den först kända rapporten om dess existens kom på mitten av 1800-talet.
När man känner till alla dessa fakta blir man minst sagt förvånad när man tänker på hur läroboken presenterar darwinismen. Hela resonemanget ger uttryck för en blind tro på darwinismens "sanning" utan några som helst kritiska reflektioner. Darwinismen har blivit en livsåskådning vars grundvalar inte längre behöver utforskas. Det är inte att undra på att darwinismen är en myt och vetenskapshistoriens största bedrägeri.

Referenser
1 Den senaste svenska utgåvan kom ut 1994 utgiven av Natur och Kultur. Alla mina citat kommer från denna utgåva.
2 Sida 50.
3 Sida 51.
4 Sida 51.
5 Sida 64.
6 Se Karl Popper, The Logic of Scientific Discovery (rev utg), Hutchinson, 1980, s 41.
7 Phillip Johnson, Darwin on Trial, InterVarsity Press, 1991, s 22.
8 Anthony Flew, Evolutionary Ethics, Macmillan, 1967, s 15.
9 Flew, s 16.
10 Föreläsningarna kom ut senare som bok med titeln A Critique of the Theory of the Evolution, Princeton University Press, 1916.
11 Morgan, s 194, se också Dobzhansky, Ayala, Stebbins, Valentine, Evolution, Freeman, 1977, s 15.
12 J C Willis, The Course of Evolution, Cambridge University Press, 1940, s 191.
13 Willis, s 175.
14 Alan Hayward, Creation and Evolution. The Facts and the Fallacies. Triangle, 1985, s 31.
15 Søren Løvtrup, Darwinism: The Refutation of a Myth, Croom Helm, 1987, s ix.
16 Løvtrup, s 4.
17 Løvtrup, s 422.
18 Morgan, s 86.
19 James F Crow, Basic Concepts in Population, Quantitative, and Evolutionary Genetics, Freeman, 1986, s 212.
20 Crow, s 206. Se också Michael Denton, Evolution: A Theory in Crisis, Burnett Books, 1985, s 267.
21 Utgiven av Almqvist & Wiksell International, 1992, s 14.
22 David T Suzuki, Anthony J F Griffiths, Richard C Lewontin, An Introduction to Genetic Analysis (andra utgåvan), W H Freeman and Company, 1981, ss. 242-243. Kursiv min.
23 Alec Panchen, Evolution, Bristol Classical Press, 1993, s 144.
24 Denton, s 81.

Bildtext 2:
(Ill. Anne Erlandsson.)

Bildtext 3
Sidan 290 i läroboken.

Bildtext 4:
Björkmätaren nämns i boken som en mutation som har varit till fördel då miljön ändrats. Detta är ett illa underbyggt påstående då inget kunnat påvisa att ursprunget till förekomsten av den mörka varianten av björkmätaren beror på en mutation och inte har sitt ursprung i en naturlig variation i björkmätarens färg. Naturlig variation av olika egenskaper är ju grundläggande för alla levande varelser. (Ill. Anne Erlandsson.)

Bildtext 5:
Populationen av björkmätare har hela tiden innehållit olika färgvarianter, men i olika mängd vid olika tillfällen. (Foto av samling vid Brittiska Naturhistoriska Museet i London taget av Erik Amkoff.)

..........

3. 

Bild 1 (träd)

Professor i genetik säger Nej! till evolution
Av Maciej Giertych

I mitt arbete som skogsvårdare studerar jag trädpopulationer, och odlar fram mer produktiva arter. Jag har granskat mycket litteratur om trädgenetik och skrivit fackböcker om olika trädarter för Dendrologiinstitutet vid den Polska Vetenskapsakademin, där jag arbetar. Jag tar ofta med kapitel om genetik. Jag känner inte till några biologiska data inom dendrologin (trädforskningen) som skulle kräva evolutionära förklaringar. Jag skulle enkelt kunna ägna mig åt min karriär utan att ens nämna ordet evolution.

BRISTANDE BEVIS
Som högskolelärare i populationsgenetik fann jag det nödvändigt att tona ner de evolutionistiska förklaringar som ges i läroböckerna, av den enkla anledningen att jag inte hittar några bevis som stöder dem. Faktum är att det var min undervisning i populationsgenetik, tillsammans med upptäckten att mina barn undervisas i evolution i grundskolan, med påståenden om att populationsgenetik ger bevis för den, som fick mig att ge mig in i debatten officiellt. Jag har fått lära mig att paleontologin ger de flesta bevisen för evolution. Till min förvåning upptäckte jag att bevisen fattas, inte bara i genetik utan också i paleontologi, liksom i sedimentologi, i dateringsmetoder, och faktum är i alla vetenskaper. Men här ska jag hålla mig till att ge en överblick över det man menar vara argument för evolutionen från mitt eget område, som är genetik.
Det kanske största misstaget i läroböckerna är att man menar att mikroevolution är ett småskaligt exempel på makroevolution.

MIKROEVOLUTION
Exemplet som används för att stödja, att mikroevolution är ett småskaligt exempel på makroevolution, är historien om de gråa och de svarta björkmätarna (Biston betularia) som lever på trädbark, där populationen anpassar färgen till trädbarken - mörkare i industriella, förorenade områden, och ljusare i renare områden.
Felet ligger i att dölja det faktum att de utvalda, anpassade populationerna är genetiskt fattigare (färre genvarianter1) än de outvalda, naturliga populationerna som de uppkom från. Vi ser detsamma bland trädarter. I förorenade områden har de överlevande träden färre variationer av gener än i oförorenade.
Mikroevolution, rasbildning, är ett faktum. Populationer anpassas till speciella områden, genom att de mer lyckade genvarianterna ökar i antal, och de andra minskar eller försvinner helt. En förändring kan också uppstå genom slumpmässig förlust av genvarianter (genetisk drift) i små, isolerade populationer. I båda dessa exempel minskar den genetiska informationen. Makroevolution kräver en ökning.

Avel
Detsamma gäller vid avelsarbete. Då man gör ett urval får det till följd att oönskade gener elimineras och man får en genetiskt fattigare variant. Dessa är många gånger hjälplösa i naturen, och dör ut om de lämnas utan människors hjälp. Om inte, så är det tack vare en snabb uppblandning med vilda arter som återför gener till populationen.
Den största delen av framgången i avelsarbete beror på att man avsiktligt gör nya kombinationer. Avelsarbetaren sammanför önskade gener i en individ eller population för att uppnå den önskade kombinationen av egenskaper. Inget nytt åstadkoms.

POSITIVA MUTATIONER
En användbar mutation (t ex en apelsin utan kärnor) är inte detsamma som en positiv mutation. Det kändes obehagligt att undervisa om positiva mutationer när jag inte kunde ge något exempel. Det finns många exempel på negativa och neutrala mutationer, men jag känner inte till något som jag kunde presentera som ett dokumenterat exempel på en positiv mutation. Genetisk litteratur blandar ofta ihop mutationer med genvarianter, eller till och med blandar man ihop mutationer med genkombinationer. Att upptäcka en genvariant, en allel, som är användbar i något syfte är inte detsamma som att hitta en positiv mutation - detsamma gäller när man åstadkommit en kanske ny användbar kombination av alleler som redan finns i en populations samlade antal genvarianter (genpool).
Olika alleler, genvarianter, i en genpool är ett livets faktum. Hur de uppstod är en annan fråga. Några, ofta neutrala eller oerhört skadliga, uppkommer på grund av mutationer. Några har tillförts från andra arter. Ytterligare andra har funnits i arten sedan dess tillkomst - hur än det gick till.
Mycken evolutionär publicitet ägnas åt de arter som utvecklar motståndskraft mot människoframställda kemikalier. Artvarianten med motståndskraft finns normalt i naturen, men kemikalien sorterar bort de varianter som inte klarar av den.
I ett exempel kunde det visas att ett enda utbyte av en nukleinsyra i en gen var anledningen till motståndskraft mot ett specialiserat ogräsmedel. Ogräsmedlet är "skräddarsytt" för att binda och deaktivera ett viktigt protein som är speciellt för ogräset. En enda förändring i den genetiska koden för det här proteinet, i delen för bindningen till ogräsmedlet, hindrar ogräsmedlet att binda sig, och tar därmed bort dess egenskaper som ogräsmedel. En sådan förändring har ingen betydelse för urvalet utom tillsammans med det människotillverkade ogräsmedlet. Även om förändringen hade uppstått genom en mutation (det skulle kunna vara en ovanlig, neutral gentyp som alltid har funnits i populationen och som fått betydelse på grund av användandet av ogräsmedlet) så skulle det inte vara något annat än en neutral mutation; det skulle inte beröva proteinet dess funktion, men inte heller skapa en ny. Så vari ligger evolutionen?

LIKHETER I DET GENETISKA SYSTEMET
Likheter används ofta som ett argument för evolution. Men brist på likheter accepteras aldrig som ett argument mot den. Likheten mellan formen på min hand och en grodas är ett argument för gemensamt ursprung. Skillnaden mellan min och en hästs eller en fladdermus extremitet godtas dock inte som ett argument mot evolutionen. Ändå antas de senare vara närmare släktingar till mig:
Samma logik används när man påstår att likheter i det överallt förekommande genetiska systemet (DNA-RNA-protein) bevisar ett gemensamt ursprung. Det finns många biokemiska system som inte är universella. De är specifika för en grupp av organismer och finns inte i andra. Dessa accepteras aldrig som ett argument mot evolution.

MOLEKYLäR GENETIK
Många hoppades att den molekylära genetiken skulle bevisa evolutionen. Så, är dock inte fallet. Den molekylära genetiken bekräftar taxonomiska2 skillnader mellan organismer, men inte de nödvändiga fylogenetiska sekvenserna3. Den stöder Linné4, inte Darwin.
Den molekylära genetiken gav upphov till nya problem. Genuppsättningen i en organism har flera kopior av gener eller okodade delar som är väldigt lika inom en art men olika mellan arter. Sådana "upprepningar" kan inte ha formats genom slumpmässiga mutationer på en gemensam genuppsättning hos en antagen förfader. Ett okänt "molekylärt drivmedel" krävs för att svara för de här kopiorna. Det är enklare att anta att det inte fanns någon gemensam förfader. Vad kan vi då se från det korta tidsintervall som vi kan överblicka? En ökning av antalet användbara genvarianter eller en minskning? En ökning i antalet arter eller en minskning? En ökning av informationen i naturen eller en förlust? Rör sig naturen från oordning till en alltmer ökande ordning, eller från ett ordnat tillstånd till en alltmer ökande oordning?
Evolutionen är inte en slutsats som man kan dra på grundval av gjorda observationer. Det är en idéologi som beaktar observationer som passar in i idéologin och som ignorerar sådana som inte gör det.
När jag gav mig in i kampen mot evolutionsläran konfronterades jag inte så mycket med vetenskapsmän som med filosofer. I en tidsanda av motstånd mot all kommunistpropaganda som var förhärskande i Polen fick mina åsikter betydande publicitet som man visade stort intresse för. Konstigt nog gjorde marxister och katolska filosofer gemensam sak för att bekämpa mig aktivt. Faktum är att katolska präster, och till och med några biskopar, är de mest framträdande i försvaret av evolutionsläran. Jag ansåg det nödvändigt att studera de teologiska och filosofiska synpunkterna i skrifter av personer som exempelvis Pierre Teilhard de Chardin.
Att gå emot filosoferna var svårast. Mina erfarenheter som skogsvårdare hjälpte mig inte här. Nu debatterar jag både i vetenskapliga kretsar och i kyrkan. Men mina ansträngningar börjar ge resultat. Lärarna i evolutionsläran börjar tala i mindre övertygade termer. Intensiteten i att stödja evolutionsläran är så intensiv och välfinansierad att det tycks som evolutionisterna är mycket oroade. Och det har de all anledning att vara.
Noter 1. En gen kan ha två eller fler altenativa former, alleler, som styr samma egenskap men ger olika effekt (t ex kan ögonfärgsgenen ha en 'brun' eller 'blå' form).
2. Taxon: klassifiseringskategori, t ex art.
3. Fylogenetik: den förmodade evolutionära historien eller familjeträdet för en art eller en grupp.
4. Linné klassificerade växter och djur på 1700-talet och införde den moderna taxonomiska forskningen.
Översättning: Johan Gunnarsson
Artikeln har tidigare publicerats i "Creation Ex Nihilo", nr 3 1995 av Creation Science Foundation, P O Box 6302, Acacia Ridge DC, Qld 4110, Australia.

