Tagelmaskar

Tagelmasken Gordius aquaticus Teckning: Christine Hammar

Tagelmaskar lever i eller i omedelbar anslutning till sötvatten. De kan påträffas vid sjöstränder, i källor och diken samt i större vattendrag under våren och sommaren. Tagelmaskarna är i allmänhet gula eller bruna och blir en till flera decimeter långa. Tjockleken är dock bara någon millimeter. Vanligen påträffar man tagelmaskar ihoprullade till ett nystan bland vattenvegetationen eller simmande i vattnet med långsamma våglika rörelser. Till utseendet påminner de mest om ett långt skosnöre som långsamt tar sig fram genom vattnet. Se videosekvens med tagelmask i rörelse.

Arter
I Mellaneuropa finns mellan 40 och 50 arter beskrivna enligt uppgifter i äldre litteratur. Även i Sverige finns troligen ett flertal arter. Vilka är dock fortfarande ofullständigt klarlagt. Mest förekommande i Sverige är den grå- eller brunfärgade tagelmasken Gordius aquaticus, som blir 12 - 35 cm lång. Den känns även igen på ett långt mörkt streck som löper längs ryggens och buksidans mittlinje. Framänden är ljus och begränsad av en mörk ring.

Hanar och honor
Tagelmaskarna är som vuxna skildkönade och lever fritt i vatten då fortplantningen äger rum. De saknar dessutom både mun och analöppning och kan inte inta någon föda. Hanarna är mindre och kortare än honorna. Hanarna känns även igen på att svansänden är gaffelformigt kluven. Vid äggläggningen, som tar flera dagar i anspråk, läggs äggen i långa strängar lindade runt vattenväxter eller fastklibbade på stenar i vattnet. En enda hona kan lägga 4 miljoner ägg!

Livscykel i vatten
Dessa långa trådsmala maskar utgör slutstadiet i en mycket märklig livscykel. Ur tagelmaskens ägg kläcks en mycket liten larv som är utrustad med en instjälpbar snabel. På snabeln finns tre långa stiletter och ett antal basala krokar. Larven simmar först omkring i vattnet och söker efter ett värddjur i form av en vatteninsekt. Ibland kan den själv bli uppäten, t.ex. av en mygglarv eller en dagsländelarv. Den borrar sig då snabbt igenom insektslarvens tarmvägg, rullar ihop sig och inkapslas sen av blodcellerna i insektens kroppshåla. Inborrningen går till så att tagelmasklarven upprepade gången stöter sin beväpnade snabel mot samma punkt på tarmväggen, tills den slutligen tar sig igenom.
Utvecklingen kan dock inte fullbordas i denna första och olämpliga värd. Det fordras nu att denna i sin tur blir uppäten av en större rovinsekt, vanligen en dykarskalbagge av släktet Dytiscus, eller dess larv. Allra bäst för tagelmasklarven är emellertid om den direkt kan ta sig in i en dykarskalbagge. Den är alltså inte beroende av att först leva i en mellanvärd. Om detta sker arbetar sig nu tagelmasklarven även igenom den nya värdens tarmvägg och befriar sig från sin snabel, varefter den utvecklas vidare till en i det närmaste könsmogen tagelmask.
Full könsmognad når den dock först i det fria vattnet efter att den sig så småningom tagit sig ut genom värdens kroppsvägg. Den borrar sig då ut ur skalbaggen genom den tunna huden mellan två av bakkroppens skalringar. Märkligt nog verkar ofta inte värddjuret ta så mycket skada av detta till synes allvarliga parasitangrepp. Det kan inträffa att värden dör, men många gånger lever den vidare, sedan parasiten lämnat den, och värddjurets livslängd blir normal.

Livscykel på land
Ofta kläcks tagelmaskarnas larver på våren - försommaren då vattenståndet fortfarande är högt. När sedan vattnet sjunker undan hamnar många på torra land. Larverna skyddar sig då från uttorkning genom att kapsla in sig bland strandvegetationen och kan där i stället bli uppätna av en växtätande insekt, t.ex. en gräshoppa. Larven utvecklas då i stället i denna landinsekt. Då den fortfarande är beroende av att komma till vatten för sin slutliga utveckling till en könsmogen mask, inträffar nu något mycket märkligt. Värddjuret - landinsekten, som normalt inte uppehåller sig vid vatten, ändrar nu fullständigt sitt beteende. Vid den tid då den parasiterande tagelmasken är färdig att krypa ut vandrar gräshoppan med stor iver till vattnet. Kanske utlöser parasiten törstreflexer hos värddjuret? För tagelmasken innebär återkomsten till vattnet att dess livscykel därmed är sluten.

Författare Stefan Lundberg