Insamling av bottenfauna

Det finns tre ofta använda metoder för provtagning av bottenfauna i strömmande vatten:

1. Sparkprovtagning med håv

2. Provtagning med surberhåv

3. Sparkprovtagning med sil - inventering

Vid provtagning med surberhåv undersöks en mindre avgränsad yta av vattendragets botten. Surberhåven, som är det mest använda redskapet vid sådana provtagningar, fungerar bäst på relativt grunda grus- eller stenbottnar. På mjuka bottnar och i djupare lugnflytande vattendrag används oftast Ekmanhuggare.

Om syftet med inventeringen av bottenfaunan är att finna indikatorarter behöver man inte följa någon av metoderna. Istället kan inventeringen med mycket enkla medel utföras genom att leta i så många livsmiljöer - delmiljöer som möjligt. Du behöver en håv (här duger även en vanlig hushållssil av stål med maskvidd cirka 1 millimeter, försedd med kraftigt skaft, till exempel ett kvastskaft), en lupp, flera rena plastburkar med lock, några vita plastskålar eller baljor, en pincett samt bestämningslitteratur. Om organismer ska tas hem för senare bestämning behövs även 70% alkohol för konservering.

En karta över området, där vattendragets sträckning kan utläsas, behövs också samt kanske en enkel kamera för dokumentering av provtagningsplatsen. Bestäm först med en lämplig karta i stor skala var proverna skall tas längs med vattendraget. Välj provtagningsplatserna så att det är lätt att komma till vattnet och att inga olyckor uppstår.

Målsättningen är att identifiera så många som möjligt av de grupper av bottendjur som finns längs en sträcka av vattendraget. Insamlandet bör ske systematiskt så att olika biotoptyper (till exempel stenbotten eller mjukbotten) blir representerade. Börja insamlandet nedströms för att undvika störningar i uppströms miljöer.

Stenig botten: sparka med foten och samla driften i håven, se videosekvens med exempel på sparkhåvning, samt för hand plocka fastsittande djur på stenarna.

Mjukbotten: Rör om med foten och för håven genom det uppvirvlade materialet.

Vegetation: Håva igenom växtligheten noggrant.

Tag prover på alla biotoper som finns på den utvalda provplatsen och samla dem gemensamt. Kända djur sorteras genast ut. Skriv upp vilken art och vilket antal det rör sig om i ett protokoll. Obestämda djur släpps ner i en halvfylld burk med vatten. Blanda inte för många djur i varje burk då vissa arter är glupska rovdjur och kan minska antalet av andra djur i burken. Undersök med hjälp av luppen om det finns ytterligare smådjur. De plockas ut med hjälp av en pincett och läggs i en burk med vatten om de inte kan identifieras genast.

Märkning av prover är alltid viktigt! Ange plats, datum samt namn på provtagaren på en liten lapp (använd arkivpapper) i burken samt märk denna även på utsidan.

Använd blyertspenna när du skriver uppgifterna på etiketten som ska ligga i burken!

För inventeringen behövs:

• 1. Håv eller sil med maskvidd cirka 1 millimeter. Silen tejpas fast på ett kvastskaft.
• 2. Ljusa plastbaljor eller skålar att hälla ut materialet i.
• 3. Finsåll med cirka 1 millimeters maskvidd (det går att använda hushållssilen också).
• 4. Plastburkar med skruvlock, att förvara djuren i.
• 5. Insektspincett (fjäderpincett) att plocka upp djuren med.
• 6. Plasthink och större burkar om man vill plocka med material hem.
• 7. Kamera för dokumentation.

Undersökningen kan genomföras helt i fält men om man vill ta med djuren hem för att fördjupa sig mer i artbestämningen, måste djuren konserveras i 70% alkohol. För riktigt små djur kan det krävas en stereolupp och/eller ett mikroskop för artbestämningen.

Litterturtips:

Ekström, C. (2000), "Bottenfaunaprovtagning i rinnande vatten - Metodikstudie", Naturvårdsverket Rapport 5072. Här finns en bra sammanställning och utvärdering av olika metoder för att undersöka bottenfaunan i rinnande vatten.

Naturvårdsverket, (1999), "Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Sjöar och vattendrag", Rapport 4913. Används i den nationella miljöövervakningen. Här beskrivs bl.a. de olika biologiska index som krävs för att bedöma miljökvalitet i våra vatten.

Litteratur som speciellt behandlar bottenfaunan:

Degerman, E., Fernholm, B. & Lingdell, P-E. (1994), "Bottenfauna och fisk i sjöar och vattendrag", Naturvårdsverket rapport 4345. Innehåller svenska fyndkartor för hundratals arter ur bottenfaunan, samt en indexbedömning av arternas förorenings- och försurningskänslighet baserad på undersökningar vid cirka 10 000 olika lokaler i hela landet.