Bildtext 2:
Bland björkmätarna fanns och finns fortfarande en naturlig variation beträffande färgen. Att de mörka varianterna blev vanligare i ett område med mörkare trädstammar är ett exempel på rasbildning, inte på makroevolution. Den anpassade populationen är genetiskt fattigare, inte rikare.

Bildtext 3 o 4:
Vargen är utsatt för "naturligt" urval och sannolikt mer lik den troliga urhunden än våra olika hundraser som är föremål för "konstgjort" urval. Det "konstgjorda" urvalet är människans avelsarbete för att åstadkomma nya genkombinationer. Ju snävare urvalet blir ju genetiskt fattigare, mindre variationsrik, blir den resulterande rasen. Denna befinner sig inte "högre" på någon utvecklingsstege, utan är en hundvariant, snarare ett halvt trappsteg ner. (Teckningen t h Larz Lindqvist.)

Bildtext 5:
DNA-molekylen, denna idé att bygga upp livets molekyler på detta sätt, används i alla levande varelser. Andra idéer då det gäller biokemiska system är inte universella. Dessa fakta är i sig inte bevis vare sig för eller emot evolution.

Bildtext 6:
Ibland kommer det filosofiska motståndet mot evolutionskritiken starkare från kristna företrädare än från vetenskapsmän, vilket kan verka förvånande, men kanske ett tecken på att evolutionsläran är mer filosofisk än vetenskaplig

........
 

4. 

Bild 1

Anmälan av boken
The Lie: Evolution
Master Books, 1990. 170 sidor pocket.
Av Ken Ham

Författaren har varit ordförande för och är en av grundarna av Creation Science Foundation i Australien. Han är en flitigt anlitad talare och före detta biologilärare.

Ken Ham hävdar att evolutionen är en av irrlärorna som Bibeln varnar oss för och att accepterandet av den ligger bakom mycket av de sociala problem vi ser idag. För om det inte finns någon Gud så finns det inte heller några absoluta normer för rätt och fel. Ken Ham hävdar att dagens situation kräver en ny sorts evangelisation, som han kallar skapelseevangelisation. I 1 Kor 1 ser man att korset är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna. Vidare ser vi att när Petrus talade till judarna i Apg 2 tog judarna till sig hans ord, lät döpa sig och den dagen ökade de troendes antal med inemot 3000. Att detta kunde ske berodde bla på att judarna uppfostrats till att tro på 1 Moseboks beskrivning av skapelsen och Gamla testamentets profetior om den kommande Messias. Därför visste judarna vilka Adam och Eva var, vad synd var och hur synden kommit in i världen m m.
Men när Paulus talar inför grekerna på Areopagen (se Apg 17:22-34) så står han inför en annorlunda publik än den Petrus hade på pingstdagen. Grekerna hade en världsbild grundad på filosofer och skalder med resultat att de trodde på flera gudar. Paulus förkunnar att en Gud har skapat världen och allt den rymmer. Denne Gud är Herre över himmel och jord. Paulus säger vidare att av en enda människa har Gud skapat alla folk. En lång tid har Skaparen haft överseende med okunnigheten men nu ålägger han människorna, alla och överallt att omvända sig. Några gjorde sig lustiga över vad han sagt men det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro.
Ken Ham menar att genom evolutionslärans intrång i alla delar av samhället, angrepp på Bibelns trovärdighet, avskaffande av morgonbön, och införande av andra icke bibliska och omoraliska värderingar, så har människors tänkande övergått från att vara "judiskt" till att bli "grekiskt", med andra ord deras syn på korset från stötesten till dårskap.
Den här tiden kräver därför att människor först får kunskap om att 1 Mosebok ger bäst överensstämmelse med vetenskapliga fakta såsom geologiska formationer m m, för att därigenom förstå att Bibeln är Guds ord och att Adam och Eva är historiska personer genom vilka synden kom in i världen och att få vetskap om att man måste omvända sig från sin synd. Vi kanske inte i den här tiden alltid kan vänta oss att 3000 skall bli frälsta utan får vara glada då en handfull omvänder sig.
Hans bok tar också upp en del av problemen med att försöka förena evolutionsläran med Bibeln. Jag tycker att boken tar upp en aspekt av ämnet evolution kontra skapelse som jag sällan har stött på, men som är för viktig för att gå förbi. Sen jag har läst den är jag mer övertygad än någonsin att skapelsetro är ett oerhört viktigt område att satsa sin tid och energi på. Språket i boken är enkelt och lättförståeligt och den är mycket svår att lägga ifrån sig. Varning för sträckläsning är utfärdad. Eric Christiansson
 

.......
 

5.

De stora obesvarade frågorna inom kosmologin
Av Vesas Annala

I populärvetenskapliga och andra massmediala sammanhang får vi ofta höra hur astronomer och kosmologer har kunnat "bekräfta" antingen själva big bang eller något annat som berör big bang-kosmologin. Men hur säkra är alla de övertygande "bevis" som läggs fram?
I denna artikel försöker jag lyfta fram några av de stora och i verkligheten obesvarade frågorna modern kosmologi har att brottas med. Till hjälp har jag framför mig några nummer av tidskriften Astronomy, januari-, mars-, september- och decembernumren från 1994. Astronomy är en populärvetenskaplig specialtidning inom astronomin som utkommer med 12 nr per år.

De stora frågetecknen
I januari-numret hade man en artikel om själva big bang. På framsidan får man läsa följande: "The Big Bang: Cosmology's Greatest Puzzle" ("Big bang: kosmologins största gåta"). Själva artikeln bär rubriken "Allt du vill veta om big bang".
Artikeln bygger på tio enkla frågor som astronomer/kosmologer har försökt svara på. Mars-numret hade en artikel om galaxernas ursprung. På framsidan står det: "The Seven Great Mysteries of Galaxies". Som rubriken antyder bygger också denna artikel på frågor och svar. September-numret hade en artikel om universums storlek (underförstått universums ålder). Artikeln bygger delvis på de nya data Hubbleteleskopet har tagit fram. På framsidan står "How Big is the Universe?"
December-numret återkommer till frågan om galaxernas ursprung. På framsidan kan vi läsa: "Where Did Galaxies Come From?" – Jag börjar min analys av artiklarna med januari-numret.

Big bang:
kosmologins största gåta
Redan texten på framsidan av januari-numret av Astronomy avslöjar kosmologernas största dilemma – de vet inte hur big bang kunde hända!
Den första frågan i artikeln lyder: "Om universum skapades genom big bang, varför kommer inte bakgrundsstrålningen bara från en enda punkt på himmelen?". Svaret som ges är att det inte finns någon utsida bortom universum varifrån vi skulle kunna observera big bang. Bakgrundsstrålningen fyller hela universum. Denna strålning upptäcktes 1965 och har sedan dess hyllats som kanske det viktigaste "beviset" för big bang (jag återkommer till bakgrundsstrålningen lite senare i min artikel).1
Den andra frågan lyder: "Expanderar universum eller rör sig galaxerna från varandra?" Svaret på frågan börjar: "Detta är en besvärlig fråga för vilken inget definitivt svar finns." Svarets osäkerhet består av det faktum att galaxerna håller sin form och utsträckning medan rymden mellan galaxerna tros expandera.
För att lösa denna svåra fråga har kosmologerna hittat på en idé om s k mörk materia. Enligt deras modeller borde ca 98% av universums materia bestå av denna mörka materia för att kunna förklara galaxernas struktur och icke-expansion.
Den synliga eller den observerbara materian skulle alltså utgöra bara ca 2% av universums sammanlagda materia, förutsatt att den expanderande big bang-modellen är den sanna beskrivningen av universum.
Denna mörka materia har man dock inte kunnat observera. Därav begreppet "mörk materia", materia som inte går att observera med de instrument astronomer använder i dag! Med andra ord: mycket av big bang-kosmologin bygger på teoretiska resonemang som inte har kunnat bekräftas och kanske aldrig kommer att kunna bekräftas!
Nästa fråga lyder: "Hur kan astronomer veta hur gammalt och hur stort universum är?" Svaret börjar med orden: "De vet inte exakt" hur gammalt och hur stort. Detta "inte exakt" betyder att universums ålder antas vara mellan kanske 7 och 16 miljarder år. Varför denna osäkerhet? Jo, hela frågan hänger samman med den s k Hubblekonstanten.
Hubblekonstanten är ett värde som astronomer använder för att räkna fram galaxernas flykthastighet från varandra (läs mera om detta i något standardverk i astronomi eller i ett uppslagsverk). I dag antas detta värde ligga mellan 15 till 30 km/sekund/miljon ljusår. (Siffran betyder att galaxernas flykthastighet från varandra antas öka så mycket per sekund per varje miljon ljusår.) Denna expansionshastighet bygger dock på teorier om ett tomt universum. Den materia som finns bromsar (den gravitationella effekten) flykthastigheten, som i sin tur påverkar åldersbestämningarna av universum. Här blir astronomernas antagande av den totala mängden materia i universum mycket viktig. Ju mera materia i universum desto större gravitationell effekt. En högre Hubble-siffra ger en lägre ålder och en lägre Hubblesiffra en högre ålder för universum.
Frågan om universums ålder blir ännu mer komplicerad då man i artikeln läser att astronomer har mätt åldern på vissa stjärnor som överstiger universums ålder! (Jag hoppar över frågan om Vintergatans plats i universum eftersom den frågan inte är relevant för min diskussion här.)
Den femte frågan lyder: "Hur kunde galaxerna formas om allting under big bang flydde ifrån allting annat?" I det korta svaret som ges kan vi läsa bl a följande: "Trots den nyckelroll gravitationen hade i formandet av universum, förblir den exakta mekanismen vi kan observera i dag genom vilken den frambringade galaxerna och galaxhoparna oåtkomlig. Faktum är att detta är ett av de största mysterierna inom den moderna kosmologin." Författaren (Richard Talcott) säger vidare att "vi vet fortfarande inte" hur de "frön", som senare blev galaxer och galaxhopar, växte fram.
Nästa fråga lyder: "Om universum expanderar, in i vad expanderar det?" Denna fråga är en av de svåraste att svara på. Vi existerar ju i ett tredimensionellt universum. (Om vi lägger till tiden upplever vi universum som en fyr-dimensionell tid-rum kontinuitet. Men låt oss glömma tiden här.)
För att få något grepp om frågan illustrerar Talcott det med hjälp av varelser som endast kan uppfatta två dimensioner. Dessa varelser lever på en expanderande ballong (analogt till expanderande universum). Vi vet att en ballong expanderar i tre dimensioner, men varelser som kan uppfatta endast två dimensioner skulle inte kunna begripa vad den tredje dimensionen är för något. De har ingen chans att varken mentalt kunna föreställa sig eller experimentellt få kunskap om den tredje dimensionen.
Samma resonemang gäller oss som kan uppfatta tre dimensioner. Om nu det expanderande universum är allt som finns i vad expanderar universum då? Talcott skriver: "Olyckligtvis är visualiseringen av fyra dimensioner oerhört svår. Jag har aldrig mött någon som har kunnat göra detta, så det är svårt att få en klar mental bild vad vi expanderar in i."2
"Om universum har en gräns, vad ligger bortom?" lyder den sjunde frågan. "Universum har en gräns, men den ligger i tiden inte i rummet," lyder svaret. När astronomer tittar ut i rymden genom sina teleskop tittar de tillbaka i tiden. Tid och rum överlappar varandra.
Frågan om universums gräns blir ganska meningslös om man accepterar big bang. Före big bang fanns ju ingenting, inga gränser, ingenting. Orden "före" och "ingenting" blir helt tomma i big bang-sammanhang. "Före" är ett tidsbegrepp. Det fanns inget "före" före big bang. Det samma gäller ordet "ingenting". "Före" big bang fanns ju ingenting – inte tom rymd, utan ingenting. Vi har redan mycket svårt att tänka vad begreppet "ingenting" står för när det inte står för någonting. Big bang-kosmologi är riktig "hjärngympa" för de "invigda" som kan leka med mycket abstrakta begrepp och resonemang.
Vi hoppar över nästa fråga (som handlar om Alan Guths variant av big bang, som också tillhör den mera esoteriska "kunskapen" om universum).
Den nionde frågan lyder: "Vad är universums öde?" Här diskuterar författaren frågan om universum är ett öppet eller ett slutet system. Hela frågan hänger på mängden materia i universum. Om materia skulle finnas i tillräcklig mängd kommer universums expansion att bromsas ner av gravitationen och vändas till kontraktion. Universum skulle sluta i en gravitationell kollaps. Men om det finns för lite materia kommer universum att expandera för all framtid. Detta svar förutsätter, återigen, att big bang-kosmologin är en sann beskrivning av universum.
Den sista frågan lyder: "Vad satte i gång big bang?" Svaret lyder i dess helhet: "Om vi lever i ett oscillerande universum, i så fall gav den stora kollapsen ("big crunch") upphovet till big bang. Hur som helst är försöket att reda ut vad som orsakade big bang ett område där kosmologer fortsätter att söka svar."

