Livgrenadjärregementets traditioner är månghundraåriga. Redan Gustav Vasa satte mellan 1542-1552 upp två fänikor fotsoldater, som kallades Östanstång och Västanstång samt en Ryttarfana. Detta gjordes bl a inför hotet från Nils Dacke. Namnen Östanstång och Västanstång kom från en gammal kyrklig indelning. Beslut om att organisera ett försvar med svenskt manskap togs av riksdagen i Arboga 1536. Tidigare försvarades Sverige av legoknektar, som ofta var utländska.

På 1620-talet påbörjades den stora regementsorganisationen. Erik XIV hade redan tidigare börjat organisera landskapsregementen men först med Gustav II Adolf satte detta fart. I Östergötland skapades ett infanteri om 1200 fotsoldater och ett kavalleri om 375 ryttare. Övningsplatsen var Malmen i Linköping. Namnet för fotfolket blev Östgöta regemente till fots och ryttarna fick namnet Östgöta ryttare. Östgötarna deltog och segrade i många fältslag, bl a under 30-åriga kriget.

Godtyckligheten i utskrivningarna och de långa mobiliseringstiderna krävde dock en förnyelse i krigsorganisationen. 1682 inrättades därför indelningsverket. Östgöta Infanteriregemente med 1200 soldater och Östgöta Kavalleriregemente med 1000 ryttare bildades på stommen av rote- och

rusthållsorganisationen.

Namnet Livgrenadjär tilldelades Östgötarna 1791 av Gustav III, som tack för goda insatser under många sekler och kanske speciellt för segern mot Ryssland vid Svensksund. Östgötaförbanden gick 1792 samman till Kungliga Livgrenadjärregementet.

Vad är då en Livgrenadjär? Liv kommer från Liv- och Hustrupper, regementen som konungen själv förde befälet över. Normalt förde en sekundchef det lokala befälet. Östgötarna hedrades dock med att få ha en egen regemenstchef, den förste var översten Nils Fredrik Jernfeltz.

En Grenadjär var dåtidens elitsoldat, utrustad med handgranat, musköt och sabel. Vapnen användes också i den ordningen: Först kasta granaten, sedan skjuta och slutligen dra blankt. Grenadjärerna ingick som en elitdel i kompanierna och kändes igen bl a på sin toppiga mössa, utan brätten, för att inte hindra kastarmen. Den granat som ännu idag är vårt kännetecken, är alltså en handgranat. Det var en mycket stor hedersbetygelse som gavs av Gustav III.

1816 delades regementet i Kungl. Första och Kungl. Andra Livgrenadjärregementet. Traditionsfärger som bars i bl a fanor och uniformer var vitt (Kungl. Första) respektive rött.

Den allmänna värnplikten, som infördes 1901, medförde nästa stora omorganisation. Malmen, där Östgötar har vapenövat sedan medeltiden, blev för trång som övnings- och förläggningsplats. Med början 1922 flyttade regementena in till det nybyggda garnisonsområdet i Linköping. Försvarsbeslutet 1925 medförde att regementena slogs samman 1928, återigen under namnet Kungliga Livgrenadjärregementet.

När Livgrenadjärregementet lades ner 1997 upprättades Livgrenadjärgruppen, som förlades på Malmen, cirkeln var sluten. En uppgift är att bära Livgrenadjärtraditionerna vidare, med allt vad detta innebär. Att bära anorna från ett av världens äldsta regementen. Kunskap om det historiska arvet. Fanan och regementets färger lever vidare, liksom regementets marsch. Traditionsarvet

är en mycket viktig del av folkförankringen i Östergötland.

Må Livgrenadjärandan leva i ytterligare många hundra år!

1964 års fana med de 19 segernamnen, flest i Sverige