Några kommentarer
Låt mig sammanfatta och kommentera det som har sagts hittills.
Bakgrundsstrålningen kan förklaras med hjälp av big bang, men den kan också ha andra förklaringar. Galaxernas stabilitet tycks vara svår att förklara inom ramen för ett expanderande universum. För att förklara det observerbara (galaxernas icke-expansion) hittar man på en idé om det icke observerbara (den hypotetiska mörka materian), och då har man teoretiskt trollat bort problemet. Med detta har man räddat modellen om en expanderande big bang, men i det verkliga universum tycks den mörka materien i bokstavlig mening lysa med sin frånvaro! Galaxernas icke-expansion tycks tala för en kosmologisk modell som utgår från ett fullt färdigt universum från början. Den bibliska synen att Gud skapade ett fulländat universum på dagarna ett och fyra kan väl harmonieras med det som vi faktiskt vet om universums struktur. Beträffande universums ålder är man mycket osäker. Allting beror på vilket värde man ger Hubble-konstanten. Universum kan vara vad som helst mellan 7 och 16 miljarder år. Här bör tilläggas att i mars-numret av Astronomy hade man en liten notis om hur några engelska astronomer hade kommit fram till att Hubble-värdet bara är ca 11 km/sek/ljusår. Detta skulle betyda en ålder på 25 miljarder år! Men i november (1994) fick man läsa t ex i Time magasin (7 november) att Hubbleteleskopet har preliminärt kunnat visa att universum bara är 8-12 miljarder år gammalt. Vad ska man tro på?
I artikeln i Time skriver Michael Lemonick följande: "Vetenskapsmännens metod att bestämma universums ålder grundar sig på antagandet (kursivering min) att universum har expanderat sedan big bang. Om åldersbestämningen är våldsamt fel, i så fall kan det bli en spricka, möjligen en ödesdiger spricka, i big bang-teorin."
All denna pendling mellan olika siffror visar hur osäkra mätmetoderna är. Märk väl hur några få kilometers skillnad i ekvationer i slutändan betyder miljarder år! I fråga om galaxernas ursprung är man ärlig och medger att detta tillhör de stora mysterierna inom kosmologin. Problemet är att t ex spiralgalaxer, oavsett om de befinner sig relativt nära oss eller längre borta, inte tycks visa någon större skillnad i strukturen, ändå tycks deras utvecklingsnivå vara lika trots det åldersmässiga avståndet.
Den mentalt svåraste frågan är själva expansionen. Om vårt universum expanderar överhuvudtaget måste den expandera in i en fjärde dimension. Vad denna dimension är för något har man svårt att ha en idé om, men för att kunna upprätthålla big bang-kosmologin måste man anta en dimension om vars "natur" man ingenting vet.
För en skapelsetroende kan frågan vara ganska enkel. Den fjärde dimensionen skulle möjligtvis kunna uttryckas "det gudomliga ordet" (Jesus maktord). Detta ord skapade hela universum och uppehåller det kontinuerligt. Vi ser inte ordet. Vi kan inte mäta ordet, men vi ser dess verkningar i universum (se Rom 1:20; Joh 1:10; Kol 1:16-17 och Hebr 1:2-3).
Frågan om universums yttersta gräns blir meningslös i big bang-sammanhanget. I big bang-kosmos finns inga "gränser" i ordets vanliga betydelse. Oavsett var man befinner sig i big bangs universum flyr allting annat sett från observatörens synpunkt. Universums "gräns" kan inte mätas i rummet utan endast i tiden.
Universums slutgiltiga öde kan inte kosmologerna säga mycket om. Allting hänger på sanningshalten i den expanderande big bang-kosmologin och den mörka materiens vara eller icke vara. När man till sist försöker besvara frågan om vad som "satte i gång big bang" är man ärlig och svarar att man fortsätter att söka svar.
Problemet med universums begynnelse är att förklara hur den oändliga gravitationen kunde brytas. Enligt big bang-teorin befann sig universum "före" själva big bang i ett tillstånd som brukar kallas singularitet, ett tillstånd av oändlig täthet i en noll-volym. Vad som kunde bryta den oändliga gravitationen och sätta igång universum är fortfarande en av de stora obesvarade (kanske obesvarbara) frågorna inom kosmologin. Eller fanns det kanske "ingenting" "före" banget! Kanske uppstod universum ur absolut ingenting! Men hur skulle någonting kunna uppstå ur absolut ingenting?
Nej, big bang-kosmologin är en modern skapelsemyt som sysslar med esoterisk (svårtillgänglig; avsedd endast för de invigda) kunskap som endast några få initierade kan ha något hum om. Den är en myt med många likheter med de gamla religiösa kosmogonierna. "Det är märkligt hur modern kosmogoni rekapitulerar den beständiga myten så nära: universum antas ha formats för några miljarder år sedan ut ur en kaotisk massa av oerhört tät protoplasma; några astronomer tror att universum någon gång kommer att upphöra att expandera, kollapsa och återvända till kaos." Så skriver historikern, professor Jeffrey Burton Russell i The Devil (Cornell University Press, 1977, s 68, not 17).
 

Galaxernas sju mysterier
Den första frågan om galaxerna i mars-numret av Astronomy lyder: "Hur förändrades universum från 'skrynkligt' ("wrinkled") till 'ett vimmel av galaxer?'" Svaret är att man inte vet exakt "hur dessa ojämnheter ("fluctuations") utvecklades till galaxer." För att göra saken någorlunda åskådlig har författarna (Jay Gallagher och Jean Keppel) hittat på ett "recept" hur galaxerna "kokades" ihop. "Vårt senaste recept för att göra galaxer ser ut ungefär på följande sätt: Låt big bang skapa universum och koka det under hög värme tills synlig och mörk materia framträder. Använd den mörka materian till att frambringa ojämnheter i rymden fyllda av gravitation. Under tiden universum expanderar framträder täthets-skrynklor och drar till sig gas. Låt gasen kallna och vänta tills den har förvandlats till stjärnor. Låt detta sedan stå 15 miljarder år och observera dem som dagens galaxer."
För en som läser detta låter det mera komiskt än ett allvarligt försök att lösa problematiken om galaxernas ursprung. – Och vem är den kosmiska "kocken" som har hittat på receptet? Ingen, trots att man i sin liknelse låter oss förstå att bakom receptet finns en intelligent kock. Vi ser dock två centrala evolutionistiska idéer framträda i receptet: tiden och den mörka materien. Det finns flera uttryck i liknelsen som framhäver tidens avgörande betydelse. Man kan med fog säga att tiden alltid är undergöraren i evolutionistiska spekulationer. Tillsammans med tiden utgör den hypotetiska osynliga (icke-existerande?) mörka materian den andra av big bang-kosmologins undergörare.

Hur kan en homogen och jämn expansion kunna utvecklas till ett universum fullt av ojämnheter, med en oerhörd samling av materia i galaxer och hopar av galaxer. Svar : Man vet inte.

Den andra frågan i artikeln lyder: "Varför är galaxer samlade till superhopar? "Svaret är – man vet inte." Den process genom vilken galaxerna har klumpat ihop sig är en betydande gåta för astronomerna."
För att illustrera hur stjärnor bildats har författarna producerat en bild med texten, "Galaxen som stjärnfabrik" (se illustration på sid 21). Denna sorts illustration är först och främst grovt vilseledande. För det andra ger illustrationen uttryck för intelligent planläggning snarare än slumpartad evolution. Och på det sättet motsäger illustrationen evolutionens planlöshet. Eller har författarna velat förmedla läsaren ett underförstått budskap: tro inte på slumpen utan på en intelligent planläggning? Personligen tror jag inte detta, men det ligger nära till hands att missförstå denna sorts enkla illustrationer.
Nästa fråga lyder: "Varför roterar de yttre delarna av spiral-galaxerna så snabbt?" Gåtan som astronomer har att brottas med här är svårhanterlig. Av mekanikens lagar vet vi att ett systems rörelsehastighet är relaterat till dess massa och avstånd från systemets centrum (systemets rörelsemängdsmoment). "Enligt mekanikens lagar är r[örelsemängdsmomentet] hos ett systems kroppar (som t ex galaxer, min anmärkning) oföränderlig med avseende på varje godtycklig axel om inga yttre krafter verkar i systemet."3 Eftersom spiralgalaxernas yttre delar roterar ca 3 gånger för snabbt har astronomer försökt lösa problemet, åter igen, med hjälp av den osynliga (och hypotetiska) mörka materian.
Om man accepterar skapelsemodellen talar galaxernas höga organisation för idén att universum är relativt ungt. Dessutom visar stjärnornas kemiska sammansättning (oavsett om de i det evolutionistiska perspektivet kan skilja sig hundratals miljoner år från varandra) att de är relativt jämnåldriga. Därför finns "det... en allvarlig lucka i bevisföringen för kemisk evolution" i stjärnor, skriver Collin Mitchell.4
Jag hoppar över frågorna om galaxernas plats i universum, och varför vi finner just en viss typ av galaxer i en viss sorts kosmisk miljö, och går direkt till fråga 5, "Varför har vi olika typer av galaxer?" Vi vet att det finns två olika sorters galaxer, regelbundna och oregelbundna. Över 95% av alla galaxer tillhör den första gruppen. Denna grupp kan i sin tur delas i två huvudgrupper, spiral-galaxer och elliptiska galaxer. (Se Genesis 2 1988.)
Hur kom det sig att big bang producerade två så olika sorters galaxer? Man vet inte. "Astronomer har tills vidare inte kunnat förklara denna skillnad mellan elliptiska och spiral-strukturer. För närvarande tror de att skillnaden kan ha resulterat från hur galaxerna formade stjärnor under galaxernas tidiga gravitationella kollaps," skriver författarna som en del av svaret. Ytterligare problem är att några elliptiska galaxer inte roterar alls.
Nästa fråga handlar om de centrala regionerna av galaxerna. "Lurar 'mönster' i galaxernas centrum?" Varför denna fråga? Jo, astronomer tror att galaxernas centrala regioner utgörs av ofantligt många varandra närbelägna stjärnor. Hur kom det sig att ett så stort antal stjärnor kunde bildas så nära varandra? Det har man inte någon klar uppfattning om. En del förklaringar (spekulationer) har varit antagandet av existensen av svarta hål i galaxernas centrum. Men att "bevisa svarta håls existens fortsätter att vara ett av de heta områdena inom astronomisk forskning." (Underförstått att man aldrig har kunnat bevisa de svarta hålens existens, trots många massmediala påståenden.)

Varför roterar de yttre delarna av galaxerna 3 ggr så fort som beräknat? Varför finns det två olika huvudtyper av galaxer, regelbundna och oregelbundna? Och varför finns det i den första gruppen spiralformade och elliptiska? Frågorna är många och obesvarade.

I oktobernumret av Astronomy (1994) fanns en artikel om just de svarta hålens vara eller icke-vara, "Where Have All the Black Holes Gone?" ("Vart har alla svarta hål tagit vägen?"). Kontentan i artikeln är att det bara finns fyra lovande kandidater till svarta hål, Gygnus X-1, LMC X-3 (i det stora Magellanska molnet), A0620-000 och i centrum av M87 (en elliptisk galax i Virgo-hopen), men ingen av dessa har kunnat bevisas vara svarta hål.
Den sista frågan handlar om Vintergatans framtid. Här spekulerar man vad som kommer att hända vår egen galax i en avlägsen framtid (flera tio miljarder år i framtiden).
Eftersom Vintergatan tycks vara i sin "ungdoms kraft" och inte på väg mot ålderdom kan "vi sova lugnt i natt", skriver författarna. Uttryck som detta visar vilken existentiell betydelse kosmologin kan ha. Eftersom universums undergång ligger åtskilliga årmiljarder i framtiden kan vi ta det lugnt! Men vad hjälper detta i det korta mänskliga livets perspektiv?
En som tror på Guds skaparmakt läser galaxernas budskap på ett helt annat sätt. Galaxerna "förkunnar Guds ära" och inte en framtida förintelse i universums förmodade värmedöd, (läs Psalm 19:1-4; Jesaja 40:26,28-30). Han som skapade galaxerna skapade också människan och gav henne ett hopp om livet, livet som finns i Jesus Kristus (1 Joh 5:11). Universum är på väg mot förintelse, men inte genom en naturalistisk utveckling utan genom Guds direkta ingripande vid Jesu återkomst (se 2 Petrusbrevet 3:1-13). Den nuvarande skapelsen, som våndas under synden, kommer att efterföljas av en ny värld där allting är nytt (Rom 8:19-22; Upp 21:1-5; 2 Petr 3:13).
I december-numret finns ytterligare en artikel (författad av Ron Cowen) om galaxernas ursprung, "The Debut of Galaxies" med underrubriken "Kosmologer kämpar för att förstå hur en jämn eldglob av big bang blev ett universum fullt av ojämnheter som galaxer och stjärnor." Artikeln börjar enligt följande: "En av de största gåtorna i universum är: hur kunde universum utveckla klumpar av galaxer och stjärnor om den började som en jämn soppa av strålning och materia?"
Utöver detta grundläggande problem finns det flera andra, t ex kvasarerna. Man tror att en del av dem är så gamla som 13 miljarder år. Men redan då (alltså för 13 miljarder år sedan) var de fullt utvecklade. Man förundrar sig över den snabbhet med vilken den kosmiska evolutionen har framskridit.
Grundproblemet med big bang är alltså att förklara hur en homogen och jämn expansion kunde utvecklas till ett universum fullt av ojämnheter, med en oerhörd samling av materia i galaxer och hopar av galaxer. Här har den jämna bakgrundsstrålningen varit ett gissel i kosmologernas öga.
Men 1992 nåddes vi dock av en nyhet att COBE (Cosmic Background Explorer) hade lyckats urskilja en mycket svag - bara 30 miljondels graders - ojämnhet i strålningen. Och hör och häpna: big bang var bevisad! När den första entusiasmen hade lagt sig kröp sanningen fram. Ojämnheten är så svag att den kan tolkas som brister i mätinstrumenten. För att illustrera detta har man återgett den databild som producerades från COBE:s mätningar. Bildtexten avslöjar bildens bevisvärde: "Ojämnheten i bilden beror huvudsakligen på instrumentell störning ("instrumental noise")." I Året i Focus (92) kan vi läsa att "den observerade effekten var ganska liten, och skulle möjligen även kunna förklaras som följd av osäkerhet i mätningar och beräkningar."
I övrigt har artikeln i december-numret av Astronomy två huvudpoäng. För det första att "oavsett vad som drev universum att växa i klumpar måste det ha gjort så i brådska." För det andra att "vi hittills inte har upptäckt någon galax som håller på att bildas."

Vi vet - ingenting!
Trots många och häpnadsväckande nyheter vet astronomer/kosmologer mycket lite om universums ursprung. Många och avgörande frågor saknar fortfarande ett tillfredsställande svar. Många centrala idéer och tankar är bara antaganden. Med hjälp av dessa antaganden försöker man sedan skapa modeller (ofta med hjälp av ett mycket invecklat matematiskt resonemang) hur universum blev till och hur det ser ut. Den breda allmänheten vilseleds ofta med hjälp av (eller kanske p g a) detta vetenskapliga resonemang till att tro att astronomer/kosmologer har löst de stora frågorna om universum.
I grund och botten liknar big bag-kosmologin esoterisk kunskap som endast några få invigda kan ta till sig. Det verkliga kosmos är konkret, välorganiserat, och talar för en intelligent planläggning, snarare än för ett slumpartat ursprung.

Galaxen som stjärnfabrik. En illustration med detta budskap fanns till Jay Gallaghers och Jean Keppels stjärnrecept i tidskriften "Astronomy", mars 1995, i en artikel om galaxernas ursprung. Denna sorts illustration är först och främst grovt vilseledande. För det andra ger den uttryck för intelligent planläggning snarare än slumpartad evolution. Och på det sättet motsäger illustrationen evolutionens planlöshet. (Ill. Rebecca Öhmark.)

Noter
1 Bakgrundsstrålningen är en svag värmestrålning på 2,73 Kelvin, alltså ca 2,7 grader över den absoluta nollpunkten. Denna strålning tros härstamma från tiden ca 300 000 år efter själva big bang.
2 James Trefil har i boken 1001 Things Everyone Should Know About Science (BCA, 1993) reflekterat över samma fråga. För honom är frågan in i vad universum expanderar den "minst populära". Han har illustrerat frågan med en annan fråga: "'Vad finns norr om nord-polen?'. Om du tänker en stund på detta, kommer du att upptäcka att problemet inte är att det finns 'ingenting' norr om nord-polen, utan att det inte ens finns ingenting norr om nord-polen. Den frustration du känner med detta svar är mycket lik den frustration jag känner när jag blir tillfrågad om in i vad universum expanderar." (s. 262)
3 Åke Wallenquist, Astronomisk uppslagsbok, Prisma, 1981, s. 214-215.
4 Collin Mitchell, The Case for Creationism, Autumn House Limited, 1994, s. 55.

Bildtext 1:
Hubbleteleskopet som kretsar runt jorden utanför den störande atmosfären har kraftigt bidragit till kunskapen om universum, men det har också gett många fakta som har varit svåra att passa in i de förhärskande modellerna av hur universum ser ut och hur det har kommit till. Teckning: NASA.

Bildtext 2:
Hur kan en homogen och jämn expansion kunna utvecklas till ett universum fullt av ojämnheter, med en oerhörd samling av materia i galaxer och hopar av galaxer. Svar: Man vet inte. (Ill. Vårt Ursprung.)

Bildtext 3:
Varför roterar de ytre delarna av galaxerna 3 ggr så fort som beräknat? Varför finns det två olika huvudtyper av galaxer, regelbundna och oregelbundna? Och varför finns det i den första gruppen spiralformade och elliptiska? Frågorna är många och obesvarade

Bildtext 4:
Galaxen som stjärnfabrik. En illustration med detta budskap fanns till Jay Gallaghers och Jean Keppels stjärnrecept i tidskriften "Astronomy", mars 1995, i en artikel om galaxernas ursprung. Denna sorts illustration är först och främst grovt vilseledande. För det andra ger den uttryck för intelligent planläggning snarare än slumpartad evolution. Och på det sättet motsäger illustrationen evolutionens planlöshet. (Ill. Rebecca Öhmark.)
 
 

........

Skapelselitteratur!
Tro eller veta eller bådadera? av Av Vesa Annala (190 kr inkl porto betalas till Genesis pg-konto).
Dinosauriemysteriet och Bibeln av Paul Taylor (140 kr inkl porto betalas till Genesis pg-konto). Fundamentalism? av Per Landgren (35 kr, inklusive porto, betalas till postgiro 4494825-5/Per Landgren).
Hans händers verk (40 kr inklusive porto, betalas till Genesis postgiro).
Darwin on trial av Philip E Johnson. Storpocket 195 sidor (120 kr inkl porto betalas till Genesis postgiro).
The Facts of Life av Richard Milton. Pocket 334 sid (110 kr inkl porto betalas till Genesis postgiro).
Bones of Contention av Marvin L Lubenow. Storpocket 295 sid (140 kr inkl porto till Genesis postgiro).
Utländska och svenska skapelseböcker kan också beställas per telefon genom: Genesis, c/o John Bruce, tel 031/990892. Ta kontakt om portokostnaderna när du ska beställa mer än en bok. Beställ boklista. Letar du efter en bok, fråga oss.
Videofilmer om skapelse kan hyras från Dagenhuset 08/7747832
Utländska skapelsetidskrifter - se GENESIS nr 2 1991.
Diabildsserier - MIM Ljud och Bildproduktion. Tel 033/256262
 

........

6. 
 

Av Mats Molén

Universum består inte av ett tunt gasmoln, utan är uppbyggt av galaxer och grupper av galaxer ordnade på olika sätt. För att försöka förklara hur denna ordning kommit till genom en big bang, menar många forskare att den ursprungliga "smällen" måste ha varit ojämn redan från början. Man har därför letat efter ojämnheter i den s k bakgrundsstrålningen (-270°C = 3K), som antas vara en värmerest från den ursprungliga explosionen. För ett par år sedan proklamerade man att man hittat just sådana ojämnheter, och att nu var big bang bevisad. Vad som inte gått ut till allmänheten, är att de ojämnheter man uppmätt faktiskt är inom felmarginalerna för de mätmetoder man använder! "Ojämnheterna" kan egentligen inte skiljas från "bakgrundsflimret" i den mätutrustning man använder. Det är bara när man gjort statistik på detta "flimmer" som man fått fram att det, kanhända, är ojämnheter i bakgrundsstrålningen. Det är ungefär som om man skulle försöka mäta skillnaden i tjocklek mellan olika hårstrån, med en linjal som bara är graderad i hela centimeter. HUR SOM HELST är de ojämnheter man uppmätt (om de nu skulle vara verkliga) alldeles för små för att kunna förklara den ordning vi har i universum! En stor grupp forskare tror inte på big bang, utan att universum är mer eller mindre statiskt, och att materia hela tiden nybildas på olika platser.

De har ofta stort besvär att bedriva sina undersökningar, och får t ex ibland inte använda observatorier, och får ofta inte sina alster publicerade. Detta är ett "inom-vetenskapligt" förtryck av forskare med annorlunda åsikter, och har ingenting med skapelse/evolutionsdebatten att göra. Dessa forskare håller dock med i mycket av kritiken till big bang som framförs av skapelsetroende forskare. De ser ovan funna "resultat" som ytterligare ett stöd för att big bang teorin måste förkastas.
I dag har dock många kristna fysiker accepterat big bang, en del utgående från tron att det är den enda som stämmer med en Gud som skapat, eftersom allt då hade en begynnelse. Det var också en kristen som första gången föreslog denna teori, den belgiske jesuitprästen George Lemaître som också var fysiker och matematiker. Teorin om ett statiskt universum förkastas, eftersom Gud då inte skulle behövas. Det är dock, idag, oftast big bang-teorin som används för att försöka förklara ett universum utan Gud.
Personligen menar jag att både teorierna om ett statiskt universum och om big bang faller (oberoende av om bakgrundsstrålningen är ojämn eller inte), om det inte finns en intelligent orsak bakom.

Den tro på big bang som många kristna fysiker har idag, är kanske en (omedveten) kvarleva från den mekanistiska världsbild och Gudssyn man hade på 1700- och 1800-talen? "Om inte Gud skapat genom big bang, så finns det inget annat naturvetenskapligt alternativ." Men, varför kan man inte tro att Gud är så stor att han skulle kunna ha skapat direkt mer eller mindre på plats, och att universum varken är orsakat av en big bang eller att det är statiskt? Den fantastiska uppordningen av allt i universum tyder faktiskt på det - denna uppordning kan inte förklaras med någon naturvetenskaplig teori. Naturlagarna fungerar inte på det sättet att vi får en sådan ordning. Det "mönster" och den ordning som finns i universum finns inte ordnat i någon naturlag, utan är mer likt ett mönster som en konstnär använder när han gör en tavla. Det VI VET om universum tyder således på en intelligens bakom allt, även om vi inte kan upptäcka Skaparen själv i materien.
Mats Molén

Källor:
Burbidge, G (1992) "Why Only One Big Bang?", Scientific American, vol 266, febr 1992, sid 96. Flam, F (1992) "COBE Finds the Bumps in the Big Bang", Science, vol 256, sid 612.
Molén, M (1991) "Vårt ursprung?".
Taubes, G (1994) "Microwave Mappers Sweat Details", Science, vol 263, sid 1683-1684. Travis, J (1994) "Cosmic Structures Fill Southern Sky", Science, vol 263, sid 1684.

Bilder: NASA
 

........
 
 

7. 

Sanningen segrar alltid till slut
Av Krister Renard

I Svensk Teologisk Kvartalsskrift skrev fysikern Sverker Johansson på hösten 1993 i en artikel som behandlade kreationismen:
Som kandidat till vetenskaplig teori måste kreationismen förkastas, inte bara därför att den är falsk, utan vad värre är, den är ointressant, impotent, oanvändbar, och totalt värdelös… och sist men inte minst, den är ful.1

Första påståendet i citatet ovan är korrekt. I den mån kreationismen vetenskapligt försöker förklara alla skapelsens mekanismer, är den ingen vetenskaplig teori. Den kreationist som kommer med sådana pretentioner har inte förstått att ursprungsfrågorna ligger utanför varje vetenskaplig beskrivning, vare sig kristen eller ateistisk. Kreationismens uppgift är i stället att med vetenskapliga metoder visa att observerade, objektiva fakta harmonierar med Bibelns beskrivning av skapelsen, samt att de teorier, som menar sig ha motbevisat existensen av en Skapare, är felaktiga.
Huruvida kreationismen är "ointressant, impotent, oanvändbar etc" är av underordnad betydelse. Den avgörande frågan är om den är sann eller ej.
Vad som är den springande punkten, och som Sverker Johansson och så många andra blundar för eller kanske inte förstår, är att om Gud skapat, så är vetenskapen oanvändbar när det gäller att beskriva och förstå vårt ursprung.
Vissa hänvisar till filosofiska argument när de talar om Gud och ursprungsfrågorna. Ett exempel på ett sådant argument är den tankeekonomiska lagen Occams rakkniv, formulerad av den engelske trettonhundratalsfilosofen William från Occam. Enligt denna lag gäller: entia non multiplicanda praeter necessitatem, dvs "föremålen bör inte mångfaldigas utöver det nödvändiga". Ateistiska filosofer menar, och anser sig därvid ha stöd av Occams rakkniv, att man inte skall införa onödiga begrepp, som t ex Gud, i sina förklaringsmodeller. En annan filosof, som också i hög grad påverkat vår tids tänkande när det gäller de religiösa frågorna, är Baruch Spinoza, som verkade i Holland på sextonhundratalet. Denne och hans moderna efterföljare, framför allt många av vår tids teologer, försöker döma Bibeln i ljuset av den rationalistiska filosofin, enligt vilken förnuftet är det yttersta rättesnöret för sanning. Spinoza utgår från vissa principer, bl a att det är fel att betrakta Bibeln som en helig skrift, utan den bör läsas som vilken bok som helst, samt att mirakler per definition inte kan inträffa, eftersom detta strider mot "sunda förnuftet".
Felet med dylika resonemang är att man inte har förstått, eller vill förstå, att filosofiska principer inte nödvändigtvis är ontologiskt (absolut) sanna. Det finns ingenting som säger att den enklaste förklaringen alltid är lika med sanningen. Naturen själv frångår ofta denna princip, t ex så har man på senare tid kunnat visa att större delen av vår arvsmassa "saknar funktion". 1993 års Nobelpris i medicin gick till två forskare som studerat just detta fenomen. Endast 5 % av människans DNA verkar vara aktiv och informationsbärande medan resten är "nonsens-DNA".
När det gäller Spinozas tankar, bygger de lika mycket på tro, som vad den kristna tron gör. Eftersom han inte tror att Bibeln är skriven av Gud, är den bara en vanlig bok och måste därför studeras som en sådan. Mirakler kan inte existera eftersom detta är oförenligt med förnuftet. Förnuftet blir således det högsta, gentemot vilket man inte får hysa någon skepsis. Bibelns Gud har alltså ersatts med en ny gud, eller snarare en avgud, människans förnuft! Hur kontrasterar inte detta med Bibelns syn:

Men det som är dåraktigt för världen, utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam… (1 Kor 1:27)

Se, mina tanker är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar. (Jes 54:8-9)

Och hur kontrasterar det inte mot den kristne filosofen och matematikern Blaise Pascal, som i sitt stora verk Tankar bl a sade:

Förnuftets sista steg består i att erkänna hur oändligt mycket det finns som ligger utanför dess räckvidd.

Frågan är inte om det är löjligt eller orimligt att tro på en Skapare. Frågan är i stället vad som är sant. Om det finns en Skapare, som skapat allt, precis som Bibeln påstår, är skapelseberättelsen objektivt sann. Den talar då om vad som verkligen hänt och ger oss den korrekta förklaringen till vårt ursprung.
Genom smutskastning och förlöjligande kommer man ingen vart. Det som är sant är sant och det som är falskt är falskt. Verkligt förnuft är att ta hänsyn till den sanna naturen hos det objekt man studerar.
Endast sanningen kan hjälpa oss att komma fram till den sanna förklaringen till vår härkomst. Först när vi böjer oss för sanningen, får vi svar på de frågor om människans natur, meningen med allt, ondskans ursprung, kärlekens existens, lidandet, människans egendomliga blandning av ondska och godhet etc, som varken filosofer, psykologer, sociologer, kriminologer eller några andra …loger lyckats besvara.
Endast genom att böja sig för sanningen, kommer människan att finna sig själv.

Not: 1 årg 68, nr 1, sid 26
 

......
 

8. 

Ögon är fascinerande och fantastiskt skapade. Foto: Erik Österlund.

Ögats evolution – en fråga om trovärdighet
Av Kjell Ulander

Med ögonen ser vi vår omvärld. Redan innan vi hunnit känna, lukta och smaka har synen gett oss mängder av information. Ögat är således ett sinnesorgan som informerar på avstånd. Men utan hjärnans bearbetning och tolkning skulle vi ändå aldrig uppleva några bilder.

Den bearbetning av syninformationen som sker i speciella cellkolonner i hjärnan, "syn-datorer", är förbluffande. Dataforskare har försökt efterlikna mänsklig synförmåga, men med måttlig framgång. Att försöka lära maskiner den till synes enkla uppgiften att skilja vardagsföremål från varandra har visat sig vålla större problem än väntat. Respekten för den mänskliga synförmågan har på samma gång ökat.
Vad många dataforskare avundas är dels näthinnan, med dess cirka 140 miljoner stavar och tappar och dels hjärnan där impulserna från ögat bearbetas och tar form. Vad som egentligen händer från det att bilden fångas på näthinnan till dess att den växer fram i vårt medvetande är långtifrån klarlagt och det finns de som menar att vi aldrig någonsin kommer att kunna klargöra vad som här sker.

Ögat gav Darwin frossa
Vad vi kan konstatera är att det mänskliga ögat är en integrerad enhet, bestående av en mängd olika delar. Fattas en enda av dessa samverkande "delar" fungerar inte ögat normalt. I många fall är avsaknaden så avgörande att den "släcker" ljuset helt och därmed medför fullständig blindhet.
Denna "on-off-karaktär" hos många av ögats ingående delar utgör ett stort problem för den som försöker förklara hur ögat kan ha utvecklats i små steg. I ett personligt brev till vännen Asa Gray skriver Darwin att "tanken på ögat ger mig frossa över hela kroppen".1 Ändå utgick Darwin från dåtidens kunskap som var förhållandevis begränsad.
På ett annat ställe skriver Darwin: "Antagandet, att ögat med sin utomordentligt konstfärdiga inrättning för skärpeinställning, reglering av ljusinsläpp och utjämning av den sfäriska aberrationen skulle vara skapt av en naturlig selektion, det skall jag villigt medge, verkar vara i allra högsta grad absurt."2

Fig 1. Richard Dawkins, en av evolutionismens försvarare, menar att näthinnans placering hos bl a människan, bakom lagret med nervtrådar (och inte framför, närmast ljuset) som för signalerna till hjärnan, är ett bevis på att en skapare inte är inblandad i ögats tillkomst. Men bara för att utformningen verkar ologisk för Dawkins behöver det inte innebära att det inte finns en tanke bakom det. För att behandla den enorma mängd synintryck som förmedlas via ögat går åt mycket energi. Därför måste näthinnan befinna sig så nära energiförsörjningen, blodkärlen, som möjligt. Det gör den nu. Och se på resultatet. Ett perfekt fungerande öga. Teckning av Steve Cardno, tidigare publicerad i "Creation Ex Nihilo", nr 2 1996, Creation Science Foundation, P O Box 6302, Acacia Ridge DC, Qld 4110, Australia.

Darwin var således helt klar över vilket hot som vilade över hans mekanistiska och materialistiska teori. Och kunde ögats evolution ge "gåshud" för 135 år sedan, borde en "isande rysning" sprida sig bland dagens darwinister.
Trots att vår kunskap om ögat och dess funktion ökat dramatiskt, så är stagnationen vad beträffar utvecklingsbiologiska tankar och idéer påfallande. Det är som om man trodde att Darwin en gång för alla löst ögats evolution. Men så är det inte. Han fokuserade problemet under stor vånda, det är sant, men någon lösning kunde han inte ge. Gapet mellan den närmast explosionsartade kunskapsökningen och den stagnerande förklaringsmodellen, borde i sig vara en besvärande faktor, åtminstone för övertygade materialister.

Klassiska frågor och svar
Professor Garrett Hardin vid Kaliforniauniversitetet, tillhör den förhållandevis begränsade skara av evolutionister som försökt ta sig an detta problem. I boken "Nature and man´s fate",3 som skrevs i början av 60-talet, återupprepar han den klassiska frågan från Darwins dagar: "Hur ska vi förklara evolutionen av ett så komplicerat organ som ögat?" Sedan beskriver Hardin hur viktigt det är att alla delar fungerar tillsammans. Saknas någon del så bryts funktionen "eftersom ögat endera måste vara fulländat eller fullständigt obrukbar. Hur kan då ögat ha utvecklats genom små successiva utvecklingssteg?"4
Som synes svävar inte Hardin på målet när det gäller ögats funktionella "on-off" karaktär, men samtidigt kräver vetenskapen en naturlig förklaring, som i små steg visar hur ögat kan ha utvecklats genom årmiljonerna. Spänningen mellan "fullständigt obrukbar" och vad teorin kräver är påfallande.
Och lika insiktsfull och problemorienterad som Hardin är när han ställer frågan, lika ytlig och traditionellt avvärjande är han när han försöker besvara den. "Om alla andra organismer var blinda, skulle det djur som lyckades utveckla ett om än mycket bristfälligt öga därigenom ha en fördel framför andra", säger han - och vem motsäger detta?
Sedan ger han oss ett exempel på detta. "Ostron har bristfälliga ögon ... som kan registrera en förbipasserande skugga, reagera på den som om den var orsakad av ett annalkande rovdjur, och eftersom det ibland stämmer - går livet vidare. Genom att välja exemplar från olika delar av djurriket, kan vi sätta samman en sammanhängande serie av ögon, ordnad genom inte alltför stora steg, från primitiva ... till fulländade ögon... Sådana serier är inte avsedda att vara historiska, men de visar hur evolutionen kunde ha gått till."4

Det krävs stor tro för att hävda att fyrögonfiskens mångfunktionella ögon tillkommit genom en successiv process utan mål.
Teckning av Steve Cardno, tidigare publicerad i "Creation Ex Nihilo", nr 1
1996.

Fyrögonfisken - en vattendelare i dubbel bemärkelse
Genom att skissera en "ögonserie" med utgångspunkt från nu levande djur försöker Hardin visa att ögats evolution är möjlig. Försöket är lovvärt men han undviker ändå kärnfrågan genom att hänvisa till olika typer, som var och en fungerar perfekt utifrån de krav organismen ställer. En mullvads begränsade synförmåga är helt tillräcklig för den underjordiska miljö som den normalt vistas i. Därför har den utrustats med ögon som i absoluta mått kan betraktas som underutvecklade, men som i en miljörelaterad bedömning skulle inta en tätposition. Att rangordna ögon i en fallande skala är således en grannlaga uppgift som rymmer många fallgropar. Inte heller kan man säga att ögon hos livsformer som befinner sig längre ned på utvecklingsskalan, är genomgående "enkla". Ta som exempel vissa tropiska tandkarpar (Anableps), vars speciella ögon givit dem namnet "fyrögonfiskar".5
Fyrögonfiskarna simmar vanligtvis alldeles under ytan, med halva ögat stickande upp ur den. Varje öga är delat i två sektioner med separata övre och undre hornhinnor och näthinnor. Linsens speciella utformning och orientering tillgodoser såväl luftseendets krav på relativt tunna linser som vattenseendets krav på tjocka linser (se fig. 1). På så sätt räcker det med en lins för att bryta strålarna både från luft och vatten - i sanning ett "bifokalt" mästerverk av högsta ingenjörsklass.6
Att en fisk som regelbundet tränger igenom den tunna hinna som skiljer det enorma lufthavet från de stora havsdjupen, ska ha kunnat spontant utveckla en linjeskarp tudelning av ögat, så distinkt anpassad till respektive miljö att den ser perfekt både över och under vattnet samtidigt, det är att tillmäta det naturliga urvalet större genomslagskraft än vad som är försvarbart. En process som är så välartikulerad att den drar en skarp anatomiskt skiljelinje rakt genom ögat i nivå med vattenlinjen, kan knappast förklara den fixering på tiotals ja i vissa fall hundratals miljoner år, som fossilföljden hos många arter ger besked om.7

Nya tekniska lösningar
Att kunna bilda en sekvens av ögon, tagna från nu levande djurformer, bevisar inte att ögat kan ha utvecklats genom en smygande steg-för-steg-process. Vad man kan säga är att det finns olika lösningar på seendets problematik. För att ytterligare belysa vilka svårigheter som döljer sig bakom en successiv uppbyggnad av komplexa system, vill jag hämta en analogi från automobilens "evolution". Det vore inte omöjligt att bilda en utvecklingsserie av olika typer av automobiler från den första T-forden (år 1896) fram till den allra senaste fordmodellen. Genom att välja lämpliga modeller ur respektive årskollektion kan det graduella intrycket förstärkas, åtminstone för den ytlige betraktaren.
Men att kunna presentera en utvecklingsserie av olika bilmodeller, är något helt annat än att hävda att den ena modellen är en modifiering av den närmast föregående. Visst kan vissa modeller vara så lika varandra att de med fog kan ses som varianter av en föregående årsmodell. Men betraktar man hela sekvensen av bilmodeller från T-forden fram till dagens glänsande fartvidunder, så är det uppenbart att en mängd innovationer med helt nya tekniska lösningar "plötsligt" dyker upp mellan många till synes varianta bilmodeller. Varje sådan innovation, som alltid föregås av ett grundligt ritbordsarbete, kan knappast betraktas som en modifikation av föregående modell, eftersom väsentliga delar genomgått en total ombearbetning. Ta som exempel fjädringen där konstruktören i ena fallet utgick från bladfjäderprincipen, i nästa modell var karossen upphängd på spiralfjädrar, för att kanske några år senare ha övergått till en hydraulisk gasvätskefjädring. Spiralfjädern kan inte med bästa vilja i världen betraktas som ett modifierad bladfjäder, lika lite som en hydraulisk kolv kan ses som en modifierad form av spiralfjäder, eftersom de bygger på helt olika lösningar.

Blundar för svårigheterna
Väl medveten om den mekaniska analogins brister, så menar jag ändå att den i princip blottlägger svagheter i Hardins och (vilket jag återkommer till längre fram) Dawkins resonemang. När Hardin bildar sin "ögonserie", så blundar han för de "innovativa sprången", bestående av nya anatomiska strukturer , som plötsligt dyker upp eller dramatiskt omformats, i de olika djurgrupperna.
H S Hamilton har i flera artiklar redogjort för många av dessa "nykonstruktioner". I artikeln "The retina of the eye - an evolutionary road block"8, tar han upp den karaktäristiska skillnaden mellan invertebraternas (ryggradslösa djurens) och vertebraternas (ryggradsdjurens) ögon, med avseende på näthinnans funktion och fysiska utformning (se fig. 2, 3 och 4).

Fig 2. Näthinna hos invertebraterna (ryggradslösa djuren). Pilen visar ljusets riktning. A: Ljuskänsliga synceller. B: Synnervtrådar. C: Synnerven.
Teckning av Steve Cardno, tidigare publicerad i "Creation Ex Nihilo", nr 2 1996, Creation Science Foundation, P O Box 6302, Acacia Ridge DC, Qld 4110, Australia.

Fig 3. Näthinna hos vertebraterna (ryggradsdjuren). Pilen visar ljusets riktning. A: Ljuskänsliga synceller. B: Synnervtrådar. C: Synnerven. D: Lager av pigment
Teckning av Steve Cardno, tidigare publicerad i "Creation Ex Nihilo", nr 2 1996, Creation Science Foundation, P O Box 6302, Acacia Ridge DC, Qld 4110, Australia.

Om man jämför dessa schematiska bilder av ögats näthinna, finner man att de ljuskänsliga sinnescellerna (A) "vridit sig"180 grader i förhållande till det inkommande ljuset, vilket medfört att nervtrådarna (B) intagit diametrala lägen. Här stöter vi på ett exempel som närmast kan betraktas som en biologisk motsvarighet till automobilens fjädersystem, med dess olika konstruktionslösningar.
Mycket tankemöda har ägnats åt att försöka finna möjliga utvecklingsteorier, som överbryggar de funktionella och strukturella hindren som här tonar upp sig, "men på basis av fakta är ingen av dessa hållbar"9, hävdar J H Prince. Och det är sannerligen ingen enkel uppgift att försöka tänka ut en sammanhängande och samtidigt funktionellt duglig ögonserie, som knyter samman den "rättvända"näthinnan med dess "upp och nedvända"variant. Tyvärr ger inte heller naturen den draghjälp som skulle behövas, för att höja trovärdigheten hos föreslagna utvecklingshypoteser. Frånvaron av övergångsformer10 mellan dessa klart åtskilda näthinnor, utgör bara ett delproblem i ett mera omfattande komplexområde, menar Hamilton.11 I fallet med olika bilmodeller är det helt omöjligt att ens tänka sig en fungerande "bilserie" som genom små modifieringar löper genom de modeller som vi vet har fungerat och fyllt sin samtids behov. Tekniska nykonstruktioner är i detta fall inget problem, eftersom varje förändring utgår från ett grundligt ritbordsarbete, och redan där bestämdes om bilen exempelvis skulle ha "bladfjädring" eller "spiralfjädring" eller rent av en kombination av dessa typer. När det gäller ögats evolution är detta en otillåten åtgärd. Här gäller endast slumpmässig modifiering av närmast föregående "ögonmodell". Någon planering vid "ritbordet" är således uteslutet, eftersom råmaterialet till nästa "modell" utgår från det redan uppnådda. Varje modifikation motiveras utifrån omedelbara fördelar. Någon uppoffring till förmån för ett framtida syfte existerar inte. Utvecklingen är således blind, vilket också Richard Dawkins understryker med sin boktitel: "Den blinde urmakaren". 12

Mysteriet bara fördjupas
Inget nytt under solen, brukar man säga. Och flyttar vi oss 25 år framåt i tiden, till år 1986, så möter vi den nyss nämnde Richard Dawkins sysselsatt med samma problem som Hardin. Han är vältalig och intressant, det ska inte förnekas, men strategin han valt är ändå förvånansvärt stereotyp sedd i ett historiskt perspektiv.
"Det är inte bara så, att en del av ett öga är bättre än inget öga alls. Vi kan också hitta en möjlig serie av mellanstadier hos nu levande djur. Detta innebär naturligtvis inte att dessa moderna mellanformer, verkligen är förstadier till människoögat. Men de visar att mellanliggande former verkligen kan fungera."13
Precis som Hardin gjorde på 60-talet och Darwin hundra år dessförinnan, beskriver Dawkins en typserie av ögon genom att välja ut lämpliga representanter bland nu levande djur. Men liksom Hardin skyndar han sig att betona seriens artificiella fylogeni (släktskap), i vetskap om att serien rymmer ögonformer som enligt evolutionisterna själva utvecklats efter helt oberoende utvecklingslinjer.

För att frambringa giraffens långa hals krävs inte bara en uppförstoring av en redan existerande hals i små successiva steg, som den traditionella nydarwinismen föreställer sig, det krävs flera totala nykonstruktioner. På samma är det med de olika typer av ögon som finns hos olika djur. De går inte att placera i en utvecklingslinje där det ena ögat endast är en "fortsättning" på föregående. Foto: Erik Österlund.

E Mayr m fl har vid ingående under sökningar funnit att ögat måste ha utvecklats minst 40 gånger. 14 Ingen av dessa utvecklingsmässigt åtskilda ögontyper anses därför ha ett direkt släktskap med någon av de övriga, av det enkla skälet att skillnaden funktionellt och strukturellt är alltför stor dem emellan. En sammanhängande ögonserie av likartade strukturer med växande komplexitet saknas således, alla föreslagna ögonserier till trots.
Svagheten i Dawkins resonemang har Norman Macbeth tidigare behandlat i sin bok "Darwin Retried" (men då som en reaktion på Hardin). Där säger Macbeth följande: "Sammanställning av materialet i skilda grupper visar verkligen att naturen löst seendets problem på en mängd olika sätt, men eftersom vi inte ens kan förklara ett av dessa, kommer mysteriet bara att fördjupas när vi finner att naturen frambringat flera".15
Att bilda en serie ögon, där det ingår representanter med var för sig okända utvecklingslinjer, löser ingenting, snarare förvärras problemet.

Cirkelresonemang
Vidare påpekar Dawkins med utgångspunkt från den konstgjorda ögonserie han valt ut bland nu levande djur att "mellanliggande former faktiskt kan fungera" - ett tämligen meningslöst påstående, om han inte därmed menade att det visar att ögats verkliga steg-för-steg-evolution också kan fungera. Här visar Dawkins att han mera är ute efter att propagera, än att lösa ett problem.
Att olika slags ögon fungerar och fyller de miljökrav som organismen ställer, är naturligtvis inget bevis för att dessa ögon sinsemellan går att länka samman, till en i varje steg fungerande ögonform. Den "rättvända" och "upp och nedvända" näthinnan fungerar alldeles utmärkt som "film" i invertebraternas respektive vertebraternas synorgan, men detta betyder naturligtvis inte att mellanliggande former därmed fungerar. Det är som om jag skulle säga att bladfjädrar, spiralfjädrar och hydrauliska kolvar genom sin utmärkta funktion var för sig, visat att bilens fjädringssystem från T-forden fram till våra dagar, går att sammanbinda till en ackumulerad steg-för-steg sekvens, med bibehållen funktion.
Här resonerar Dawkins i cirkel. Först rangordnar han ögon hos nu levande djur utifrån den teori han tänker bevisa. Och sedan konstaterar han helt riktigt att dessa ögon fungerar, vilket i sin tur tolkas som ett stöd för att ögat "faktiskt kan fungera" under sin graduella utveckling. Han antar således det han ska visa.

Olika synsätt på funktion och struktur
Om alla andra organismer var blinda, skulle det djur som lyckades utveckla ett om än mycket bristfälligt öga, ha en fördel framför andra, skrev Hardin. Detta är en grundtanke som Dawkins upprepar, men han är mer grundlig eller snarare övertydlig i sin argumentation. Det som ändå skiljer honom från Hardin och även Darwin för den delen, är synen på ögats funktion kopplad till dess strukturella samordning (integration).
Medan Hardin menar att det råder ett mer "digitalt" – allt-eller-inget-samband, mellan funktion och strukturell uppbyggnad, förefaller Dawkins utgå från en "analog" – steg-för-steg-hypotes, där funktionen växer med graden av strukturell fulländning.
"Ett urtida djur med 5 procent av ett öga kan mycket väl ha använt det till något annat än syn" skriver han som en direkt kommentar till vad en Harvardkollega föreslagit, "men det förefaller mig lika troligt att det använde det till 5 procent syn. ... En synförmåga som är 5 procent av vår är mycket värd i förhållande till ingen syn alls. Likaså är 1 procent synförmåga också bättre än total blindhet. Och 6 procent är bättre än 5; 7 procent bättre än 6 och så vidare genom den gradvis sammanhängande serien."16
Att ett öga som fungerar till fem procent är bättre än inget öga alls, måste nog betraktas som en självklarhet. Ingen motsäger detta. Men felet Dawkins gör är att han ser funktions- och strukturförändringar som parallella skeenden. Långtifrån alla skulle hålla med honom om att "5 procent av ett öga" är detsamma som "5 procent av normalt seende".17 Och vad värre är, denna samstämmighet (som siffermässigt kan variera både upp och ned och även sinsemellan) måste i princip fylla varje lucka mellan fullständig blindhet och hundraprocentig synförmåga. Något utrymme för "strukturella nymodigheter (språng)" gives inte, eftersom det skulle vara förödande för funktionen. Utan funktion ingen evolution.

Dawkins blottar teorins akilleshäl
Ögats motsvarighet till "innovativa språng" av typ: bladfjädring till hydraulisk fjädring, får inte förekomma i den gradvis sammanhängande utvecklingsserie Dawkins förespråkar. Orsaken är att sådana nykonstruktioner kräver en återgång till "ritbordet" vilket i sin tur nödvändiggör en konstruktör, och detta strider mot en av grundtankarna inom evolutionsteorin.
Den "hydrauliska fjädringen" måste således växa fram successivt utan förberedande planering, där varje nytt litet steg måste motiveras av omedelbara fördelar, jämfört med närmast föregående dellösning. Detta är i princip det problem Dawkins brottas med. Det svar han ger genom att tilldela funktionen olika procentsatser visar att han inte på allvar tagit itu med motsättningen mellan omedelbar planering och funktionell varaktighet, hos komplicerade strukturer.
Trots den påfallande likheten mellan Hardins och Dawkins sätt att argumentera, kan man dock märka konsekvenserna av den teoribearbetning som ändå ägt rum under mellanliggande decennium. För mig verkar det uteslutet att Dawkins skulle blotta sig och framlägga sin analoga "struktur-funktionella" hypotes och därmed gå emot inte bara sina föregångare, utan även merparten av dagens vetenskapsmän, om det inte vore så att teorins överlevnad kräver detta. Han undviker verkligen inte svårigheterna, utan tar de teoretiska konsekvenserna av sin övertygelse. Men med sin analoga hypotes, där strukturell uppbyggnad och funktionalitet ses som parallella skeenden, avslöjar han dock den mekanistiska teorins akilleshäl. Plötsligt finns det något att ta på. Det är bra nog.
Philip Johnson är inte ensam om att motsäga Dawkins analoga synsätt. I "Darwin on Trial" skriver han att förutsättningen "för att ett djur ska ha någon fungerande synförmåga alls, är att många komplexa delar måste fungera tillsammans. Även ett komplett öga är värdelöst om det tillhör en varelse som saknar den mentala och neurala kapacitet som krävs för att använda informationen på ett sätt som befrämjar överlevnaden eller reproduktionen"18

Ögat inget specialfall
Många organ består av ett komplext samspel mellan olika delar som tillsammans utgör en funktionell enhet. Dessa enheter är i sin tur inbegripna i en mer övergripande samverkan som gemensamt bildar en funktionell helhet dvs en organism. Jag har ägnat stor del av artikeln åt ögat och dess evolution, men det vore helt missvisande om det gav intryck av att vara ett särfall. Människans och djurens kroppar är bokstavligt talat överfulla med liknande "underverk". När vi då talar om svårigheterna med ögats evolution, får vi inte glömma bort att detta endast är ett delproblem i ett övergripande komplexområde som berör kroppens alla organ. Och har Dawkins svårt att övertyga, när det gäller ögats gradvisa utveckling, så blir det inte lättare när vi betraktar alla organen tillsammans. Problemet är inte enbart en fråga om vad som av en ren tillfällighet kan tänkas uppstå, även om detta är ett monumentalt problem i sig, utan när detta äger rum.
Ta exempelvis det första steget mot en ny samverkande funktion. Betydelsen av denna förändring beror till stor del på vad som händer i direkt eller nära anslutning till det inträffade. Samordningen i tid är därför utomordentligt viktig. Som en analogi, kan man föreställa sig en medeltida alkemist som av en ren tillfällighet lyckas framställa ett mikrochips av kisel, i frånvaro av stödjande datateknologi skulle den i och för sig fantastiska uppfinningen vara värdelös och den skulle följaktligen kastas på avskrädeshögen.18

Fig 4. Människans näthinna med axonerna som för vidare syninformationen överst. Lägg också märke till hur de ljuskänsliga delarna av stavarna och tapparna är vända inåt, bort från ljuset. Ljuset måste passera igenom axonerna och det översta lagert av näthinnan för att nå de ljuskänsliga delarna av receptorerna. För oss kan det verka ologiskt, men resultatet är perfekt, med avseende på det sätt vi använder våra ögon. Teckning av Steve Cardno, tidigare publicerad i "Creation Ex Nihilo", nr 2 1996, Creation Science Foundation, P O Box 6302, Acacia Ridge DC, Qld 4110, Australia.

Det räcker således inte med att det i mängden av skadliga arvsförändringar uppstår mutationer som är icke-destruktiva, utan de måste dessutom vara additiva dvs möjliga att, i ett koordinerande syfte, sammanlänkas med närmast föregående mutation till en i varje steg fungerande enhet. Hur successiva mutationer, som selekteras utifrån omedelbara förtjänster, ska kunna bygga upp ett invecklat samspel av samverkande faktorer är ofattbart, i synnerhet som det är först i slutfasen som det kompletta systemet får ett positivt urvalsvärde. Konflikten mellan delens krav på omedelbar belöning och helhetens krav på långsiktig koordination är uppenbar.

Storlek och värmebalans
Samordning i tid utgör en av svårigheterna som en mekanistisk evolutionsteori har att lösa. Någon Skapare eller Konstruktör får inte finnas med. Något mål finns således inte. Naturen väljer ut det som passar. Detta urval beskrivs enligt Macbeth "som en blind process, en opersonlig yttring av enbart naturliga krafter. Är processen blind, så kan den inte planera framåt. Den kan inte göra uppoffringar nu, till förmån för ett avlägset framtida syfte, därför att processen saknar förmåga att uppställa och infria mål. Varje förändring måste därför rättfärdigas av egna omedelbara fördelar och inte sådana som leder till något önskat slutmål."19
Att slumpmässigt ackumulera små nästan steglösa förändringar fram till dess att en funktionell integrerad enhet uppstår, kan endast ske om vi antar som Dawkins att "5 procent struktur" åtföljs av "5 procent funktion" och förutsatt att detta i princip gäller mellan 0 och 100 procent. Men som tidigare påpekats är detta en obevisad hypotes som strider mot allt vi känner till om sammansatta enheter.
Till denna successiva samordning i tid tillkommer en annan typ av tillväxtproblem som alltför sällan berörs i detta sammanhang. All teknik bygger nämligen på principen att en liten funktionell enhet inte utan vidare kan dimensioneras upp i avsevärd större skala. Man kommer snart till en återvändsgränd där fortsatt förstoring kräver en nykonstruktion av något slag. Den fysikaliska grunden till denna tillväxtbarriär är att tyngdökningen sker snabbare än areaförstoringen.20 Den ökade kraftkänning som fibrer, senor och muskler därvid utsätts för kommer att vara en begränsande faktor.
Detta är grundorsaken till varför en fluga aldrig kan utvecklas och bli lika stor som en hund, och samtidigt se ut som en fluga. Den skulle genast bryta benen på grund av den förhållandevis tunga kroppen.
Arean bestämmer också sådana faktorer som den hastighet med vilken värmen kan avledas och i vilken omfattning koldioxid kan avlägsnas och syre upptas genom vävnaderna. Detta för med sig oanade svårigheter för den som ser evolutionen som en någorlunda linjär förändringsprocess. En hund skulle aldrig kunna förminskas till en flugas storlek, utan att få oöverstigliga problem med värmebalansen och andningen. Detta förhållande gäller inte bara hela organismer. Små organiska strukturer måste också med nödvändighet avstanna, då de nått den storlek, där justeringar inte längre kan överbrygga den fysiska formbarriär som varje embyonal struktur tilldelats tidigt i utvecklingen. Att denna "tilldelning", som enligt evolutionsläran har sin grund i slumpvisa genetiska förändringar, skulle ha kunnat förse värddjuret med strukturer som fungerat i varje skede av tillväxtprocessen, är ett mysterium utan motstycke, åtminstone för den som betraktar evolutionen som en ständigt fortlöpande förändringsprocess utan egentligt mål. Kortsiktigheten i utvecklingen kan knappast förklara exempelvis giraffens långa ben och hals.

Giraffens hals
Tidigare såg man giraffens långa hals och ben enbart som en anatomisk skalförstoring, som förvärvats från generation till generation. Men det var innan man visste att skaländringar till slut kräver sin tribut i form av stödjande nykonstruktioner, som i detta förhållandevis enkla exempel innebär att halsens vener måste förses med speciella klaffar, för att upprätthålla blodtrycket sex meter över mark.
Tryckskillnaden som uppstår när giraffen hastigt sänker eller höjer huvudet innebär i sig en påfrestning som ligger utanför ramen för vad en linjär förändring kan klara av. Det krävs därför en speciell tryck-reducerande mekanism (som korthalsade djur saknar). Utan denna helt nödvändiga funktion skulle yrsel och svimningsanfall göra giraffen till ett lättfångat byte. Giraffens resning kräver vidare en hjärtverksamhet av extraordinärt slag. Man har också funnit att blodtrycket i benen är så högt att blodet "normalt" skulle tränga ut genom kapillärerna hos normalhöga, icke-specialdesignade, savanndjur. Utrymmet mellan cellerna är därför fyllda med en vätska, vars tryck tillsluter kapillärerna och förhindrar blodet att tränga fram. För att det hela ska fungera är giraffbenens skinn mycket tätt och åtsittande.
Vidare krävs en speciell fysiologi och anatomi för att dricka vatten med en hals som är mer än två meter lång.21
Vad detta enda exempel visar är att ett stort djur är något helt annat än en förstorad upplaga av ett litet djur. Det finns således fysiska "måttbarriärer" som är omutliga. För att växa vidare och överbrygga denna gräns krävs en komplex samverkan av flera stödjande "nykonstruktioner". Och hur mutationer, som i de allra flesta fall är nedbrytande och dessutom saknar "framförhållning", ska kunna ackumulera och i små steg bygga upp "stödstrukturer" av det slag som här krävs, är ett mysterium som inte enkelt kan kringgås.

Vem är blind - Dawkins eller Urmakaren?
Av vad som här sagts framgår att tillväxt och utveckling är en långt mera komplicerad process än vad många av evolutionslärans förespråkare vill medge.
För mig förefaller det helt fantastiskt att livet över huvud taget bildades. Att det dessutom "bemödade" sig att mot alla odds utvecklas mot allt högre grad av fulländning, gör det om möjligt än mera ofattbart, i synnerhet som vi vet hur framgångsrika och livskraftiga exempelvis bakterier är.22
Varför stannade inte livet upp på det stadium där livskraften och reproduktionen var som störst? Ett säkert svar på den frågan har vi inte, men eftersom frågan ställs vet vi att något förunderligt ändå måste ha inträffat, som fått "materien" att nå den grad av komplexitet där självreflektion är möjlig. Hur har detta gått till?
Hur har komplexa organ, som exempelvis ögat, kunnat utvecklas? Darwin skrev på sin tid att "om man kunde bevisa att det fanns något invecklat organ, som omöjligen kan tänkas ha tillkommit genom otaliga, på varandra följande små modifikationer, skulle min teori helt säkert falla samman".23 Många menar att ögat är ett av många exempel som omöjligen låter sig förklaras utifrån en mekanistisk, materialistisk evolutionsteori. Varför har då inte evolutionsläran fallit samman? Jag tror att det finns flera skäl till detta. Ett skäl är att det saknas ett godtagbart (vetenskapligt) alternativ till evolutionsläran.24 Ett annat är att en teori så intimt bunden till existentiella frågor upphör inte plötsligt genom vetenskaplig överbevisning, utan den dör med sina trosutövare.
För många är evolutionsläran långt mera än en vetenskaplig lära, den är en livsfilosofi man hängivet tror på.25 Dawkins, som en lärjunge till Darwin, tror på "den blinde urmakaren". Detta märks tydligt när han försöker förklara hur komplexa organ tillkommit. Men hans svar är långt ifrån övertygande.
Och mot bakgrund av den kunskap vi har idag om komplexa organ, finns det skäl att ställa frågan: Vem är blind, Dawkins eller Urmakaren?26

Referenser - kommentarer:
1. Charles Darwin i ett brev till Asa Gray (den 3:e april 1860), citerad av Norman Macbeth, i Darwin Retried: An Appeal to Reason, Gambit, Boston, 1971, sid 101
2. Darwin, Charles, 1979, The Origin of Spieces, Avenel Books, N.Y., sid 217
3. Hardin, Garrett, 1961, Nature and man´s fate, Mentor, N.Y.
4. Hardin, Garrett, ibid., sid 71-72
5. "Fiskarna", Jordens Djur, 1986, band 10, sid 108
6. Grigg, Russel M. 1996, The fish with "four eyes", Creation ex nihilo, Vol 18, nr 1, sid 51. "... hur kunde den utveckla sina mångfunktionella ögon, från att ha varit en vanlig fisk med normala (single-funktion) ögon? Det är utomordentligt svårt att tänka sig hur något så komplext som dessa ögon skulle ha kunnat utvecklas genom små steg, och ju fler organ som måste utvecklas, desto svårare blir det. Detta inkluderar en omfattande "uppdatering" av hjärnan (complex brain setup) för att samtidigt kunna dechiffrera de dubbla bilder som kommer från de två näthinnorna."
7. Om det naturliga urvalet är så uttrycksfullt som tandkarparnas ögonhalvor antyder, då återstår att förklara den typ av utvecklingshistoriska divergens som exempelvis besläktade kvastfeningar säges ha genomgått, där ena grenens nutida "talesman" sitter och skriver en artikel om ögats evolution, medan en annan släktgren "förstenades" för flera hundra miljoner år sedan och vars nutida representant simmar omkring i vattnen kring Komorerna, helt omedveten om sitt utvecklingshistoriska öde.
8. Hamilton, H. S. 1985, The retina - an evolutionary road block, Creation Research Society Quarterly, Volym 22:59-64
9. Prince, J.H. 1956, Comparative anatomy of the eye, Charles C. Thomas, Springfield, Illinois, sid 351
10. Hamilton, H.S. ibid, sid 63
11. Duke-Elder, Sir Stewart, 1958, System of ophthalmology, Volym 1, The eye in evolution, Henry Kimpton, London, sid 247. "...tillkomsten av vertebraternas öga, med dess inverterade näthinna... är uppenbarligen ett än så länge olöst problem. Det verkar faktiskt som om de (vertebraternas ögon, min anm.) är fullt utformade i de mest primitiva arter som bevarats idag och i avsaknad av mellanformer med vilka de kan sammanlänkas, om vi nu bortser från spekulativa hypoteser med ringa verklighetsgrund, tycks det vara små möjligheter att finna en tillfredsställande och vederhäftig lösning till det mysterium som uppenbarats under evolutionens gång (evolutionary development)." Citatets avslutning är kännetecknande för hur troende evolutionister resonerar. Evolutionen är ett faktum oavsett teorins förklaringsförmåga.
12. Dawkins, Richard, 1988, Den blinde urmakaren, Wahlström & Widstrand
13. Dawkins, Richard, ibid., sid 92
14. Mayr, E. & Salvini-Plawen, L. 1977, On the Evolution of Photoreceptors and Eyes, vol 10, Hecht, Max K. et al (red.) Plenum Press, NY, sid 207-263
15. Macbeth, Norman, 1971, Darwin Retried: An Appeal to Reason, Gambit. Boston, sid 101 16. Dawkins, Richard, ibid., sid 88
17. Gould, Stephen J. 1978, Ever Since Darwin: Reflections In Natural History, Burnett Books, N.Y. "Vi undviker den utmärkta frågan: Vad är 5 procent av ett öga bra för? genom att hävda att den som fått en sådan begynnande struktur inte använder det att se med." Påpekandet att 5 procent av ett öga måste ha gett någon annan fördel än motsvarande synförbättring visar att respekten för delvis utvecklade strukturer ändå är betydande, även bland flertalet darwinister. Dawkins negligerar problemet vilket inverkar menligt på hans trovärdighet.
18. Johnson, Phillip, E. 1991, Darwin on Trial, Inter Varsity Press, sid 34
19. Macbeth, Norman, ibid., sid 99-100
20. Clark, Robert E. D. 1975, Liv och under i naturen, Skandinaviska Bokförlaget Gävle, sid 54-55, 84
21. Taylor, Gordon R. 1982, The Great Evolution Mystery, Harper & Row, N.Y. sid 156-157 22. Wysong, R. L. 1976, The Creation - Evolution Controversy, Inquiry Press, sid 274. "Många faktorer som strålning, värme, antibiotika och olika kemikalier kan orsaka mutationer hos bakterier. Trots den lätthet med vilken de muterar och det faktum att cirka 75 procent av alla livsformer är bakterier och att dessa anses ha funnits i tre miljarder år, ... har ingen ny form bildats. Nya stammar, variteter och resistenta "divisioner" har bildats, men de är alla fortfarande tydligt identifierade med kända grundformer från studier gjorda de senaste tjugo åren. Det samma gäller för de encelliga djuren som också förökar sig mycket snabbt."
23. Johnson, Phillip E. ibid., sid 36
24. Koestler, A. 1981, Janus - En sammanfattning, bokförlaget Korpen, sid 178-179. "Jag har citerat några uttalade åsiktsavvikelser hos biologer i höga akademiska positioner. Många andra har varit lika kritiska till den ortodoxa läran om än inte alltid uttalat - och deras antal växer stadigt. Även om denna kritik har åstadkommit åtskilliga bräckor i muren står citadellet fortfarande kvar - huvudsakligen ... eftersom ingen har ett tillfredsställande alternativ att erbjuda."
25. Ulander, Kjell, 1994, Vetenskaplig integritet - en frågan om gränser, Genesis, nr 2, sid 19-22 26. Grassé, Pierre, 1977, Evolution of Living Organism, Academic Press, NY, sid 87. "Det är svårt att tro att slumpvisa mutationer skall kunna fylla de behov som djur och växter har. Ändå är den darwinistiska teorin långt mera anspråksfull. En enda planta, ett enda djur skulle avkräva naturen tusentals och åter tusentals tursamma och ändamålsenliga tilldragelser. Sålunda skulle mirakel inträffa regelbundet, händelser med oändligt liten sannolikhet skulle inte kunna undgå att inträffa ... Det finns ingen lag mot dagdrömmeri, men vetenskapen får inte hänge sig åt det", påpekar Grassé beskt mot bakrund av de anspråk vetenskapen har idag.

........

Fakta att stå på

GENESIS är ett starkt alternativ till populärvetenskapliga tidningar som inte vågar ifrågasätta evolutionsteorin!

Vill Du ha hjälp med fakta när Du skall studera på högstadiet gymnasiet eller universitetet? Behöver Du vägledning när Du själv skall undervisa?
Tidningen för Dig är i så fall "GENESIS – en tidning om ursprung".
GENESIS är en faktatidning, ca 32 sidor tjock i A4-storlek, skriven på ett populärt sätt. De allra flesta artiklar är aktuella långt efter publiceringen och kan ge Dig argument och kunskaper för flera år – ja kanske för hela livet. Mängder av frågor som behandlar vetenskap, Bibeln och vårt ursprung finner sina svar i tidigare utgivna årgångar av GENESIS. Gå därför inte miste om det som redan publicerats!

Prenumerationsavgiften för GENESIS är endast 120 kr (studerande: 90 kr) i Sverige.
(Tillägg för porto utom Norden är 45 kr för ytpost och 90 kr för flygpost.) Fyra nummer per år! Pgnr 29 55 88 - 8. För ytterligare information: Genesis, Pl 5062 B, 69492 Hallsberg.